Bokrecension: Spelman Necken och Krog-Lisa | Gunnar Tilander

Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskiftet är skriven av Gunnar Tilander (1894-1973), professor i romanska språk, filosofie doktor, juris doktor.

* * *

Gunnar Tilander är bördig från samhället Tranemo, varifrån också jag kommer. Han vilar också på Tranemo kyrkogård, och som ung sommararbetare har jag klippt gräset runt hans grav många gånger. Förutom att ägna sig åt språkforskning och annat, skrev Tilander på sin ålderdom boken Spelman Necken och Krog-Lisa, som är fylld av anekdoter och gestalter från bygden, mestadels från Tilanders barndom eller strax före han var född.

Naturligtvis är boken en guldåder för oss som intresserar oss för bygdehistoria. Var och en som kommer från Kinds härad i sydöstra hörnet av Västergötland, där Tranemo ligger, kan nog ha särskilt intresse av att läsa igenom Tilanders bok.

Men det är samtidigt en något pastoral historia. De fina människorna är fina. Och i regel generösa mot de fattiga stackarna. Och de fattiga stackarna är i regel rejäla och slitsamma utan knot, och finner sig på lutherskt manér i sitt torparkall. — Själv kommer för övrigt Gunnar Tilander från en någorlunda besutten familj. Efter faderns död uppförde modern ett nytt hus, som fortfarande står kvar i Tranemo — Gunnarsborg — en ganska präktig villa som jag haft anledning att besöka.

* * *

Särskilt fastnar jag för de berättelser, där den uppenbara tragiken lyser igenom: när det inte är porträtt av nån omänskligt högfärdig lärarinna som är aktuellt.

Särskilt gripande är berättelsen om Gottfrid och hans mor Johanna. Låt mig i korthet återge den. —

Johanna hade tjänat som piga, och husbonden hade gjort henne gravid. Enär husbonden inte kunde gifta sig med sin piga, blev det för Johanna att flytta på sig, och hanka sig fram så gott hon kunde genom livet, med son son — som alltså var Gottfrid.

När Gottfrid kommit upp i åren, gav han sig ut på sjön, och hamnade tydligen åtminstone tidvis i Amerika.  Han kunde därifrån skicka hem några dollar till sin fattiga mor. Hösten 1894 kom ett sådant penningkuvert. Tillsammans med pengarna fanns ett brev, som berättade att Gottfrid ämnade komma hem till jul.

Det gjorde av naturliga skäl Johanna glad. Men dagarna gick, och julen kom och ingen Gottfrid visade sig. På själva julaftonen sökte hon tröst hos en väninna i närheten. Men vännen kunde inte förmå Johanna att dröja kvar över natten, utan Johanna vände hemåt i vinternatten.

På juldagsmorgonen lär svaga rop ha hörts från skogen. Ingen brydde sig om att undersöka saken närmare. På Annandagen hittade man Johanna stående död i ett kärr, inte långt från hemmet.

Sonen Gottfrid kom hem efter nyår. Och fick höra att hans mor "hov sek i en mosse" ("kastade sig i en mosse"). Efter ett tag återvände Gottfrid över havet. Han gav sig ut på ett stort projekt: att gräva guld i Alaska. Men Gottfrid kom aldrig fram: ett snöskred tog hans liv, enligt svenskamerikaner som senare kom tillbaka till Sverige.

* * *

Jag har inte tillräckliga kunskaper för att slå fast exakt var dramat som Tilander beskriver om Johanna och Gottfrid ägde rum. Bonden som gjorde Johanna gravid hette Falk och hörde hemma "i en socken i Kind". Johanna kallades "Falka-Johanna" efter bonden och var vid tiden för sin död inhyses på en plats som  kallades "Lilla Rosendal". Hennes väninna bodde på "Ödegärde". Och kärret där Johanna gick ned sig kom efter henne att kallas "Falka-kärret".

* * *

Gunnar Tilander avverkar original i rasande fart. Jag, som ändå kommer från Tranemo, har det långt ifrån lätt att hänga med, vare sig vad gäller hur personer hänger ihop, eller var händelser utspelar sig. Det Tranemo som Gunnar Tilander kände från sin barndom, var nog redan när boken skrevs till stora delar redan sedan länge borta, och bevarad bara i minnena. Så på många sätt, är Tilanders berättelse om Kindsbygden i allmänhet och Tranemotrakten i synnerhet, en berättelse om något jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen ger mig anledning att undersöka närmare var de olika händelser han beskrev faktiskt ägde rum — säkerligen på platser jag passerat inte bara dussintals gånger, utan rentav hundratals gånger.

Det är bland annat det som gör lokalhistoria så intressant: det är historia som utspelar sig precis där man själv befinner sig, och historien blir påtaglig som en hand på axeln: en hand utsträckt från ett gammalt hus, från en naturbildning, från en gravsten eller en vy... Gunnar Tilander har genom Spelman Necken och Krog-Lisa möjliggjort den beröringen, genom att ta till vara på anekdoter som annars riskerat att helt glömmas bort och försvinna från människornas horisont för alltid.
– – –
Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskriftet, Gunnar Tilander. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91 29 45139 6. 183 sidor.