Bokrecension: Protokoll

Protokoll: Grundkurs i normalt beteende är skriven av Nicolas Espinoza och Johan Holmström.

Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:

"§1, Passa in till varje pris
Kyrkobesöket är ett illa valt tillfälle att profilera sig och bygga eget varumärke. Man är inte där som människa, utan som statist, eller rent av rekvisita i någon annans påkostade produktion. [...] Att alltid ta en psalmbok är viktigt. Dels är det helt i linje med att passa in och dels är bläddring i denna bok det enda tillåtna lilla nöje kyrkobesökaren har att tillgå när kyrkans undermåliga show väl drar igång. [...] Den som vill sjunga på riktigt får naturligtvis gärna göra det, men aldrig med ljudligare stämma än prästen. Han måste alltid vara värst. [...] Nattvarden är den enda ritual som den sekulariserade kyrkobesökaren inte behöver delta i. Det är alltså bara här som både troende och kättare har tillfälle att markera var de står i själva huvudfrågan. Nattvarden ska alltså inte ses som en chans att sträcka på benen och få gratis vin och en liten macka."

Kul och träffande.

Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.

Anbefalles!

Bokrecension: När ingen annan ser

När ingen annan ser: En sann berättelse är skriven av Duncan Fairhurst.

Detta är Fairhurst berättelse om en förödd barndom genom en faders ständigt återkommande sexuella övergrepp på sin son. Författaren skriver om sitt eget liv, om barndomen, tiden för övergreppen, och tiden fram tills hans far döms vid en domstol. Han skriver om, för att använda hans egna termer, sin övergång från offer till överlevare.

Texten hukar inte. Den är rak och hjärtskärande. Den väjer inte för att beskriva Fairhursts sejourer i helvetet och den trasighet som under många år blev resultatet av detta. Han beskriver ambivalensen han känt mellan att dels älska sin far och uppskatta att bli uppmärksammad och dels alltmer förstå omfattningen av den skada hans far tillfogat honom. Han beskriver hur han försöker döva minnena genom droganvändning, och hur han stegvis kommer på fötter igen: inte helgonlikt, utan som en levande och riktig människa med avgrundsdjupa sår.

Rent stilmässigt är texten mycket välskriven. Den är tillgänglig och personlig.

Se nu till att läs boken, men tag varning! Den inblick som Fairhurst ger i sitt liv skakar om.

Shopping

Nå, jag sprang förbi bokrean. Förr hände det några år att jag köade utanför Wettergrens i Göteborg. I år blev det inget nattsudd. Men ett besök på eftermiddagen i alla fall.

På Akademibokhandeln i Borås stod i vanlig ordning böcker travade på pallar. Jag halvsprang förbi dem, tittade åt höger och vänster, fortsatte. Plockade upp nån bok, la tillbaka dem. I lyrikväg erbjöds endast Gunnar Ekelöfs samlade dikter: men de står redan i hyllan här hemma. Jag får hysa en förhoppning om att ett berg av lyrik redan köpts upp av törstande boråsare. — Till kassan kom jag med Språkrådets Svenska skrivregler (reglerna ska sitta i ryggraden, hjärnstammen och fingrarna för att effektivt kunna brytas mot) och Maktspråk av Lars Melin och Martin Melin. Är boken lika bra som Fiint språk (där man får lära sig hur man är arrogant i språket) så har jag en utmärkt läsupplevelse framför mig.

Jag vet inte vad det är. Men bokrean känns inte som förut. Som jag kommenterade hos Avantgardet: hellre importerar jag bra böcker än att köpa nåt jag egentligen är tveksam till om jag vill läsa.

Uppdatering: I dag gick jag in i Wettergrens, också här i Borås. De hade en hel del lyrik till lågt pris. Bl.a. Ulf Karl Olov Nilssons Synopsis som jag köpte för åtskilligt fler kronor över nätet häromsistens. På Wettergrens köpte jag Simplify your life: Förenkla ditt liv och bli lyckligare och mer harmonisk, av Werner Tiki Küstenmacher med Lothar J. Seiwert, och den verkar riktigt bra.

Bokrecension: Death

Death: A User's Manual är skriven av Tom Hickman.

Till att börja med kan nämnas att boken är i ett förnämligt format. Tjock, men i mindre än pocketformat är den en väl utformad handbok. För handbok kanske man kan kalla den: en handbok om döden.

Kanske kan Death anses vara lite spretig. Den försöker på ett lättillgängligt och småroligt sätt berätta om döden, och gör det genom en uppsjö fristående små berättelser. Historiska exempel på dödsriter och diverse ting som har med döden att göra finns i mängder. Vissa historier är mer fantastiska än andra. Källhänvisningar saknas konsekvent, och när man råkar på stycken som det följande gör det att man även sätter andra utsagor starkt i fråga:

"Among those who went headless to the grave: [...] King Charles XII of Sweden (the scull is on display in Stockholm, complete with bullet hole made in 1718.)" (sid. 234)

Det enda som är sant med det där är att Karl XII fick ett kulhål i huvudet 1718. Karl XII vilar tryggt i Riddarholmskyrkan, med huvudet ännu kvar på kroppen, även om man vid flera tillfällen undersökt konungens lik. På grund av detta hade jag mycket gärna sett källhänvisningar, gärna i form av mängder av fotnoter eller åtminstone slutnoter. I synnerhet som mycket av det som presenteras i boken är episodiskt.

Boken behandlar en hel del av det man kan gå och undra över kring döden: mytologiska dödsriken, balsamering, begravningsbranchen, spöken, gravstenstexter... Överlag är det en intressant och faktiskt underhållande bok.

Författaren (eller förlaget) har valt att i boken lägga in en mycket stor mängd faktarutor. Jag är tveksam till det – faktarutorna bryter flytet i brödtexten. Men innehåller å andra sidan i denna bok en hel del intressanta historier.

Nå, boken är läsvärd, men ta den inte på alltför stort allvar. För en seriösare genomgång av liknande ämnen rekommenderas Mary Roachs Stiff och Spook.

Zarathustra

Boken jag beställde från Tyskland häromsistens anlände i dag. Also Sprach Zarathustra i halvfranska band för en billig penning. Ingen enskild bok har betytt så mycket för mitt intellektuella brott med kristendomen som denna antikristliga bok av Nietzsche. — Det vore kul att faktiskt ha läst den på tyska, naturligtvis. Med tanke på att jag är hyfsat bekant med den i svensk översättning, kan den nog vara någorlunda genomkomlig, trots att skoltyskan rostat ihop ordentligt vid det här laget.

Alla rekommenderas att läsa Also Sprach Zarathustra (Så talade Zarathustra), om inte i tysk översättning, så varför inte i Nikanor Teratologens utomordentliga nyöversättning från H:ström? Den är dessutom utomordentlig estetiskt tilltalande i layout och typografi.

Bokrecension: Bögjävlar

Bögjävlar är en essäsamling, eller kanske reportagebok, skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Samtliga författare är aktiva på bloggen Bögjävlar. I boken finns också en avdelning med inlägg från bloggen.

Bögjävlar är en bok som riktar sig inåt mot HBT-rörelsen. Skribenterna är kritiska mot vad de uppfattar som en likriktning inom bögkulturen, som tar sig uttryck i att de enskilda bögarna lämnat bakom sig sin historia, sin stil och extravagans och wit, för att moloket anpassa sig efter heteromannen. De menar att det blivit ett ideal att efterlikna heteromannen. Kläderna på klubbarna, säger de, blir t-shirt och jeans. Det blir mindre utrymme för det utsökta. Musiksmaken likriktas och slätas ut. Schlagern går på repeat och en homofientlig artist som Carola omhuldas. – Kan det vara ett uttryck för självförakt?

Författarna menar att HBT-kulturen (i Sverige) varit anpasslig och slipat bort sin olikhet gentemot heterokulturen. Den homosexuelle mannen blir ofarlig och utslätad. En tjänare, liksom gänget i Fab 5. Någon som i filmerna blir en komisk bikaraktär. Författarna kräver inte tolerans för bögar. De kräver respekt. Det räcker inte att nöja sig med tolerans på heterovärldens villkor. Som Tomas Hemstad skriver:

"Jag önskar att vi kunde komma vidare från idoliserandet av straightheten och avmystifiera maskuliniteten, den är en identitet bland andra. Och att vi kunde räta på ryggen (inte handlederna) och börja signalera styrka i oss själva. Inte som biroller i ett heterosexuellt samhälle. Utan som kungar i vår egen värld." (sid. 103)

Trots att det legala förtrycket minskat ligger samhällets oförmåga att tillåta den individuella bögens individualitet kvar. Hemstad beskriver en lärares reaktion när han kommer för att föreläsa i en skola:

"'Vilken tur att de skickade dig, vissa år har det varit någon som är mer...du vet (knycker med handleden) och det är så svårt för eleverna att identifiera sig med en...sån.' Tidigare hade [jag] på något sätt sugit i [mig] de här 'komplimangerna'. Nu var det inte roligt längre." (sid. 98)

Bögjävlar är en intressant bok. Jag håller inte med om allt de skriver, men som debattbok riktad inåt mot HBT-sammanhang bör den få fylla en viktig post som diskussionsunderlag. Jag för min del vägrar att låta mig inordnas under några som helst förväntningar på hur jag ska vara enkom av den anledningen att jag är bög.

Bokrecension: Erfarenhetslexikon

Erfarenhetslexikon: En handbok som bygger på glada, roliga, sura och bittra erfarenheter är skriven av Kjell Eriksson och Ola Karlsson.

Boken består av en mängd katalogiserade erfarenheter av olika slag. Under avdelningen "Livsstil och identitet" återfinns, som ett exempel, följande erfarenhet:

"Offentlig
'Den är rik, vars rikedom ingen känner till' – Gunvor hade hellre haft erfarenhet av det ordspråket än den hon fick efter sitt trisskrap i TV4 där hon vann fem miljoner. Hon fick 4325 tiggarbrev." (sid. 85)

Erfarenheten är plausibel. Men i boken återfinns också mindre plausibla erfarenheter med föregivna verkliga bakgrunder. Det får mig att undra om inte författarna helt enkelt hittat på lejonparten av erfarenheterna som beskrivs i boken. Även om det finns undantag, som helt klart är realistiska.

Boken är underhållande och mycket lättläst. Råden och uppmaningarna läsaren får på basis av erfarenheterna som beskrivs är genomgående cyniska och kalla. Emellanåt känns putslustigheten nära. Ett skämt som avslutas så här är inte nödvändigt:

"När han kom fram såg han att det inte var en flaggaffär utan en förening för män med brutna handleder." (sid. 126)

Men på det stora hela är boken läsvärd, och kan nog passa särskilt bra som läsning på spårvagn, vid sömnsvårigheter, eller andra små pauser.

Bokrecension: Jack Russell terrier

Jack Russell terrier är skriven av Joanna Hägerström, med förnämliga fotografier tagna av Lillemor Böös.

Nu när vi skaffat oss en liten Jack Russell-valp känner vi ju att vi vill vara så pålästa som möjligt. Jack Russell terrier är ett utomordentligt översiktsverk om denna lilla intelligenta jakt- och sällskapshund. Läsaren får lära sig om dess karatäristika, som dess intelligens och livlighet. Läsaren får tips om hur man kan träna den. Likaså får läsaren information om rasstandarder och tävlingsförfaranden.

Texten är välskriven och tydlig. Den är lätt att ta till sig, även om man inte sedan tidigare är bekant med hundterminologi. Dessutom mycket rikt illustrerad med utmärkta foton, oftast kombinerade med lika utmärkta bildtexter.

Jack Russell terrier rekommenderas varmt åt alla som överväger att skaffa eller har skaffat en sådan hund. I synnerhet om det är första gången man kommer i kontakt med en Jack Russell på allvar.

Bokrecension: The Rising

The Rising är skriven av Brian Keene.

I The Rising strålar ett antal människors liv samman genom omständigheterna, efter att de döda börjat bli levande igen. Främsta romangestalten är Jim, som i bokens inledning barrikaderat sig i bombskyddet i trädgården, medan hans döda fru försöker nå in till honom tillsammans med nån likaledes död granne. Dock får Jim ett telefonsamtal till mobilen. Han hinner inte ta samtalet, men på mobilsvaret hör Jim att det är hans son, Danny, som ringt. Danny berättar att han gömmer sig på vinden där han bor – med Jims exfru och hennes nya partner.

Så får Jim ett uppdrag, och det uppdraget är driven genom hela berättelsen. Han ska rädda sin son. Det är tråden som slingrar sig igenom beskrivningen av civilisationens hastiga sammanbrott.

De levande döda i The Rising är inte stereotypa på alla vis. Det är inte fråga om att några virus väckt dem igen. Det antyds kraftigt att det är fråga om demoner, som intagit de kroppar som själar nyligen lämnat. De levande döda är vidare intelligenta, de kan skjuta och köra fordon och planera överfall.

The Rising är en alldeles utmärkt äventyrsroman, medryckande och lättläst. Rekommenderas varmt, om man som jag gillar katastrofskildringar i litteraturen.

Vad är det med den förskräckliga litteraturen?

Utan omsvep vittnar jag: jag älskar förskräcklig litteratur. Jag älskar litteratur som behandlar det udda, det groteska, det åsidotagna, det som annars inte räknas med. Jag älskar brutal litteratur.

– Varför gör vi det, varför älskar vi litteratur där folk blir objekt och avyttrade som objekt? – Kan det vara för att de flesta av oss som varken är naiva eller idioter egentligen endast undantagsvis är särskilt förtjusta i folk, och genom litteraturen kan låta all vår passiviserade aggressivitet äntligen luftas, äntligen tillåtas utlopp, äntligen aktiveras?

Hjärtligt tack från Stormtrupperna

Vertigos stormtrupper har återigen fått ett lass med böcker från förlaget. Vi tar tacksamt emot Magnus Ullléns Bara för dig: Pornografi, konsumtion, berättande, som verkar undersöka pornografin som fenomen i relation till samhället; samt Susanne Dodillets doktorsavhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet.

Det här är två rejäla luntor som utgör del ett respektive del två i Vertigos nystartade serie Vertigo Akademika. Så: då är det bara till att se fram emot att bredda sina kunskaper.

Tack, Vertigo.

Tusen böcker

Brittiska tidningen Guardian har listat "1000 novels everyone must read". Titlarna är uppdelade i kategorierna som följer:

• War & travel
• Science fiction & fantasy
• State of the Nation
• Family & self
• Comedy
• Crime
• Love

Kan kanske vara värt att kolla runt lite där.

(Tack till Bokbloggen för länken.)

Imponerande, 118 100

Har inte kunnat låta bli att vara nyfiken på 118 100, stället dit man kan skicka ett sms med en fråga om vad som helst, och få svar. Jag trodde att det var en plojgrej, nåt för sena fredagkvällar. I helsicke heller! Jag skickade på skoj in en fråga:

"Var kan jag få tag i en bok av Nietzsche med läderinbundna pärmar?"

Och efter en stund fick jag svar. Jag fick veta att Also sprach Zarathustra med läderpärmar såldes på en tysk auktionssite. Jag gick dit, registrerade mig, och beställde boken.

Kan inte annat än att imponeras av den kompetensen!

Att de också lyckats med den här prestationen höjer dem bara ännu mer.

Uppdatering: Efter kontakt med den tyska säljaren visar det sig att det rör sig om halvfranska band. Men vafan. Nära nog.

Peter Englund om fakta och fiktion

Peter Englund skriver tänkvärt om fakta och fiktion i litteraturen.

I en kommentar till inlägget framför han ett intressant sätt att se på detta:

"När en författare stoppar in fiktion i en framställning förvandlas hela framställningen till fiktion. På så vis finns inget gränsdragningsproblem. Fiktion förvandlar allt det berör till - fiktion."

Min egen mening avviker något från Englunds. Jag menar, till skillnad från Englund i sitt inlägg, att litteraturen ska vara så fri från sanningsanspråk, att det även ska kunna stå "Bygger på en sann historia" på omslaget utan att behöva göra just det. Det ingår så att säga i det fabulerande som är litteraturens förutsättning. Författaren måste få vara helt fri i förhållandet till sanningen i skapandet av sitt textverk. Att människor kan hamna i vanrykte för detta är en etisk fråga att ta ställning till. Inte en litterär fråga. Så klart.

Bokrecension: Svärdet och spiran

Svärdet och spiran är skriven av Ken Follett.

Boken är en värld i sig. En episk tegelsten, mycket lätt att läsa... den är flytande... Händelserna kretsar kring katedralbygget Kingsbridge i England på 1100-talet. Många personer figurerar, men det mesta kretsar kring en handfull individer. Det är överblickbart och lätt att hänga med.

Några av de mest fascinerande personerna i berättelsen är dock personer som finns i periferin. Som den sluge, spindelliknande biskopen Waleran Bigod. Han framstår som mycket levande. Nämnas bör också den enfaldige och omogne grevesonen William Hamleigh, med stark rädsla för helvetet i bjärt kontrast till hans infernaliska beteende. Han känns mycket realistisk, dock otäck.

Men berättelsen kretsar ändå i stor utsträckning kring personer som Prior Philip, som leder klostret i Kingsbridge, Tom Byggare, som blir hans allierade och vän och som leder byggandet av katedralen; Ellen, som blir Toms kvinna, och hennes son Jack, vars uppväxt och liv vi får följa genom hela romanen. Aliena, grevedottern som får uppleva sin beskärda del av elände får vi också följa från ungdom till vuxenhet.

Svärdet och spiran är en berättelse om svek på svek på svek. Men också om hopp som inte låter sig nedslås. Ränkerna är legio och planerna för att motstå ränkerna likaså. Boken består av mängder av subintriger som bygger upp berättelsen som helhet.

Det märks att författaren, som han beskriver i sitt förord, är djupt fascinerad av katedraler. Terminologin är teknisk, men bidrar till känslan av verklighetsförankring. Berättelsen känns verklig. Levnadsvillkoren och den allmänna miljön känns verklig. Historiska personer skymtar fram och stärker vidare den historiska känslan i boken.

Svärdet och spiran är utmärkt avkopplingslitteratur. Den är brutal såsom livet då förefaller varit brutalt. Det är död och förstörelse. Svält och lidanden. Och allmänmänskliga känslor: vrede, hämndvilja och girighet. Men också kärlek, tillit och värme.

Läs Bibeln som skeptiker

En leverans med böcker jag skickat efter kom i dag. Bland böckerna var en Bibel – en av Libris miniutgåvor av bibelkommissionens nyöversättning, det vill säga Bibel 2000. Och det är verkligen en miniutgåva. Det är den minsta fullständiga bibelupplaga jag sett. Och då ingår dessutom apokryferna, noter och ett appendix med extramaterial.

Jag kan min Bibel. En gång var jag hardcore-kristen och så är jag religionsvetare. Jag kan min Bibel och jag kan min kristendom. I dag äcklas jag av allt kristet, all dess förtryck, rigiditet, vidskepelse, falska antaganden, antivetenskap... Men Bibeln bör läsas av alla i vår kultursfär. Man kommer inte ifrån dess massiva påverkan av vår historia och vår etik. Man bör känna till den inifrån genom att studera den. Inte minst gäller det oss, som aktivt tar avstånd från religiositet. Dessutom: det finns inget bättre vaccin mot kristendom än att faktiskt ta sig tid att läsa Bibeln.

Bibel 2000 är en idiomatisk översättning. Det innebär att texten överförts inte bara till svensk språkdräkt, utan i någon mån även till samtida uttryckssätt. Vill man ha en översättning som mer bokstavligt följer grundtexterna, bör man kanske läsa 1917 års översättning. Vill man ha en språkdräkt som vi lättare rör oss i kanske man bör läsa Bibel 2000.

Läs för all del Bibeln. Inte som fundamentalisterna, utan som skeptiker, med kritiska ögon. Som vi skulle läsa Koranen eller scientologitexter.

Bokrecension: Konsten att läsa tankar

Konsten att läsa tankar är skriven av Henrik Fexeus (känd från teve).

Boken behandlar en mängd olika sätt att läsa av och manipulera sina medmänniskor. Samt några trick för att förege att man rent konkret kan läsa andra människors tankar. Men egentligen handlar det om sätt att lägga märke till subtila förändringar i människors ansiktsuttryck och liknande. Fexeus presenterar också hur man med hjälp av enkla metoder får folk att uppskatta en själv mer, som exempelvis genom spegling: att man rör sig och adopterar ett rörelsemönster som härmar den man pratar med.

Nog är det här en bra bok. Den skulle väl egentligen behöva läsas flera gånger kombinerat med fältövningar, för att man ska lära sig det som den lär ut. Språket är bra. Fexeus använder sig av humor, en humor som dock snarast är flåshurtig än genuint roligt. Den lättsamma genomgången av bokens ämnen hade nog inte lidit av att han hade hållit tillbaka på humorn några grader.

Bokrecension: Bögslungan

Bögslungan är skriven av Per Alexandersson.

Bögslungan är en ungdomsbok utgiven av LL-förlaget. Men boken kan med fördel läsas av alla. Och frågan är om den inte borde vara obligatorisk läsning för varenda högstadieelev i landet. Boken behandlar nämligen på ett rakt sätt manlig homosexualitet i högstadiemiljö. – Max märker att hans känslor för Niklas blir allt starkare: hans vilja att vara honom nära blir större; han drömmer om honom. Vad betyder väl detta?

Boken känns fräsch. Miljön känns realistisk och samtida: Coldplay nämns, till exempel. Mobbningen i skolmiljön är inte förskönad. Bögskräcken inte heller. Så här kan det mycket väl vara. Min pojkvän sa efter att ha läst boken i ett sträck: den här hade jag velat läsa när jag var fjorton år. Och jag också.

Tack, Per Alexandersson, för den här boken!

Bokrecension: Att skriva börjar här

Att skriva börjar här är skriven av Maria Küchen.

Att skriva börjar här är en bok för alla som älskar hantverket att skriva. Boken är uppdelad i ett antal huvudavdelningar: Lyrik, Journalistik, Serier, Översättning, Romaner & pop, Skrivarkurser, Bokbranchen, Dramatik, Reklam, Litteraturkritik samt Poesi & skräck. Avdelningen för dramatik, som även innehåller en mängd text om att skriva för teve kändes överlastad just för den starka fokuseringen kring att skriva för teve. Hellre hade jag sett större fokusering på vanligt skrivande: noveller, romaner, lyrik. Sådana saker intresserar mig mer än hur man bygger upp ett tevemanus.

Maria Küchen använder sig av en mängd intervjuer med personer med expertis på ämnet som för stunden avhandlas. Det fungerar mycket bra och intervjuerna är mycket intressanta att ta del av.

Boken är inspirerande, full av nyttiga tips och infallsvinklar. Den känns fräsch, och duckar inte för att skriva om bloggande, som ju är en stor arena för skrivande människor i dag, en egen genre av skrivande. Katrine Kielos intervjuas i boken och säger:

"...En bra blogg har ett tänk, ett mål, den används inte som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute. En bra bloggare har respekt för formatet. [...] Skulle det du skriver om inte vara intressant i en tidning eller bok, då är det inte intressant på bloggen heller. [---] Men det viktigaste är att ha något konkret att säga. Att bara kräkas ut sina tankar på Internet för att bli känd eller sedd av någon är inte lyckat." (sid. 14f.)

Så sant.

Küchen är poet och har ett befriande fritt sätt att se på poesi:

"Poesi är en lek, ja. Man måste ingenting när man diktar. Man måste inte rimma, måste inte allitterera, måste inte skriva på ett speciellt sätt eller läsa upp sina texter med ett extra poetiskt tonfall. Man gör vad man vill med orden, för att uttrycka det man vill. [---] Kom ihåg: Den [sic!] finns ingen gåta i lyriken som du ska lösa, ingen dold mening att lista sig fram till. Så fungerar inte poesi, vad de än har sagt i skolan. Det finns en text att möta, det är allt." (sid. 23ff.)

Därmed inte sagt att dikter ska skrivas slarvigt. Küchen förordar ett finmekande, ett strykande av det som inte behöver i dikten, av det som tynger den.

Att skriva börjar här innehåller också många övningar, såsom cut-up – att klippa sönder texter och slumpmässigt forma nya texter av dem, eller montage, som inte är slumpmässigt, utan planerat ihopsättande av dessa sönderklippta ursprungstexter.

Küchen ger också handfasta råd, som att använda sig av gestaltning, snarare än att skriva läsaren på näsan vad personer i texten känner. För att exemplifiera: att skrivaren hellre bör uttrycka hur rastlös en person är genom att illustrera att hon stampar med fötterna och snurrar mobilen i handen, snarare än att bara uttrycka "Anna är rastlös." Det ska jag försöka att tänka på.

Boken är bra. Rekommenderas varmt.

Moleskine som innepryl

På Sydsvenska Dagbladet kan vi läsa om anteckningsboken (bl.a. Moleskine) som innepryl.

(Tack till Författarcoachens blogg, som hittat ett tips om detta hos June Rydgrens blogg.)

Bokrecension: Alkemisten

Alkemisten är skriven av Paulo Coelho.

De märkliga mötena för herdepojken Santiago avlöser varandra i denna metaforiska saga. Metaforen uttydes som att var och en ska följa världssjälen, söka förstå det universiella språket. I Alkemisten illustreras detta genom Santiagos sökande efter en skatt, som sägs finnas vid Egyptens pyramider. När han följer denna vilja, förefaller alla skeenden omkring honom samverka för att få honom att växa i denna esoteriska lära och föra honom närmare sitt mål.

Jag tyckte om Alkemisten. Sagokänslan ligger kvar genom hela boken, och ger ett lätt drömskt skimmer över berättelsen.

Tillfälligt avbrott!

Datorhaveri gör att bloggandet får vila ett tag.

Bokrecension: Hatet

Hatet är skriven av Anders Nyqvist, och är en självbiografisk text om Nyqvists uppväxt.

Hatet är en bok som är jobbig att läsa. Inte för att den är dålig, utan för att den är så utmärkt berättad. Den handlar om tillvaron i en familj, där fadern sjunker ner i ett allt mer omfattande missbruk av alkohol och tabletter. Följden av detta är att fadern misshandlar, våldtar och trakasserar sin hustru, och gör livet helvetiskt både för henne och för deras två barn.

Boken är skriven utifrån barnets perspektiv. Anders perspektiv. Storebroderns perspektiv. Språket är enkelt och mycket effektfullt. Vi får följa Anders genom hans egna ord och får följa med i hans växande insikt i faderns problem, från att han anar att det är något som inte stämmer, till ett fullt utvecklat avgrundshat. Fadern bringar hela familjen i misär genom sin lynnighet. Anders blir därtill mobbad i grundskolan och får ingen fristad någonstans. Han gömmer en väska under sängen, för att vara redo att ge sig av. Han märker faderns tyranniska beteende gentemot modern, hör bråken, hör våldtäkterna, hör gråten. Det hela blir mycket påtagligt.

Som läsare står man där förvånad: varför, varför, varför lämnar inte modern sin make efter mordförsöken, våldtäkterna? Vad är det för mekanismer som får en människa att uthärda plågorna för egen del, och de plågor som bibringas barnen? Vi får inga svar. Så realistisk är boken: tillvaron är komplex.

Läs boken om du orkar. Du får en utmärkt insikt i hur en dysfunktionell familj med missbruks- och våldsproblematik kan se ut och hur psykologiska processer kan få folk att hålla ihop mitt i en helvetisk situation.

Bokslut 2008

Antal inlägg: 67
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 11,7
Årets särskilt rekommenderade böcker: Laterna magika och Kattöga.
Antal unika besök: 1201.
Planer inför 2009: Fortsatt ivrigt recenserande i blandade genrer.

(Tack till Pocketpocketpocket för idén till detta inlägg.)

Gott nytt år!

Trandared, Borås, nyårsafton 2008.
Gott nytt år!