Bokrecension: Hatet

Hatet är skriven av Anders Nyqvist, och är en självbiografisk text om Nyqvists uppväxt.

Hatet är en bok som är jobbig att läsa. Inte för att den är dålig, utan för att den är så utmärkt berättad. Den handlar om tillvaron i en familj, där fadern sjunker ner i ett allt mer omfattande missbruk av alkohol och tabletter. Följden av detta är att fadern misshandlar, våldtar och trakasserar sin hustru, och gör livet helvetiskt både för henne och för deras två barn.

Boken är skriven utifrån barnets perspektiv. Anders perspektiv. Storebroderns perspektiv. Språket är enkelt och mycket effektfullt. Vi får följa Anders genom hans egna ord och får följa med i hans växande insikt i faderns problem, från att han anar att det är något som inte stämmer, till ett fullt utvecklat avgrundshat. Fadern bringar hela familjen i misär genom sin lynnighet. Anders blir därtill mobbad i grundskolan och får ingen fristad någonstans. Han gömmer en väska under sängen, för att vara redo att ge sig av. Han märker faderns tyranniska beteende gentemot modern, hör bråken, hör våldtäkterna, hör gråten. Det hela blir mycket påtagligt.

Som läsare står man där förvånad: varför, varför, varför lämnar inte modern sin make efter mordförsöken, våldtäkterna? Vad är det för mekanismer som får en människa att uthärda plågorna för egen del, och de plågor som bibringas barnen? Vi får inga svar. Så realistisk är boken: tillvaron är komplex.

Läs boken om du orkar. Du får en utmärkt insikt i hur en dysfunktionell familj med missbruks- och våldsproblematik kan se ut och hur psykologiska processer kan få folk att hålla ihop mitt i en helvetisk situation.