Reflexion: En hednings tankar om Svenska kyrkans identitetskris

Jag är hedning in i hjärtegrunden, fiende till kristendom liksom till religiös kult överlag.  Men jag har en bakgrund som svenskkyrkligt engagerad lekman. Jag har viss insikt i kyrkans inre liv, och jag har inte undvikit att följa kyrkans värld efter att jag lämnat den.

Så vad är det som händer med Svenska kyrkan? Medlemsraset pågår oavbrutet. Otydligheten från delar av kyrkans ledning rörande vad som är kyrkans innersta tro är kompakt.

Jag tror att kyrkan sedan länge går igenom en identitetskris. Hon ger intryck av att inte veta hon är, inte heller vem hon vänder sig till, med det resultatet att få känner någon djupare samhörighet med henne. Kritiken drabbar henne från alla håll: från de som menar att hon inte är konfessionell nog, likaväl som från dem som menar att hon inte är samhällspolitisk nog.

Mitt intryck är, att Svenska kyrkans äldsta vänner sedan länge är utfrysta eller satta på undantag, till exempel för att man hållit fast vid den allmänna kyrkans syn på ämbetet. Eller känner sig vilsna, för att de inte längre upplever att kyrkans ledning talar tydligt om Gud och hans son Jesus Kristus som "frälsare och saliggörare", som det hette en gång.

Andra som vet föga om Konkordiebok, Bibel eller gudstjänst insisterar på att finnas med på partipolitiska listor som vid kyrkovalet ger dem en rak väg in i kyrkans beslutsfattande organ, där de äger stort inflytande över den gudstjänstfirande församlingen - i den mån den finns.

Åter andra tycker det är trevligt med kyrkkaffe, men finner det föga värt att uppsöka den kristna gemenskapen den förutan, den förutan och förutan trallvänliga psalmer, korta predikningar och helst ingen mässa. Men gärna en familjegudstjänst där prästen sätter sig på knä och talar enkelt med barnen omkring sig.

Jag har läst något av Svenska kyrkans nyare publikationer om sin egen tro. Inte blev jag klokare av det. Traditionella begrepp fyllda med tvåtusen år av mening är utspädda till oigenkännlighet. Den tydlighet som t.ex. katekesen en gång gav i rent lärosyfte, liksom en ideologisk innehållsdeklaration, skys som röta i klockstapeln. Tydlighet är olat, verkar någon ha bestämt. Det är, får jag intryck av, betydligt finare att smälta ner de gamla trosartiklarna och låta dem omformas i något mer behändiga, mindre taggiga skepnader. Varifrån man fått mandat till det förstår jag inte.

Och så står där till sist en landsvid religiös förening som en dag framstår som en politisk lobbygrupp, en dag som en kvasifilosofisk samtalspartner, en dag som själavårdsinstitut, en dag som högkyrklig ceremonileverantör. — Men hjärtat? Var finns kyrkans hjärta? Hennes innersta packe med nerver? Jag hör det så sällan pulsera.

I min ungdomsgrupp sjöng vi en sång som innehöll strofen "Jag vill lära känna Jesus, vara hans förtrogna".

Det är vad jag tror att en genuin kyrka behöver göra: att nalkas sin Gud, Jesus Kristus, lära känna honom, bli hans förtrogna. Detta tror jag leder till genuin kristen fromhet – snarare än att sträcka sina händer i alla riktningar, att låta munnen tala maktspråk mot dem som inte håller med om programmet för dagen vare sig detta drabbar inom- eller utomkyrkliga grupper, och att sänka trösklarna så lågt att man snubblar i urgröpningarna och slår pannan i de med kyrkoantikvariskt bidrag betalda, omsorgsfullt polerade, kyrkgolven.

* * *

Så. Var detta svepande? Generaliserande? Orättvist? Säkert. Men det redovisar vad jag tänker, när jag tänker på Svenska kyrkan.