Bokrecension: Motsägelser | Werner Aspenström

Motsägelser är en samling texter av Werner Aspenström (1918-1997). 

Boken utkom första gången 1961. Jag har läst den reviderade upplagan från 1968 i Litteraturbankens digitaliserade e-boksversion från 2020.

* * *

Motsägelser är uppbyggd som en samling texter, somliga mer eller mindre fragmentariska, som dagboksanteckningarna, andra är artiklar eller föredragsmanus. 

Till de mest tilltalande texterna hör den om hur författaren köper ett begagnat alrotskrivbord. 

Jag vet inte huruvida texten är fiktiv eller inte, men det spelar ingen större roll för effekten. I en av skrivbordslådorna hittar författaren hursomhelst ett antal fotografier, dokument och annat: med dessas hjälp kan han rekonstruera en tidigare ägares liv, från ungdom till vuxenhet och förmodade död efter ekonomisk undergång. Till samma text fogas hur författaren i träets mönster ser figurer, som snarast synes hemsöka honom: djur, jättar. 

Skrivbordsberättelsen är suggestiv och hör till textsamlingens starkaste inslag, tillsammans med en vacker text som illustrerar sommarens slut i samband med att stadsbon lämnar sommarstället.

Höjdpunkter är också de få lyriska inslag som här och var finns medtagna, och som tvingat författaren till koncentration av formuleringarna.

* * *

Ett av de ämnen som Aspenström i de inledande texterna ägnar mycket utrymme är frågan om Guds existens. Så mycket klokare blir jag emellertid inte av de formuleringarna. För Aspenström framstår frågan om Gud och via mystica som en alternativ kunskapsväg i förhållande till den empiriska vägen. På vad sätt det rent konkret skulle kunna komma till uttryck är oklart. 

Aspenström är i vilket fall inte, fastän knappast kristen i traditionell mening, beredd att diskvalificera den religiösa erfarenheten som någon form av kunskapsbärare. Vad för typ av kunskap det då är fråga om förstår jag inte. Den verkar åtminstone inte vara begränsad till kunskap om den religiösa upplevelsen i sig, som annars väl ligger närmast till hands, när man frånkänner den religiösa erfarenheten bäring som kunskap om metafysiska sanningar. 

Istället verkar det röra sig om kunskapsöverföring i samma mening som poesi kan överföra kunskap. Överlag uppfattar jag det som att Aspenström ställer sig skeptisk till såväl teistiska som ateistiska universalsvar.

* * *

De undersökningar som Aspenström genomför i Motsägelser är av många slag, ämnena är mångfaldiga. 

Han skriver en kritik över det våldsamt kulturfientliga Futuristiska manifestet. Han tänker på döden. Han reagerar skeptiskt på modernistiska dikt-och konstformer. Många gånger leder vardagsbilder över en en eller annan reflexion av mer andlig art. Drömbilder finns också representerade. Och han funderar över vad det innebär att vara människa.

"Fraser som 'att finna sig själv' eller 'att vara trogen sig själv' får inte tolkas så, att det i varje människa skulle finnas nedlagd en formel som det gäller att lista ut. 'Jaget' bör man inte föreställa sig som någon sorts centrumanläggning utan snarare som ett magnetfält, alltså något som förutsätter två poler. Mittpunkten på en magnetisk stav brukar man kalla indifferenszonen, där förekommer ingen magnetism."

Detta som en träffande reflexion om att i sig härbergera motsägelser.

* * *

Werner Aspenströms meditationer i Motsägelser ger ett spretigt intryck; de saknar ofta stringens, de skulle vinna på att koncentreras, tuktas – för att månne så idéinnehållet skulle framträda tydligare. Såsom texterna nu står gränsar de alltför ofta till banalt fritidsfilosoferande, utmärkt av klichéer och brist på originalitet. 

Hade den liksom tvekande ordrikedomen övergivits tror jag att texterna hade glimmat av långt fler glimmande aforismer än vad de nu får möjligheten att göra, och varpå dessa är exempel:

"Betraktad på tillräckligt långt avstånd (eller tillräckligt nära) upphör människan att framstå som enbart en människa. På vilket håll skall hon betraktas?"

"Vilken befrielse vore det inte, för hjärtat och för konsten, att förfoga över en världsbild oavhängig av människans perspektiv."

Sådana skatter finns där alltså. Men för många toner i Aspenströms musik i detta verk har jag ändå inte öron. Kanhända hör jag hans poesi bättre?
– – –
Werner Aspenström, Motsägelser. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers 1968. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.