lördag 26 februari 2022

Bokrecension: En tid i helvetet | Arthur Rimbaud

Rimbaud. Teckning av Verlaine.
En tid i helvetet
(fr. Une saison en enfer) är skriven av Arthur Rimbaud (1854–1891). Boken utkom första gången på franska 1873. Jag har läst verket i en svensk översättning av Jonas Ellerström, utgiven 2002. Denna upplaga har försetts med ett efterord av pseud. Peter Glas.

* * *

Arthur Rimbaud är 1800-talslitteraturens enfant terrible. Anekdoterna om hans framfart är många och häpnadsväckande: man får känslan av att han knappt kunde tilltros att vistas i möblerade rum. Likväl var han ett litterärt geni.

Han var bara 19 år gammal när han skrev den märkliga En tid i helvetet, ett verk som blandar prosapoesi och poesi på vers. 

Om man i denna bok vågar jämställa diktarjaget med författarjaget vittnar det om en människas inre kamp. Inte i form av klara beskrivningar av typen "jag mår dåligt", utan i vilda bilder, drastiska blandningar av hedendom och kristendom samt ett hänsynslöst förakt för sig själv och omvärlden, dessutom av längtan efter något annat.

Bilderna skapar känslor och stämningar av långt kraftfullare slag än vad realistiska återgivningar hade kunnat göra. Det blixtrar över sidorna.

När Rimbaud skrev En tid i helvetet gick han igenom en separation med sin älskare, den gifte poeten Paul Verlaine. Vid Rimbauds avsked blev denne så upprörd att han sköt honom. Ett skott tog i handleden, och resulterade i förlängningen till att Verlaine spärrades in under två år för dråpförsök.

Det var nog inte det enda turbulenta inslaget i Rimbauds liv, vars ungdomstid kantades av skandaler. I En tid i helvetet hanterar han synbarligen stridandet och känslorna med ord och ett språk som kom att påverka poeter långt efter honom själv, inte minst modernisterna, och då inte minst en sådan svensk diktare som Gunnar Ekelöf. 

* * *

Självbeskrivningarna är många i En tid i helvetet. Rimbaud – eller det diktarjag som han skapar – "andades brottets torra luft". Han är konstant i ett utanförskap. Han är "av lägre ras", "totalt övergiven", en "idiot". Han vittnar om kulturens vanvett. Och naturen är "ett godhetens narrspel". För honom är lyckan hans "samvetskval", hans "inälvsmask".

Den tunga kristendomen lurar alltid i närheten, dess Gud anropar han, dess djävul samtalar han med. Synden är ett fenomen som han ständigt återkommer till, och straffet, helvetet: "Jag förtjänar ett helvete för min vrede, ett helvete för mitt högmod och ett helvete av smekningar – en mångfald helveten."

Och han utbrister uppgivet:

"Livet är en fars som alla spelar med i." 

Det finns också något nostalgiskt i den unge poetens verk, ett tillbakablickande till en tid då han kunde ägna sig åt sina fantasier och då världen liksom var öppen för honom, mindre förstörd. Själva skapandet verkar då varit annorlunda för honom, friare: "Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det outtryckbara." Och han kunde i en fabrik se en moské, "en salong på botten av en sjö".

* * *

Men vad är nu allt det här? Det är poesi utan sträng rationell ordning. Det är bild på bild och det är ett skrik ur mörker och förvirring. Det är fantastiskt bra; det tänjer språkets uttrycksförmåga bortom vad man trodde kunde var möjligt. Det är ett försök att i text omformulera smärta, avsky, förakt – och längtan bort.

En tid i helvetet var den enda bok som Rimbaud själv lät ge ut. Efter några ytterligare år slutade han skriva. De sista åren av sitt liv, innan han dog 37 år gammal, var han verksam som handelsman i Afrika. Då låg hans litterära verksamhet långt bakom honom, men litterärt intresserade avantgardister kom aldrig någonsin att glömma honom: den unge poeten hade hjälpt till att slå upp porten till ett nytt sätt att skriva om sina erfarenheter av livet och om sina själskval. 

* * *

Översättningen av En tid i helvetet som jag läst är gjord av Jonas Ellerström. Enligt efterordet av pseudonymen Peter Glas är tanken med tolkningen att den skall ligga så nära originalets ordalydelse som möjligt: det är idéinnehållet snarare än klang och rim som överförs till svenska, vilket givetvis hade krävt ett visst mått av omdiktning. Men denna översättning är likväl njutbar som poesi: bilderna behåller fräschören trots transponeringen till svenska. Känslan av svindel kvarstår även i svensk språkdräkt.

Den unge Rimbauds själskval och längtan kommer att blixtra länge än.
– – –
Arthur Rimbaud, En tid i helvetet. Övers. Jonas Ellerström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2002.

0 kommentarer: