Bokrecension: Dikter om kärlek och hat | Catullus

Dikter om kärlek och hat är en samling dikter av Gajus Valerius Catullus (c. 84 – c. 54 fvt). Urvalet  och översättningen till svenska är gjorda av Gunnar Harding (f. 1940) och Tore Jansson (f. 1936), och den förre har försett boken med ett förord, den senare med kommentarer. 

Den upplaga som jag har läst trycktes 2007.

* * *

Samtidigt som Caesar och Cicero var stora och allt större namn i det romerska riket skrev Catullus smädes- och kärleksdikter i samma värld. Dikternas franka naturell gör att de känns fräscha ännu i dag – ja, med all säkerhet kan de få pryda läsare att generas mer än tvåtusen år efter att deras upphovsman blivit stoft och aska. 

Det är förunderligt att Catullus dikter överlevt. Efter att poeten varit bortglömd sedan senantiken, som Tore Janson skriver om i sin kommentar, upphittas en handskrift med 116 dikter på 1300-talet, en handskrift som sedan dess förkommit, men bevarats i avskrifter. Av dessa 116 dikter har ett sjuttiotal översatts och tagits med i den volym som fått det passande namnet Dikter om kärlek och hat.

Det man med säkerhet vet om Catullus, berättar Gunnar Harding i sitt förord, är inte så mycket, men det man kan anta och på goda grunder gissar sig till uppgår likväl till lite mer. Det innebär naturligtvis en risk att läsa Catullus dikter biogafiskt, men så länge man är medveten om den problematiken kan metoden ändå i bästa fall antyda något mer om författarens liv.

Catullus kom från en relativt välbärgad familj i Verona och flyttade till Rom. 

Den Lesbia som han åter och återigen skriver om med kärlek, saknad och besvikelse tror man ha identifierat som Clodia, syster till den Clodius som Cicero angrep i en rättsprocess och därmed odödliggjorde. 

Harding skriver om hur Clodia var gift, men Catullus och hennes affär verkar ha varit något av det allra mest omvälvande i Catullus liv, om man nu får läsa dikterna biografiskt. Likväl kan deras saga inte få ett lyckligt slut: när Clodias make dör, är Catullus ändå ett omöjligt parti; kvinnan är för socialt överordnad för att kunna gifta sig med honom.

Nog om detta. Tillräckligt är att veta att Catullus i sina dikter om och om igen återvänder till sin smäktande åtrå och sina minnen av samlivet med Lesbia. Hon måste ha varit hans livs stora kärlek. 

* * *

Men nog skriver Catullus också om annat. Smädandet tar stort utrymme, och det kan ta skabrösa uttryck. Han drar sig inte för att kalla Caesar "Bög Remulus". Catullus själv är uppenbarligen en tid  förälskad i en viss Juventus, "vackrast av de blommor / som din släkt en gång haft och som den nu har / och skall ha under år som sen skall komma –", han som har "honungsögon", och som Catullus retar sig på har förälskat sig i någon man från "den stendöda hålan Pisaurum", och inte från Rom.

Kanske är en del av smädesdikterna i själva verket uttryck för ett gamängartat skämt vänner emellan. Nog gör till exempel dikten nummer 6 något av ett sådant intryck, där Catullus skriver om en viss Flavius. 

Catullus harangerar Flavius för att han inte berättar om sina amorösa äventyr med en flicka. Det måste bero på, menar Catullus, att hon är så tråkig, ja, kanske en "snorig slampa". Likväl är det klart att Flavius inte tillbringar nätterna ensam; det märks på hur hans kudde har "avtryck på två ställen" och på hans "sängskrälle med sitt gnälla gissel / då det skakar omkring tvärs över golvet." Flavius är nog "utknullad", menar Catullus, och han vill veta hur det ligger till: berättar Flavius utlovar Catullus att han ska föreviga de två ”i vackra verser”.

Cicero behandlas vänligare: han "talar bättre / än de Romulusättlingar som nu finns, / som har funnits och någonsin skall finnas", ett omdöme som ju stått sig till våra dagar. Rufus får det värre: han får inte ligga, eftersom han, enligt Catullus, har sådan armsvett, en "plåga som pinar var näsa".

* * *

Så omväxlar de grova smädelserna med de smäktande och passionerade dikterna. Men där finns också andra inslag, som en lång dikt med legendartat stoff om Attis som kastrerar sig för gudinnan Kybele, och som en vacker gravdikt över Catullus broder, vars grav vid Troja Catullus tydligen besöker.

Catullus dikter ger stämma åt skämtan och lidelser, och vittnar om grovkornig drift och i viss mån om fördomsfritt löje. Det är inte svårt att föreställa sig hur Catullus i glatt lag med vin och smaklig spis föredrar sina dikter i goda vänners lag, framkallande både högljudda skratt och kanske vredgat missnöje. 

Och vi får mer än tvåtusen år senare tjuvlyssna till vad som sysselsatt hans sinne, känna av den kärlek till den mystiska Lesbia som han hyser, och som ibland lyfter upp och ibland plågar honom, stundom både-och, samtidigt.
– – –
Catullus, Dikter om kärlek och hat. Urval, övers. Gunnar Harding, Tore Janson. Förord G. Harding. Kommentarer T. Janson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 122 sidor.