* * *
Avrättningsplatserna finns fortfarande kvar där ute i hundratal. Inte sällan helt eller halvt bortglömda. Nån gång utmärkta i terrängen. Där vilar ofta det som återstår av dem som halshuggits, hängts, steglats, bränts under sekler.Göran Lager för genom Döden i skogen fram dessa platser, dessa människor, dessa avrättningar fram i ljuset, ut ur förflutenhetens dunkel. Och inte bara det. Vi får stifta bekantskap med hur livet var i fängelserna, hur man såg på dödsstraffet som sådant, vi får ana de dömdas röster genom de källor som finns bevarade.
Avrättningar var vanliga i Sverige för bara några generationer sedan. Mellan åren 1800 och 1865 avrättades 644 personer, får vi lära oss. Och det offentligt, inte sällan inför stora människosamlingar. Det är inte märkligt att platserna avsatt avtryck i de lokala sägnerna, om de än numera blir allt färre och sämre ihågkomna.
* * *
Det finns några märkbara tendenser i Döden i skogen.
Dels är inställningen till dödsstraffet som sådant negativt. Dels är ogillandet av det kyrkliga godkännande av dödsstraffet påtagligt.
Ur dagens perspektiv kan förhållningssättet vara befogat; ur ett strikt historiskt perspektiv är det inte nödvändigtvis så. Varje tid måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och då förhärskande narrativ.
För oss verkar det bisarrt att en Gud skulle vilja att samhället exekverade dödsstraff för att inte samme Gud skall hemsöka ett land. Likadant förefaller det inte ha varit i dåtiden. För att förstå historien måste vi försöka se på historiska händelser och fenomen såsom samtidens människor såg på dem, inte hur vi ser på dem ur helt andra kulturella och ideologiska perspektiv. Vi kan inte, med bevarande av ett intakt historiskt perspektiv, sätta oss till doms över andra tiders moraliska föreställningar. Nietzsche skriver i Bortom gott och ont:
”Det finns överhuvudtaget inga moraliska fenomen, utan bara en moralisk uttydning av fenomen….”Alltså: ett visst handlingsmönster är inte i sig moraliskt, utan det är hur vi betraktar det som avgör om vi uppfattar det som moraliskt eller omoraliskt.
För en troende svensk människa år 1810 kunde det vara helt rationellt, inom hennes narrativ, att betrakta dödsstraff som en moraliskt önskvärd konsekvens för den som mördat en annan människa. På samma sätt kan en sekulariserad, humanistisk människa år 2019 helt rationellt hävda motsatsen.
Poängen är alltså, att var tid har sina föreställningar, och att det är anakronistiskt att förvänta sig av en annan tids människor att bryta mot dessa föreställningar, vare sig man nu är av allmoge eller kyrka eller något annat.
* * *
Döden i skogen fungerar som en guidebok till hur det svenska samhället fungerade i relation till dödsstraffet samt brott och straff under förgångna tider, särskilt beträffande 1800-talet. De flesta människor som vi möter i boken får sitt straff på grund av att de mördat en eller flera personer.
En del av dem döms helt enkelt till döden. Andra döms till döden med tillagda skamstraff: kanske får de ena handen avhuggen före halshuggningen. Kanske styckas de efter döden och läggs på stegel. Kanske bränns deras kroppar upp.
Det kan nog vara omskakande att tänka sig att våra släktingar för fyra, fem generationer sedan kan ha sett – om inte en avrättning – så kanske resultatet av dem: kroppsdelar uppsatta på stora hjul på de offentliga avrättningsplatserna.
Döden i skogen fungerar också som guidebok i en mer bokstavlig mening. Till boken har nämligen fogats en lista av omkring sexhundra svenska avrättningsplatser, många av dem med hänvisningar till hur man hittar dem, inte få av dem med korta notiser om någon avrättning som skett där.
Att låta en sådan lista – enligt författarna inte komplett men nog den mest omfattande som finns på svenska – finnas med är en välgärning, hur makabert det än kan tyckas. På detta vis räddas platserna från glömskan, allteftersom sägnerna som bevarats försvinner och de få synliga tecknen på vad som förekommit där inte längre finns kvar åtminstone ovan jord.
* * *
Döden i skogen är skriven med ett personligt tilltal och ledig men elegant stil. Det förekommer att författaren tillåter sig att spekulera fram en föreställning om hur människor var eller agerade utifrån källmaterialet som tidvis närmar framställningen till det skönlitterära. Det för liv till berättelserna, men fjärmar det från det strikt historiskt påvisbara.
Jag noterar också, att i fallet med Yngsjömörderskan framställs det som att det finns tveksamhet kring hur själva avrättningen genomfördes. Författaren skriver att olika källor hävdar olika: att en tidning rapporterar att det gick med ett hugg, men att ett ”ögonvittne” menar att skarprättaren ”behövde tre hugg” för att Anna Månsdotter skulle dö.
Vilket det ögonvittnet var får vi inte veta, och uppfattningen att Dalman skulle behövt hugga tre gånger är vad jag förstår en spridd myt om just denna avrättning, som lär härstamma från en sammanblandning med en annan avrättning på en annan plats med en annan skarprättare några år tidigare.
Detta oaktat är Döden i skogen en utmärkt bok, som erbjuder både en översikt och många detaljer rörande dödsstraffets historia, utförande och rent geografiska omständigheter i Sverige, särskilt under 1800-talet och fram till den sista avrättningen 1910.
– – –
Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager. Research: Peter Klingsell. Ersatz 2006. ISBN 10: 91-88858-27-8. 350 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar