* * *
Rättsläkaren har ett udda yrke och har en sysselsättning som nog få utanför verksamhetssfären har någon större inblick i. Lennart Rammer var under decennier rättsläkare. Han undersökte döda och levande människor samt platser för brott för att utröna vad som skett.
Därigenom har han naturligtvis samlat på sig en stor erfarenhet, och det är mycket värdefullt att han låtit utge Tjugo verkliga mord, som gläntar på dörren till en verklighet som inte många människor annars kommer i närmare kontakt med.
Boken är indelad i två huvudsakliga avdelningar. Den första och mer omfattande delen skildrar, precis som titeln anger, tjugo mord där rättsmedicinska avdelningen i Linköping varit inblandade; inte sällan är det Rammer själv som genomfört obduktion och undersökning på platsen för bortgången. Både händelseförlopp och den rättsmedicinska undersökningen med dess resultat presenteras.
Den andra delen, som är kortare, skildrar i några kapitel rättsläkarens arbetsuppgifter, statistik, hur den formella gången är mellan polismyndighet, Rättsmedicinalverket, domstolar, och annat.
Till varje beskrivet fall lämnar Rammer sina egna sammanfattande kommentarer och reflexioner, som till exempel kan peka på vad man kan lära sig av det specifika uppdraget.
* * *
Tonen i boken är saklig och koncis, utan att bli torr. Sakligheten som står i centrum: någon sensationalism kring de skador som undersöks finns inte, men inte heller försöker Rammer skymma de faktiska beskrivningarna med försköningar. Krosskador, frakturer, projektilers banor genom kroppen: allt sånt finns med. De inre organens tillstånd likaväl som kroppens eventuella innehåll av kemiska substanser redovisas.
Det är naturligtvis ytterst känsligt att som rättsläkare skriva om sina eller kollegernas verkliga fall. För att skydda offrens integritet har därför Rammer valt att fingera de namn som förekommer, liksom att ändra de adresser där olika händelseförlopp förknippade med fallen har utspelat sig. Han bygger sina fallbeskrivningar på egna minnen och på rättegångsprotokoll, vilka ju är offentliga.
Men med tanke på de ibland besynnerliga omständigheter som är knutna till fallen är det givetvis omöjligt att maskera dem helt och hållet, om man inte ska avlägsna sig helt från det faktiska skeendet.
* * *
Så, vad berättar Rammer då om? Några exempel kan anföras.
Han beskriver hur två män i maskopi dödar en kvinna, klipper av ett finger och skriver ett kidnappningsbrev till kvinnans fader. Han beskriver hur en man dödar sin hustru med hjälp av en stekpanna. Han beskriver hur en annan man dödar sin svärmor genom att dunka hennes huvud i en trappa.
Han berättar vidare om fallet där en död gosse hittas i ett sopnedkast. Han berättar om hur en kvinna fingerar sin makes självmord, efter att ha skjutit honom. Han beskriver ett så kallat hedersmord, där en pappa mördar sin dotter. Och han beskriver det synnerligen röriga släktbråket i två romska släkter, där en man blir skjuten.
Och många fler.
I samtliga fall verkar de rättsmedicinska undersökningarna ge utförliga svar kring vad som har hänt. Det innebär inte att man i varje enskilt fall i domstol anser att man har tillräckliga bevis för att fälla någon för mord, dråp eller vållande till annans död; men man kan i regel konstatera att dödsfallen sannolikt inträffat som en följd av annan persons våld.
* * *
Rammer verkar själv vara av uppfattningen att fler rättsmedicinska obduktioner borde genomföras. Med stöd i undersökningar menar han att flera fall om året rent statistiskt förekommer, där avlidna gravsätts eller kremeras, där dödsfallet bedömts ha skett av naturliga orsaker, men där det i själva verket varit brott inblandat.
Rammer menar med stöd i forskning att omkring en tredjedel av alla fall som borde blivit ärende för Rättsmedicinalverket inte blir det. Det innebär inte att brott är inblandade i alla dessa ärenden. Men det innebär dock att man inte kan utesluta det.
Överlag uppfattar jag det som att Rammer menar att fler obduktioner – även icke-rättsmedicinska –borde genomföras, för att till exempel säkerställa dödsorsak.
Rammer bjuder vidare på en del intressant statistik. Till exempel att Sverige på 2010-talet har en homicidfrekvens på 0,8 per 100 000 dödsfall. Det kan jämföras med Japan, där samma siffra är 0,3, och med Honduras, där samma siffra är 90. Relativt sett är antalet mord i Sverige alltså förhållandevis lågt.
Anno 2013 inträffade 78 dödsfall som en följd av dödligt våld. Av dessa stod knivvåld för den största andelen angreppssätt – 38 stycken. Av dessa 78 dödsfall var offren i 51 fall vuxna män, 22 fall kvinnor och i 5 fall barn under 15 år. Det vanligaste motivet för dödligt våld är plötslig aggression.
* * *
Tjugo verkliga mord är en mycket seriös bok. Fokus ligger på rättsläkarens funktion vid mordfall; läsaren får följa med vid vetenskapliga undersökningar av döda och levande människor, för att utröna vad som egentligen orsakat ett dödsfall. Det är mycket lärorikt.
– – –
Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns, Lennart Rammer. Stevali Fakta 2016. ISBN: 978-91-8570-141-4. 262 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar