Bokrecension: Giftas I - II | August Strindberg

August Strindberg

Giftas I – II: Äktenskapshistorier är skrivna av August Strindberg (1849-1912). Giftas utgavs första gången 1884 och uppföljaren Giftas II 1886. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade version av Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I – II. Äktenskapshistorier, redigerad och kommenterad av Ulf Boëthius.

* * *

Giftas är en novellsamling där övergripande tematan till största delen är äktenskapet, kvinnoemancipationen och sedlighetsfrågor. Om kvinnoemancipationen tycker Strindberg icke. I Giftas uttrycker han de problem han ser med i synnerhet överklasskvinnornas krav i skönlitterär form.

I dag upplevs nog Giftas som tämligen misogyn i sitt konstanta nedrackande på kvinnan. Men vad jag förstår är Strindberg inte ute efter ett egentlig nedvärderande av kvinnan som sådan, utan efter en jämställdhet och rättvisa i betraktelsesättet på könen. En romanfigur utropar:

”Och fan må ta den som retade opp mänsklighetens två hälfter mot varandra!”

Strindberg menar, att när mannen i överklasskulturen är den som arbetar äger inte kvinnan med självklarhet rättighet att beteckna sig själv som slavinna, när hon i själva verket får sig allt givet. Han utmålar borgar- och överklasskvinnan som en frigid själ, mer intresserad av nöjen än av att ta del i familjens gemensamma angelägenheter, samtidigt som hon förnekar mannen lisa i sin möda. Kvinnan vill liksom häva sig upp över mannen på dennes bekostnad. Strindberg skriver:

”Kvinnan föder barnet, säger man ursäktande; ja det är sant, men mannen föder både hustru och barn.”

Äktenskapet å sin sida framställs i novellerna ej sällan som ett slags överenskommelser snarare än en kärleksgemenskap; i de fall han skildrar ingångna äktenskap där parterna varit förälskade synes flamman snart slockna i vardagen, när ungdomens skönhet falnar och familjen vare sig man önskar det eller ej utökas.

Som ideal framställer Strindberg istället det okonstlade bondäktenskapet, där båda parter sliter och har del i familjens uppehälle, om än ej med identiska uppgifter. Han beskriver i sitt förord hur bondmoran sliter i kök, sköter om kassan, har hand om barnens uppfostran, och hur mannen är ute i markerna och arbetar med djur och grödor.

I dessa fall verkar Strindberg mena att man och kvinna är jämställda och tillsammans drar arbetet.

I överklasskulturen har kvinnan blivit en madonna som uttråkad satts på vagnen, medan endast mannen drar. Hon blir uppassad av pigor, ammor, make och allehanda tjänsteandar, men hävdar sig ändå vara fånge och tjänarinna och går därför till kamp mot mannen i kvinnorättssaken. Man kan med en anakronistiskt term hävda att novellerna utmålar kvinnan som mycket benägen att ikläda sig en rejäl offerkofta.

I sin förgyllning av det naturliga bondäktenskapet och sin polemik mot det förkonstlade kulturäktenskapet känner man en air av Rousseau: det går igen också i hur Strindberg uttrycker sig; han drar sig inte för att tala till exempel om könslivet på ett för sin tid synnerligen progressivt sätt.

Han duckar inte särdeles mycket för att tala om prostitution, onani, sexualitet eller homosexualitet.

Just detta sista förvånade mig. En av novellerna, ”Den brottsliga naturen” är nämligen vikt åt ämnet samkönad kärlek, där två kamrater är rörande överens om en mer avslappnad attityd gentemot homosexualitet. En av dem säger:

”Naturen har nycker för sig, och kulturen hjälper till, men människorna skulle vara så upplysta vid det här laget att de icke straffade lyten.”

De berättar därpå två historier för varandra på temat. De beskriver två situationer. Dels en amiral som lägger an på en av de berättande herrarna när denne var kadett, och dels en gift man som inte finner sig tillrätta med kvinnorna och som lärare råkar i trubbel och hamnar i ett nedtystat polisförhör.

Historierna är inte charmerande och vet inte av en jämställd samkönad relation mellan två älskande. Men berättarnas tolerans för ”lytet” får väl ändå ses som ett fall framåt.

* * *

Än tydligare tolerans ger novellerna uttryck för gentemot prostitution. Flera gånger frågar sig män i berättelserna varför endast kvinnorna får betalt, när både mannen och kvinna njuter.

Samtidigt beskrivs många av äktenskapen som otillfredsställande ur sexuell aspekt, eller så har makarna rentav kommit överens om att ha ett syskonlikt förhållande i avseende till det könsliga, med separata sängar, till exempel.

”Det har blivit skam att vara mor, att vara kön, att påminnas om att man var hona”, 

reflekterar en man i en av novellerna.

Kort sagt verkar texterna för att visa det osunda i en reaktionär sexualmoral och äktenskapsbunden sexualitet; de lantliga bruken med föräktenskapliga förbindelser framlyfts som föredömligt både ur äktenskaps- och hälsosynpunkt.

Vidare vill novellerna visa att det är orimligt att dyrka kvinnan som ett högre väsen, som en avskild madonna utan sinnlighet. Berättelserna vill utmåla kvinnan som människa, inte som gudinna, med samma trasigheter och behov som mannen själv.

Ur en replik hämtar vi reflexionen:

”Vilken helvetes förruttnelse låg icke under denna lögnaktiga moral, detta vansinniga emancipationsraseri från den sunda naturen, idealismens och kristendomens askesteorier inplanterade i nittonde århundradet.”

Emellertid slår texterna inte sällan över i vad som knappast kan kallas annat än misogyni, även om de vann anklang i och beröm av även en del av samtidens kulturkvinnor; Victoria Benedictsson uttalar sig gillande om Giftas.

Och angreppet var trots allt riktad mot vad Strindberg uppfattade som en konstlad och överkultiverad överklassmiljö och, skriver Ulf Boëthius i efterordet, boken ”gjorde de breda lagrens värderingar och synsätt till sina.”

Tydligast och mest svårsmält blir emellertid de misogyniska utfallen i det i boken inkluderade men i originalutgåvan i stor utsträckning strukna förordet till Giftas II. Där utbrister en upprörd Strindberg till exempel:

”Jag har icke sett ett äktenskap, där ej mannen varit duperad, underkuvad, förnedrad av kvinnan.”

* * *

De två delarna av Giftas är olika. Den första är mycket välskriven, den andra är mer skissartad och anekdotisk, något som av det mycket informativa efterordet att döma Strindberg själv var helt på det klara med. Giftas II känns i själva verket mer som ett appendix till Giftas än som ett självständigt verk.

Efterordet av Ulf Boëthius redogör utförligt både för böckernas tillkomst- och receptionshistoria. Strindberg blev ju som bekant åtalad efter att första boken kommit ut, men då till väl hans egen förvåning inte för osedlighet, utan för hädelse, eftersom han i en av texterna driver med nattvarden. Det är okänt vem som väckte åtalet, men huvudsumman av det hela blev att Strindberg frikändes.

Rent stilmässigt är Strindberg i högform. Den polemiska pennan är vässad till en knivspets, som måhända emellanåt sticker igenom papperet. Han synes hänsynslöst skriva sin mening i skönlitteraturens form utan hänseende till lojaliteter.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I-II. Äktenskapshistorier, August Strindberg. Red. Ulf Boëthius. Almqvist o& Wiksell förlag 1982. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.