Bokrecension: Kastrater | Sven Delblanc

Kastrater är skriven av Sven Deblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1975. Jag har läst en upplaga från 1976.

* * *

Kastrater är en kort roman, drömsk och lite undflyende. Handlingen utspelar sig under en enda natt i Florens, i slutet av 1700-talet.

Där, i ett praktfullt hus, möts svenske kung Gustaf III och den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart, känd som Bonnie Prince Charlie. Med sig har kung Gustaf gunstlingen Armfeldt. Där de slår sig ner sitter också en mystisk commendatóre Broschi och mästersångaren Marchesi

Syftet med mötet är att hålla en seans. Jordanden skall frammanas. Men då Jordanden dröjer får man tid att samtala.

Det visar sig att Broschi är en annan tids mästersångare, känd som Farinelli, död sedan länge och kastrat liksom Marchesi. Men med tillhjälp av något extrakt lyckas Farinelli hålla krafterna igång och berättar om hur han på furstars nåd nått enastående framgång, men av populasen med sin förkonstlade sång inhystat kastade tomater.

Så rör sig samtalet trippande, med inslag av franska uttryck på tidens vis, mellan de församlade.

Konstnärerna kryper för härskarna, kung Gustaf följer en stel etikett, som gör honom obekymrad och opåverkad, fastän hans känslor kommer i uttryck genom hur han griper tag i Armfeldts arm eller ger honom ögonkast. Armfeldt, å sin sida, utnyttjar en stunds frånvaro från seansrummet, när han behövde gå avsides, till att även våldta en flicka.

* * *

Förkonstlingen är påtaglig. Rousseau står som motpol, och dyker då och då upp i samtalet. Men de pudrade herrarna föredrar sin förkonstling. Vitt puder höljer Gustafs och Karl Edvards ansikten, men döljer inte den förres dåliga tänder eller den senares berusning. Förkonstlingen verkar förnissa över det mycket mänskliga.

Förkonstling är det väl också att låta gossar i mängder som unga kastreras för att något litet fåtal av dem skall nå stjärnstatus som sångare, en del fler kunna försörja sig på sången, andra bli hänvisade till gatorna och tiggeriet. Och deras konst, gör berättelsen av Farinelli tydligt, förstås ock som alltför förkonstlad för att kunna tilltala massorna: de blir utelämnade åt de högt kultiverades gillande.

* * *

Kastrater ingår som en del i Delblancs trilogi med temat ofrihet och frihet. Vi märker i serien för övrigt Jerusalems natt och Speranza.

När jag tänker på temat i samband med läsningen av Kastrater faller några möjliga illustrationer ur boken i sinnet.

Kastraterna är ofria, bestämda till sitt värv genom ingreppet i deras ungdom.

Tydligare är Karl Edvards tjänare utsatta för ofrihet. En av Karl Edvards tjänare, den väldige Angus Mac-Ivor-Dixfois, har sin brorsdotter med sig i hushållet. Armfeldt utnyttjar sin aristokratiska frihet för att tvinga till sig hennes mödom, och har den upphöjda fräckheten att tänka att hon borde vara tacksam att en bättre man varit den som skändat henne, när hon skrämd drar sig tillbaka från honom.

Men hennes farbror, som tjänare, är bunden och ofri av etiketten, kan inte agera utan att bryta sig loss, vilket han också gör, när han när natten går mot gryning anfaller Armfeldt. Det uppfattas dock som att han försöker anfalla kung Gustaf III, varför han tas undan för att avrättas, och han besparas sitt liv enbart av Gustaf III:s nåd. Ja, här sitter många ofria i sina roller, bundna av en etikett och kultur.

Möjligen är också konsten ofri, konsten uttryckt som kastraternas sång. Deras upphöjda sångkonst kan inte uppskattas av massorna, begränsas till ett fåtal. Och massornas folkliga sånger, som Farinelli försöker tolka med sitt väldiga sångomfång vid en föreställning, kan i motsvarande grad möjligen inte tänkas föras till furstarnas förgyllda salar. Också konsten blir därmed bunden i sina egna sfärer, beroende på sin typ.

En trött natt som går mot sitt slut. Och vi som läsare har varit med om att se åtskilliga masker, masker som spricker och varunder lyser fram verkliga människor.
– – –
Kastrater, Sven Delblanc. Aldus 1976. ISBN: 91-0-041438-7. 148 sidor.