Bokrecension: Djurdoktorn | P. C. Jersild

Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom första gången år 1973. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

När Jersild skriver Djurdoktorn låter han den utspela sig i den nära framtiden, ett femtontal år framåt. Nu har vi passerat den tiden rent kronologiskt, men något av science fiction vidlåder boken ändå: samhället som skildras blev, tack och lov, inte verklighet. Åtminstone hoppas jag att det inte blev det.

Djurdoktorn berättar om den medelålders veterinären, Evy Beck, veterinärmedicine doktor. Hon har blivit arbetslös, men betald av ett bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen får hon sysselsättning på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut, ett medicinskt forskningscentrum i Stockholm.

Beck blir snart varse den extrema byråkrati som råder på arbetsplatsen. Ett närmast oöverskådligt gytter av beslutsfattare, råd, administratörer, kommittéer uppbär den egentliga makten över den gigantiska organisationen med över hundra institutioner.

Det svenska samhället är förändrat i romanen. Demokratin har avskaffats, eller snarare effektiviserats ur administrativ synvinkel. Tiotusen personer slumpas fram årligen och intervjuas ingående för att komma fram till hur de vill att landet skall styras.

Vilka som för tillfället regerar, om det är vänstern, mitten eller högern, är oklart. Klart är dock att stora företag köpt upp eller sponsrat vad som tidigare varit offentliga platser. Samtidigt har de enskilda människorna passats in i en samhällsapparat på ett effektivitetsmaximerande vis.

Evy Beck är en aning motspänstig. Hon reagerar mot djurhållningen och djurförsöken på Nobelinstitutet. Hon börjar yrka på förändringar, blir obekväm. Men samhällsmaskineriet har metoder för att komma till rätta med sådant: Evy Beck skickas på etisk terapi och steg för steg finner hon sig till rätta i sin position.

* * *

Jersilds samhälle är dystopiskt. Ekonomiska hänsyn och effektivitetskrav dominerar helt samhällsadministrerandet. Samhället har gått från att vara en spretig och kanske tungrodd demokrati till en fjullfjädrad byråkrati med demokratiska förtecken.

En kraftfull kontrast till denna värld uppmålas av Jersild när han låter Evy Beck tillbringa en tid hos ett gäng alkoholiserade luffarkaraktärer som tagit sin tillflykt till skogen strax utanför Arlanda. Där lever de ett bohemiskt liv i en gammal militärbuss och ett torp som gjorts om till lokal för hembränning.

Dessa själar befinner sig helt utanför samhället och lämnas för det mesta i  fred. De lever i armod och eländighet, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dem som på många sätt mer fria än de människor som passats in i samhället och viljelöst eller viljebrutna måste följa administratörernas beslut.

Djurdoktorn är också en bok som har djurförsökens legitimitet i centrum. Dessa utgör den etiska fråga som får det att skava hos Evy Beck och hos läsaren.

Frågan är fortfarande aktuell. I vilken mån är det rimligt att låta levande varelser som vi betecknar som "djur" lida för att gagna de levande varelsers liv som vi betecknar som "människor"? Hur många hundars, råttors, marsvins död är rimligt att kalkylera med för att åstadkomma bot för en farlig sjukdom?

Evy Beck vill väl minimera djurens lidanden, men tänker samtidigt att djurförsöken är nödvändiga. Och det är väl också den allmänna meningen i den verklighet som vi läsare lever i. Men problematiken bör stämma oss till eftertanke.
– – –
Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus 1974. ISBN: 91-0-039152-2. 259 sidor.