Bokrecension: Båge och lyra | Vilhelm Ekelund

Båge och lyra: Aforismer är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom år 1912. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade utgåva.

* * *

Det är inte alltid lätt att förstå Vilhelm Ekelund. Emellanåt är han svårt kryptisk. Aforismsamlingen Båge och Lyra är emellertid en tidig produkt av den excentriske författaren, och därmed fortfarande tämligen begriplig på det stora hela. Som läsare sitter jag kvar efter läsningen med allmänna intryck av Ekelunds tankevärld, som jag försöker tolka.

Båge och lyra står under tungt inflytande av Nietzsche. Ekelund framför det bejakande livet, livet som bejakar även motvinden, stormen. Den särskilda människan låter sig inte böjas av andras meningar, förmår använda invändningar för att svinga sig högre. Hon

"... [g]ör kölden och stormen till sina förtrogna."

Motståndet ger kraft att höja sig, medan medgången riskerar att få henne att falla, att halka. Det produktiva kräver till och med det svåra: det liksom behöver stärka sig genom att hantera motståndet.

Målet för ögonen bör vara skönheten: inte skönhet i en filistervulgär mening, utan skönhet på en högre nivå, en skönhet som växer ur dynamik, motstånd, som är hård. Jag får intrycket att strävan efter skönhet är något utmärkande för den särskilda typ av människa som Ekelund skissar fram.

* * *

Människan gör rätt i att vara tung och hård, men att just därigenom bli lätt: höja sig över, sväva liksom något ovanför världen i övrigt, oberörd av världen, eftersom hon bottnar i tillvaron, accepterar sig själv.

"Blif hvad du är, och det härliga är ditt."

Ekelund hittar ett ideal i antiken, särskilt den romerska litteraturens antika värld. Där ser han raka linjer, en marmorhård tillvaro som förmår hantera livsvillkorens inneboende tragik. I antikens kultur ser människan göra uppror mot sin timlighet. Att kristendomen blir en naturlig fiende för denna livshållning är inte långsökt. Ekelund skriver:

"Verklig upplevelse af antiken förutsätter nödvändigt ett lefvande hat till kristendomen."

* * *

Båge och lyra kom till under Ekelunds exil i Tyskland. Där hade han tidvis ett mycket tufft liv. Hans utsatta situation - motståndet! - torde han ha använt för att höja sig i anden, att proklamera en nietzschansk övermänniskas ideal. Det faktum att boken tillkom i Tyskland förklarar också det starka inslaget av reflexioner om Tyskland och om det tyska och om tyskar, som stundom prisas, stundom tadlas. Ett inslag av antisemitism ryms också mellan pärmarna.

Ekelund ger i boken uttryck för sitt stora förakt för medelmåttigheten, kälkborgerligheten, det populära. Den högre formen av människa hör inte till dessa kategorier, hon höjer sig över det, spänner blicken i fjärran.

Hon förmår vara likgiltig inför själva livets förlust och finner därigenom lugn. Hon inser att hon "befinner [sig] på en hopplös resa", men reser ändå, lever ändå. Hon är klarsynt, och vågar se.

* * *

Ekelunds nietzscheanska lära är en hård lära. Den är till för undantagen; Ekelund bryr sig nog föga om dem som han inte anser vara särskilda människor. Det rimmar väl med Nietzsches tankar om den fria anden och om övermänniskan.

Men alltsammans bör nog också se som en överlevnadsfilosofi.

I en värld som man inser är hård och krossande, behöver man kanske göra sig själv ännu hårdare för att inte krossas, i en värld full av förnedringar, får man kanske vara beredd att höja sig över förnedringarnas sveda, i en värld full av beskäftig vulgaritet får den skönhetslängtande våga höja sig över allmänna meningar om skönhet.
– – –
Båge och lyra: Aforismer, Vilhelm Ekelund. Framtidens bokförlag 1912. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.