Bokrecension: Grottan i öknen | Lars Gyllensten

Grottan i öknen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det är en rejäl munsbit att ta sig an Grottan i öknen. Inte för att boken är särdeles lång, men den är desto mer komplex. Den är målad i lager på lager, så det krävs noggrant läsande för att uppfatta motiven.

Det vore fel att kalla boken en tydlig idéroman. Gyllensten kunde nog formulerat de idéer som kommuniceras i romanen genom att skriva en essä och därigenom nått större klarhet. Men Grottan i öknen är inte ett program, utan ett konstverk. Och det är som ett konstverk jag väljer att betrakta texterna som ryms i boken.

Så jag söker ledande motiv, något som förmår binda ihop de många fragmenten som här utgör en spretig helhet.

Först har vi en längre historia om ökeneremiten Antonius. Sen följer en mängd kortare texter som ofta handlar om författaren av Antonius helgonlegend, kyrkofadern Athanasius, men som också kan handla om personer i författarens samtid i Sverige. Avslutningsvis följer en längre text där en berättare besöker det pensionat där han för längesen bodde som skolpojke, i avsikt att försöka rekonstruera en viss Johannes Elfberg, som var en av föreståndarna där.

Vad är då de bärande motiven?

Jag tycker mig utläsa några saker. Först och främst illustrationer av alienation. Alltså ett avstånd mellan människan och det som omger människan. Antonius tar sin tillflykt till öknen. Athanasius skickas i landsflykt. Johannes Elfberg verkar ha valt ett liv i skymundan.

En av de kraftfullaste bilderna för denna alienation hittar jag dock i en av de kortare texterna i romanens mycket fragmentariska mittparti.

I denna text berättas om en tågresenär. När tåget passerar ett väldigt hus ser han i ett upplyst fönster hur en man misshandlar en kvinna. Men han vet hur han ingenting kan göra. Det hjälper inte att han drar i nödbromsen. Han kan inte kontakta polisen där på tåget. Han skulle inte kunna peka ut vilket fönster genom vilket han under en helt kort stund såg den svåra misshandeln. Han kan ingenting göra. "Verkligheten är otillgänglig som ett flimmer i en filmruta eller i en televisionsapparat."

* * *

Det ligger något skärskådande i Gyllenstens betraktande. Han ser genom chimärer som så att säga flyter ut ur en sådan person som Antonius: det rykte som utgår från honom men som inte är han. Människan är inte detta, utan människan är något annat.

På samma sätt har berättelser om Johannes Elfberg uppstått, som inte står i förbindelse med vem Johannes Elfberg egentligen var: han kallas kamrer, men var aldrig kamrer. Han kallas morbror, men var inte morbror.

Gyllensten skriver:

"Vi lever inte i världen, för då skulle vi inte härda ut. Vi lever i bilder av världen."

Gyllensten själv återkommer till begreppet "förnekelse". Och visst finns det motivet också i Grottan i öknen.

Antonius förnekar den yttre världen, avkläder sig den, drar sig undan. Johannes Elfberg förnekar sig en karriär, och begränsar sig till ett litet kontor kombinerat med sovrum i ett skolpensionat, som väl knappast gör några större vinster. Elfberg förnekar sig förvisso mer än så: han förnekar sig själv ett liv utanför den begränsade tillvaro där han existerar. I hans rum fanns föga mer än lite pengar att dela ut till de inneboende som veckopeng, räkningar, ett kartotek över de som nu bor och de som en gång bott där, en säng och en möbel att sitta i och röka.

* * *

Grottan i öknen är på intet sätt en munter historia, eller snarare: på intet sätt muntra historier, med tanke på de lager av berättelser som ryms i den. Den är djupt melankolisk, stundom livsfientlig, eller kanske snarare resignerad:

"Vad skulle en fattig fan göra? Till att leva hade man blivit född - till att fara illa var man nödd - till att slutligen dö var man dömd - till att inte mycket förmå var man skapad."

Men många av romanens personer finner sig likväl tillrätta i denna dystra yttre öken. — Och se där, "öken", ännu ett ord som återkommer, om än mest om en "inre öken". De förnekar ambitioner att leva i något annat än en inre eller yttre öken. Ja, de söker öknen, får på så vis öknen att uppfylla deras ändå djupast kända eller efterlängtade ambitioner, vare sig nu öknen är en faktisk öken eller en bildlig öken.

* * *

Grottan i öknen är ett konstverk, som sagt. Rent stilistiskt är den mästerligt utförd. Men tydlig är den inte. Trots att åtminstone de inledande och avslutande delarna är realistiska, den senare delen snarast ultrarealistisk, så är realismen inte berättelsernas enda syfte: de får fungera som meningsfyllda bilder, där författaren - som jag förstår det - försöker bibringa oss som läsare något av livsåskådning, idéer, ja, kanske rentav livsstämning. Delvis med hjälp av gestalter ur kyrkohistorien.

För konstverkets uttydande hade jag emellertid inte klagat om Gyllensten givit oss några fler fundamentstenar att ta spjärn emot: några fler tydliga nedslag i vad han vill illustrera, vad han menar, vad han vill ha sagt. Eller, om man så vill: några fler klippor att stå på, mellan de ytor av undanglidande ökensand som läsaren har att långsamt genomkorsa.
– – –
Grottan i öknen, Lars Gyllensten. Bonniers 1973. ISBN: 91-0-038484-4. 321 sidor.