 |
| Esaias Tegnér |
* * *
Tillbaka till Esaias Tegnér igen! — Jag har det inte alldeles lätt med att förklara vad det är med den gamle skalden som drar så. Hans dikter - hur välkomponerade de än är - står kvar i en annan tids ideal. Hans tal - hur välformulerade de än är - hade inte kunnat avhållas i dag.
Men ändå. Tegnér bemästrar det svenska språket närmast till fulländning. Det är ett skäl till att fortfarande läsa honom. Sedan är det personen själv: nu är det kanske svårt att föreställa sig hur stor han en gång var. Men stor var han. I förordet till Under det höga valvet står det:
"Genom sina dikter och tal blev han den mest berömde bland svenskar i sin samtid och den som lästes flitigast, både här hemma och ute i stora världen."Mannen bakom hyllningarna och geniförklaringarna är dock av kött och blod. Han led av sin melankoli. Hans kvinnotycke är omtalat. Hans snille är ovedersägligt. Och för mig väcks ju också frågan om biskopens religiositet: var han över huvud taget kristen, kristen på ett sådant sätt att Jesus var hans själs frälsare?
Kort sagt: Esaias Tegnér fascinerar mig. Under det höga valvet föder den fascinationen på ett märkvärdigt bra vis.
I antologin samlas en lång rad texter som belyser Tegnér och hans tid ur olika vinklar. Här ryms texter om hans verk, om hans bakgrund, om hans relation till Småland, om hur han mottogs i Amerika, om hans syn på naturvetenskapen, om begreppet ljus i hans tid och diktning. Och mycket mer.
Texterna är också sinsemellan av olika slag. En del är skönlitterära, andra strikt akademiskt analyserande. Många utformas med essäns frihet och allvar. Spretigheten i de olika ämnesvalen täcker in rejäla stråk av Tegnér och det tegnérska.
* * *
Tegnérs inställning till en kristendom han som biskop företrädde tycks inte ha varit alldeles glasklar. Ämbetet tog han möjligen åtminstone delvis på grund av att det förbättrade hans ekonomi: inkomsterna fördubblades därigenom. Hans vänner och hans hustru avrådde honom från att byta sin plats som professor i Lund mot biskopsstolen i Växjö.
Ja, Tegnérs texter är fulla av kristendom, men det är något där som — saknas. Biskop Anders Wejryd uttrycker, att Tegnér nog tog till sig Fadern och Anden i gudomen, men att det inte var samma sak med Sonen. Wejryd skriver:
"Med den sida [av gudomen] som är Sonen, Jesus Kristus, fick Tegnér brottas mer och kom nog aldrig fram till något viloläge."Tegnér, som synes ha menat att ingen är riktigt bildad som inte har fötterna placerade på antikens marmortorg och som helst ville att alla skolelever skulle studera latin och gärna grekiska, rymde mer, mycket mer, än luthersk ortodoxi. Peter Nilson skriver:
"Han [Tegnér] var humanist och rationalist med sina andliga rötter i antiken; någon renlärig luthersk prästman blev han aldrig."Och ärkebiskop Yngve Brilioth, som citeras i boken, uttrycker i ett tal vid Tegnérjubileet i Växjö 1946:
"Var Tegnér kristen? Det finnes anledning att ställa frågan. [---] Det skulle vara tanklöst och okunnigt att utan vidare besvara den frågan jakande."Mot pietisterna, läsarna, i stiftet for biskopen varligt fram. Svärmeri såg han det som, men han ansåg att man hellre borde låta det vara än att genom motstånd få fenomenet att sprida sig.
Själv ägnade Tegnér sig inte minst åt kyrkobyggande.
Hans ideal var de nyklassicistiska kyrkor som numera är så vanliga runtom i landet, kallade Tegnérkyrkor eller mer gemenligen: Tegnérlador. Han var inte skapare av kyrkotypen, men de har kommit att associeras med honom.
Det var rena linjer som gällde, det skulle vara ljust. Inga distraktioner. De äldre, små, mörka medeltidskyrkorna fick stryka på foten, ibland icke utan motstånd. Marian Ullén berättar att det under Tegnérs år som biskop byggdes 32 nya kyrkor i stiftet, och ytterligare tolv nybyggen beslutades. Ullén skriver också att många ombyggnader genomfördes.
Staden Växjö som sådan var han väl föga trakterad av. I ett brev till Carl August Adlersparre, som citeras i boken, uttrycker han:
"Att vara i Vexio, det är detsamma som att vara uti ett förpestat land!"Nog för att Tegnér gärna var cynisk och sarkastisk i sina brev, men uttalandet uttrycker knappast författarens trivsel i staden.
* * *
Detta om en av de sidor av Tegnér som jag inte riktigt blir klok på: hans kristendom och religiositet. Det är en aspekt som belyses i Under det höga valvet, och som ställs i viss korsbelysning från olika håll. Många fler aspekter av Tegnér lyfts givetvis fram. Allt bidrar till att skapa en fylligare Tegnérbild.
Vi har också en enastående möjlighet att faktiskt lära känna Tegnér. Någonstans mellan 2500 och 3000 brev har bevarats efter honom. Stig Tornehed skriver att det kanske är breven som längst kommer att överleva av Tegnérs produktion. Det kan vara så.
Tegnér dog 1846, för drygt 170 år sedan. Men i förvånansvärd grad är fortfarande hans ord levande, hans metaforer träffande, hans bildningsideal möjligen föråldrat men ändå lockande, det bildningsideal som jag tolkar som att all sann bildning börjar i antiken.
Dikten "Det eviga" läses kanske ibland, och möjligen kan nån fortfarande utbrista "Kung Karl, den unge hjälte" eller förhäxas av strofer i "Mjältsjukan", Tegnérs beskrivning av sin melankoli och förtvivlan. Men på det stora hela är det nog få som läser Tegnér. Likväl:
"Gårdagens hänförelse har dämpats eller slocknat – men det förtar inte betydelsen av det som en gång var."Så skriver Olle Wingborg. För alla oss som uppskattar historia står Tegnér som en självklar historisk gestalt under svenskt 1800-tals första hälft: en nationell och internationell berömdhet, en kulturpersonlighet, en litterär storbegåvning. Det är ytterligare en anledning till att intressera sig för honom: att lära känna vår kulturhistoria, det kulturella landskapet i förfluten tid.
— Så visst. Tegnér må vara död sedan mer än 170 år. Hans personlighet, hans ord och betydelse förblir.
– – –
Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi, Marian Ullén (red.). Norstedts 1996. ISBN: 91-1-963922-8. 260 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar