Bokrecension: Senatorn | Lars Gyllensten

Senatorn, med underrubrikerna En melodram, En bildningsroman, En bildningsmelodram, är en skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1958. Jag har läst en utgåva från 1965.

* * *

I Gyllenstens Senatorn befinner vi oss i en socialistisk stat. Vi får inte veta så mycket om den, men en revolution har genomförts för åtskillig tid sedan. I denna stat finns en ämbetsman, en senator, vid namn Antonin Bhör. Han arbetar som något slags jurist: han är delaktig i att rannsaka och utdela domar.

Men Bhör är sjuk. Först plågas han av malaria, men där finns något mer: en kognitiv dissonans får honom ur balans. Något har kommit in mellan hans övertygelse och den verklighet han har omkring sig. Av sin chef med det hemska namnet Treblinka beordras han ta ledigt, resa iväg.

Antonin Bhör hamnar i någon stad, på något hotell. I den staden kommer han att försöka knyta kontakt med två personer. Men hans djupa ensamhet inför dissonansen och hans utanförskap är hela tiden påtagliga: det går för honom inte, verkar det som, att nå fram till andra människor, inte på riktigt, inte på djupet.

Bhör försöker göra sig förstådd hos en ung hisspojke på hotellet, och utvecklar en låsning vid honom: särskilt sedan senatorn insett att han dömt hisspojkens broder till fängelseläger, där denne senare dödas under ett flyktförsök.

Han försöker förklara sina bryderier, invecklar sig i långa monologer — men når inte fram.

Hisspojkens förvirring är påtaglig, och under ytan finns därtill en spänning: erbjuder hisspojken i själva verket möjligheten inte enbart till kontakt genom samtal, utan genom sin kropp? Men Bhör är inte homosexuell, bedyrar han. Bhör vill nå hisspojken genom sina ord. Det misslyckas. De förblir främlingar för varandra.

Den andra kontakten etablerar Bhör med en kvinna, Elisa. När han råkar henne i hotellets restaurang lämnar hon abrupt sitt sällskap inklusive sin make, och följer honom. Hon bevisar sin frihet, sin möjlighet till frihet. Men är likväl tom.

De två försöker glömma sina respektive ödsligheter genom att ge sig åt varandra, men når varandra bara delvis genom samtal. Det kroppsliga delar de, men hur de sträcker sig mot varandra med ord, hakar de inte i varandra helt. De hittar och anar en ömhet i varandra, men förblir främlingar.

* * *

Senatorn är en höglitterär roman. Stilen är oantastlig, suggestionen stor. Den skapar en oro och man känner med Bhör, som försöker få ordning i hur han egentligen upplever sin situation, hur han blir vilsekommen, när inte den stora makt som styrt honom längre förmår hålla honom kvar, upprätt. Ideologin avtynar och dör i hans tänkande och han står kvar med en — tomhet.

Bhör säger till hisspojken:

"Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans."

Senatorn är också en trögläst roman. Den är komplex. Den yttre handlingen är inte det relevanta: den kan sammanfattas i några meningar. Den yttre realismen är inte heller vidkommande, egentligen.

Det är den inre, kognitiva dissonansen som är centrum, känslan av tomhet, förlust, ensamhet. Känslan av att mista sin tro och uppleva sig ha svårt att kommunicera det, eller åtminstone att få gehör för det. Som om en församlingsmedlem i en pingstkyrka plötsligt försöker förklara hur han mister tron för de som fortfarande tror, eller för de som aldrig trott: i båda fallen blir det en avgrund emellan dem. Ett främlingskap mellan människorna.

Senatorn tar ett steg bort, utan att veta vart han går.
– – –
Senatorn, Lars Gyllensten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 206 sidor.