* * *
Vem skriver de obesuttnas historia? Vem skriver historien för dem som stått i furstemaktens skugga? För dem som inte skrivit själva, som levt sina liv utan att avsätta många märken i källorna?
— En omöjlig uppgift så klart, men ett substitut kan skapas av romanförfattarna. De kan återskapa världen åtminstone såsom den kunde ha varit, och ge röst åt dem som funnits eller som kunde ha funnits. En illusion av verklighet, som kanske ändå säger något om verkligheten som sådan.
För Sveriges historia är inte enbart deras kungar, som Geijer dock hävdade, och vilket Lo-Johansson ironiskt citerar i Furstarna. Sveriges förflutna tillhör allmogemannen, pigan, soldaten likväl som kungen, prinsen, fältherren. Den skrivna, formella historien har ofta uppehållit sig vid de senare. De förras historia kan formuleras av romanförfattaren.
Och det har ju Ivar Lo-Johansson gjort med den äran till exempel i Statarna.
I Furstarna berättas likväl i stor utsträckning om konungar och högt uppsatta människor. Men man anar fler lager: där finns bönderna, fångarna, allmogen. De bleknar inte bort i kontrasten med glansen från krönta huvuden, utan finns där lika självklara. Och glansen från de krönta huvudena — ja, den glansen är föga glimmande.
* * *
Furstarna är skriven i krönikestil och består av åtta berättelser som mycket väl skulle fungera som fristående noveller, även om de hör ihop. De presenteras inte i kronologisk ordning, men utspelar sig mellan Gustav Eriksson Vasas tid och tiden närmast efter Karl XII:s död. Och vi möter i historierna flera av de regenter som rådde då.
Men här är det inte fråga om nationalromantisk hjältedyrkan. Inte heller kan man hävda att det är ett nedsablande som det är fråga om, även om Lo-Johansson visar föga reverens.
Regenterna framstår som högst vanliga människor om än med ovanliga uppgifter, utförda med självklar maktfullkomlighet. Och deras makt riskerar ständigt att klämma eller krossa undersåtarna. Men Lo-Johansson visar ingen reverens.
Den polariserade bilden av Karl XII — som väl kvarstår in i vår tid — illustreras träffsäkert genom att Lo-Johansson låter både en Karl XII-dyrkande fransman och Karl XII:s fiender komma till tals: där står så två bilder av kungen, oförenliga, och än i våra dagar svåra att balansera.
* * *
Det tillhör diktarens oantastliga privilegium att dikta.
Furstarna är inte facklitteratur, utan romankonst utförd på historiskt stoff. Lo-Johansson skapar sina furstar utifrån sin tolkning av dem, och blåser liv i dessa hans varelser som väl kan ha större eller mindre likhet med originalen. Hur rätt han träffar är upp till historikern att avgöra.
Men det kanske är mindre viktigt. Lo-Johansson skapar litteratur, utsökt berättad litteratur, av det förflutna. En realistiskt utformad litteratur som låter furstar framstå med sina skavanker, men som också emellanåt låter den stora, annars tysta allmogen skymta fram, som när Vemdalsfolket sörjer att deras enda kyrkklocka skall skickas till Lübeck.
Berättandet är rakt och effektfullt, utan krumbukter, såsom krönikor skall vara. Repliker läggs ibland in utan angivande av vem som sagt det: replikerna blir då uttryck för allmän mening, som kommentarer till skeendet. Och formen tillåter att stora tidssjok koncentreras, så att längre perspektiv blir tydliga.
Resultatet blir en kärnfull prosa, lättillgänglig och medryckande. Furstarna är ett exempel på utmärkt historisk skönlitteratur.
– – –
Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-039099-2. 289 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar