Bokrecension: Philobiblon | Richard de Bury

Richard de Burys biskopssigill.

Philobiblon är skriven 1345 av den brittiske biskopen Richard de Bury (1287-1345). Boken trycktes första gången 1473 och jag har läst en svensk översättning av Axel Nelson (1880-1962) i en utgåva från 1967, som försetts med efterord av Thure Nyman (1899-1983).

* * *

Richard de Bury var bibliofil: han älskade böcker. Han hade dessutom förmånen att få en sådan position att han hade möjlighet att skaffa sig många böcker.

Thyre Nymans efterord till Philobiblon berättar att han var son till en riddare och kom att bli lärare till den blivande Edward III. När denne blev kung kom Richard de Bury att få fina uppdrag, bland annat utomlands, där han också kunde leta reda på böcker att utöka sitt bibliotek med. Av påven Johannes XXII fick han ett biskopsämbete efter kungens rekommendation.

I Philobiblon skriver han om hur viktigt det är med böcker. Han skriver om hur de andliga måste förkovra sig i dem. Han skriver om hur de ska skötas. Han skriver om hur han själv samlar böcker. Och han skriver om hur han tänkt sig att hans bibliotek skall skänkas till Oxfords universitet efter hans död, samt ger direktiv kring hur utlåningen då skall gå till.

Någon sådan donation kom emellertid aldrig att förverkligas. I dag finns blott två böcker kvar som man med säkerhet vet kommer från Richard de Burys egen samling.

* * *

Philobiblon skrivs - självklart - till en kristen publik och hänvisningar till Bibeln återkommer ideligen, även om Richard de Bury gör en våldsamt symbolisk tolkning av bibelställen emellanåt. Han gisslar munkar och andra som inte tillräckligt vinnlägger sig om studier och bokläsande. De bör akta böckerna högt, näst efter gudstjänstkläderna och kärl som används vid mässan.

Men det saknas inte hedniskt-antika referenser. Särskilt Aristoteles höjs till skyarna.

de Bury menar att böckerna är vapen mot det icke-kristna. Och att i dem seklernas visdom samlats.

"... talets kraft förgår med ljudet, och den sanning som ligger dold i tanken, är en undangömd visdom och osynlig skatt, men den sanning, som framlyser i böckerna, längtar att uppenbara sig för varje läraktigt sinne."

Ja, allt annat i form av penningsamlande eller nöjen må sättas i andra rummet, bakom böckerna. Själv förklarar han hur han inte sparat någon möda för att samla på sig böcker, och de han inte fått köpa, har han gärna låtit skriva av.

"... vi älskade handskrifter mera än mynt och föredrogo tunna häften framför tjocka hästar."

Böckerna skall vårdas. I ett långt avsnitt gisslar Richard de Bury skolgossen som inte på rätt sätt sköter om böckerna de läser. Ja, denne låter snor droppa i böckerna i vinterkylan. Han har smutssvarta naglar och gör märken med dem i böckerna. Han lägger gräs som bokmärken, som omsider multnar bort. Han äter över den uppslagna boken. Och så babblar han över böckerna så att "spottsalvor" faller ner. Och så tar han i böckerna med svettiga händer.

Så skall man alltså inte förfara med de dyrbara böckerna.

* * *

Philobiblon får sägas vara ett mycket tidigt exempel på en bok som uttryckligen tar upp biblioteksväsendet. Syftet var ju att Richard de Burys böcker skulle utgöra ett eget bibliotek på Oxford. Och även om det inte blev så, är han i Philobiblon mycket noga med att anföra hur utlåningen skall ske, att man ska ta säkerhet och att biblioteksvårdarna noga skall föra bok över utlånade titlar.

Fastän Philobiblon är skrudad i en synnerligen kristen dräkt, tycker jag mig märka att den är skriven av en man som verkligen älskar böcker för deras egen skull, ja, en man som har sin glädje och tröst i de volymer han samlat:

"Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att övergiva oss, när lyckan hotfullt går i moln."

Och vidare:

"Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas, då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta så väl de ting, som äro, som de, som icke äro!"

De orden gäller ännu, långt efter att Richard de Bury lagts till vila och hans böcker skingrats. De gäller för både de böcker vi har i bokhyllorna och de vi studerar i eboksläsare. Och genom sin bok, har Richard de Bury också infogat sig själv som en av dem som kan skymtas i den "evighetens spegel" som han skriver om.
– – –
Philobiblon, Richard de Bury. Övers. Axel Nelson. Efterord av Thure Nyman. Sällskapet Bokvännerna 1967. 108 sidor.