Bokrecension: Brödrabataljonen | Eino Hanski

Brödrabataljonen är en roman av Eino Hanski (1928-2000). Boken utkom första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 1988.

* * *

Det är omöjligt att läsa Brödrabataljonen utan att tänka på Väinö Linnas Okänd soldat. De utspelar sig under samma tid, i samma miljö. Men perspektivet är ändå helt annorlunda. I fokus i Hanskis bok står nämligen inte de nationalfinska männen som strider mot ryssen, utan ingermanländare.

Ingermanland är ju ett geografiskt område som delvis sträcker sig runt Finska viken. Det har tillhört olika länder genom tiderna. En gång var det svenskt. När boken utspelar sig tillhör det Ryssland. Men befolkningen var delvis finsktalande.

Eino Hanski, som förutom författare även var skulptör och därutöver hade en rad olika arbeten, växte själv upp på ingermanländskt område, i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Han var med om tyskarnas inringning av staden och flydde över Ladogas is ut ur belägringen. Efter omfattande äventyr kom han, hans syster och mor till Hudiksvall och Sverige. Han bosatte sig senare i Göteborg.

I flera böcker har Hanski skildrat fattiga ryssars livsvillkor i Sovjet. Och så har han alltså skrivit Brödrabataljonen, om ingermanländska soldater.

* * *

Tajmo Inkeriläinen är huvudperson i Brödrabataljonen. Ingermanländare är han, och som sådan har han inkallats till sovjetiska Röda armén för att strida mot finnarna. I bokens inledning blir han tillfångatagen och blir krigsfånge. Av en händelse har en av de finnar som tar dem om hand namnet Koskela, precis som en av huvudpersonerna i Okänd soldat.

Därefter får man följa Tajmos och hans kamraters öden i olika fångläger, innan de finsktalande bland dem får erbjudande om finskt medborgarskap och frihet om de ställer upp som soldater i den finska armén.

Tajmo är en av dem som tackar ja, fastän det innebär fronttjänstgöring. Han och hans kamrater vet att dem inte väntar några goda dagar om de flyr över till sovjetiska sidan: Stalin for inte milt fram med dem som blivit tillfångatagna och överlevt.

När kriget till sist är slut kommer det stora förräderiet. Som en del i villkoren för separatfreden mellan Finland och Sovjet ingår att ingermanländska före detta sovjetiska soldater skall utlämnas. Mannarna sätts på tåg och skickas mot gränsen. I dag vet vi att underofficerarna omgående sköts ihjäl av sovjeterna, och att meniga sändes till Sibirien, där de blev kvar till Stalins död.

* * *

Det finns alltså en inneboende, stark spänning i romanen. Hanski bygger sin framställning på åtskilliga intervjuer med dem som var med när det begav sig. På så sätt ger han röst åt dem, dem som talade finska, tvingades i sovjetisk armétjänst, togs till fånga och sedan förråddes i fredens namn.

Vi vet nu att fångvaktarna, de finska soldaterna, som vaktade i tågvagnarna som tog de ingermanländska vapenbröderna tillbaka till Sovjet, sällan var stränga. Många lyckades fly. En del tog sig till Sverige.

Boken är således en skildring av utanförskap: av att höra varken till det ena eller till det andra. Det är också en bok om brutalitet: brutaliteten i de finska krigsfångelägren. Och det är en bok om viljan till överlevnad: att soldaterna ställer upp för krigstjänst igen, tror på löftena om att de ska få en ny livssituation om de bara överlever kulor och granater fram till krigets slut.

Det är djupt gripande. Och det blir inte mindre drabbande av att Hanskis språk är mycket direkt och okonstlat. Kargt skildrar han de olika färgstarka ingermanländarna och hur kriget kommer åt dem, hur somliga av dem blir sjuka, somliga av dem dör: antingen i läger eller i strid.

Brödrabataljonen väcker återigen medvetandet för hur krig söndrar, förstör, brutaliserar. Hur två folk med samma språk under statsintressens tryck kan rikta kulsprutor mot varandra och döda, enbart av den anledningen att de inte tillhör samma nationalitet.
– – –
Brödrabataljonen, Eino Hanski. Litteraturfrämjandet/En bok för alla 1988. ISBN: 91-7448-467-2. 233 sidor.