* * *
Alexander den store, eller Alexander III, levde ett kort men remarkabelt liv. Han var bara några och tjugo när han efterträdde sin far som kung över det halvhellenska Makedonien. Därifrån drog han ut med sin här och erövrade en stor del av den då kända världen österut. Och några och trettio år gammal dör han som storkung i Babylon, år 323 f.v.t.
Naturligtvis erbjuder hans liv gott stoff till en roman.
Men vad Artur Lundkvist gör i Krigarens dikt är inte att fritt fabulera på verklighetens grund. Boken är i mycket större grad en dokumentärroman, som på antikiserande vis krönikerar Alexanders liv från födelse till död.
Först mot slutet släpper han friare fram fiktionen, när han låter den döende kungen reflektera kring sitt liv och vad det inneburit. I övrigt förefaller Lundkvist att följa historievetenskapens rön kring Alexanders liv nära, så vitt jag kan bedöma.
Dialog saknas nästan helt och när Lundkvist hävdar något om Alexanders inställning är det ofta i form av att Alexander kanske tänkte si eller så, eller att han kan ha tänkt på ena eller andra viset.
* * *
Men formen av dokumentärroman tillåter det historiska skeendet att gestaltas genom skönlitteraturens hela arsenal av beskrivningar och inlevelse.
Lundkvist konstaterar till exempel inte bara att Alexander med sin här genomkorsar en öken: han låter oss förstå mödan det innebar att vandra i hettan, utan mat och dryck. På så vis är Lundkvist en historieberättare, snarare än att han utför historikerns värv.
* * *
Lundkvist väljer ett ganska direkt förhållningssätt till sitt objekt. Han värderar inte, han varken tadlar eller hyllar honom. Omskrivningar finner vi föga av. Han lyfter naturligt fram kungens bi- eller homosexualitet, något som jag misstänker att äldre historieskrivning inte varit lika bekväm med att framhålla.
Något som skickligt stegvis eskaleras är den bekanta bilden av Alexander som orientaliserad gudomlig konung. Framtoningen kunde föga fördragas av de gamla makedoniska och grekiska veteranerna, men förväntades å andra sidan av persiska och asiatiska undersåtar.
Lundström beskriver hur Alexander själv torde ha brottats med sin självbild: i vilken grad, om någon, han var mer än människa, om han var oövervinnelig, hur långt hans förmågor sträckte sig.
Och de sträckte sig långt. Han förmådde sin här att tåga med honom bortåt Himalayas gräns, in i Indien. Men där tog det stopp. Armén vägrade till sist att tåga längre. Lundkvist berättar att när man tillfrågade gudarna var de av samma åsikt, vilket åstadkom att Alexander räddade ansiktet och kunde avbryta expansionen.
Men hans rike utbredde sig ändå över drygt 5,2 miljoner kvadratkilometer, något större än det romerska imperiets största utsträckning några sekler senare. Och när Alexander insjuknade och dog hade han planer på att erövra arabiska halvön. Så blev det nu aldrig.
* * *
Så vad var då Alexanders framgångsrecept?
Av Lundkvists bok kan vi dra slutsaterna att till dem hörde en mycket offensiv strategi, en lojal kärna i hären, och en mycket stor tolerans för de erövrade folkens kulturer och religioner.
Alexander verkar ha strävat efter att identifiera de främmande gudarna med de hellenska gudarna; på så vis kunde han själv anamma dem.
* * *
I dag är Alexander den store en legend. Redan i sin egen tid hade han legender och myter att luta sig emot, som historiska och mytiska spegelbilder av sig själv: berättelserna om Akilles, Herakles och Dionysos tycktes äga relevans som förebilder för hans eget öde. Lundkvist betonar i sin tolkning av Alexanders liv deras betydelse för honom.
Och i Alexanders fotspår följde död.
Själv framstår han som en våghalsig äventyrare med enorma resurser. Lundkvist antyder här och var att Alexander nog kan ha uppfattat sin egen kultur som barbarisk i jämförelse med den kultur han mötte: att han inte alltid var så mycket en befriare som han kanske själv önskade, utan just erövrare. Vi vågar kanske säga: inträngling.
Men de väldiga slagen innebar stora mängder döda, stort lidande, för just de folk han kanske intalade sig att han befriade. Därför kan Alexanders unika livsöde inte bara bli ett pojkboksäventyr, utan något mycket tyngre, mycket mer sargat. Den persiska prakt som Alexander till sist alltmer tillägnar sig har möjliggjorts av floder av blod, såväl det egna folkets som de besegrade folkens.
Och som om det varit fråga om en grekisk tragedi, så slutar alla dessa uppoffringar tragiskt också för dess anstiftare: på en sotsäng i Babylon i unga år. Och inte långt senare är Alexanders rike uppstyckat av hans generaler. Men hellenismen är spridd, riket slaget i flera delar, och grekernas arvfiende Persien besegrat.
* * *
Med lysande språkhantering, kraftfull gestaltning och återhållsamt berättande målar Artur Lundkvist Alexander för våra ögon: härföraren, härskaren. I Lundkvists tolkning blir han framförallt vad titeln anger: en krigare, en man som för krig, och som lyckas häva sig allt högre i makt och rikedom.
Och genom det enastående i hans livsöde förvandlas han nästan till en av de mytiska gestalter som han kanske själv hade som förebilder. Artur Lundkvist hjälper till att fästa denna myt på pränt genom sin vackra bok Krigarens dikt.
– – –
Krigarens dikt, Artur Lundkvist. En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1979. ISBN: 91-7448-051-0. 253 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar