* * *
Det måste sägas vara en av de enskilt största katastroferna i Skandinavien, det som utspelade sig i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i nyårstid 1718-1719. Omkring tretusen personer: soldater, officerare, trossbemanning, trumslagarpojkar, fältpräster och fler frös ihjäl under marschen från norska Tydalen till svenska Handöl i Härjedalen, en sträcka om runt fem mil, fågelvägen.
Hur kunde det gå så illa? Hur var de närmare omständigheterna kring fälttåget mot Trondheim i allmänhet och återtåget i synnerhet? Vilka marschvägar användes? När nåddes egentligen arméns ledning av budskapet om Karl XII:s död? Hur levde återtåget kvar i folkminnen och sägner?
Frågor som dessa sysselsätter författarna Boberg och Maijström, som metodiskt och noggrant går igenom de bevarade källorna för att söka svar. Som ett komplement till de skriftliga källorna från tiden inventerar de också upptecknade sägner och folkminnen i trakten, som berättar om enskilda episoder, om fältgravar och uppehållsställen.
* * *
Vad som står klart är att armén under generallöjtnant Carl Gustaf Armfelt redan innan någon visste att konungen fallit och återtåget påbörjats haft det mycket svårt. Karolinerna led ofta nöd beträffande maten. De var dessutom undermåligt utrustade i klädesväg.
Och när sedan återtåget definitivt påbörjats, efter att Armfelt – sannolikt i mellandagarna 1718 – fått säkert besked om att kungen stupat nästan en månad tidigare, drog snart ett mycket svårt oväder över fjället.
Hur kallt det var kan vi inte veta: några termometrar fanns inte med. Men kallt var det. Karolinerna dog i klungor. Ryttare dog på sina hästar. I decennier efteråt låg ben efter döda soldater ute i markerna, fastän mycket av materialet tagits om hand redan kort tid efter katastrofen, när vädret så tillät. Den påföljande sommaren 1719 skall stanken över Öjfjället varit mycket svår.
* * *
När styrkorna först lämnade Sverige med syftet att inta Trondheim på kungens order bestod de av 10 070 man enligt rullorna, och 6800 hästar. Armén var till stor del uppbyggd av finska trupper.
Men Trondheim kunde inte intas. Man begärde instruktioner från konungen, då fortfarande i livet, som manade sin nordliga armé att fortsätta framryckningen, trots det eländiga skick som den då måste varit stadd i.
Först med kungens död blev beslutet om utrymningen av Norge definitiv.
När marschen hemåt anträddes skall armén ha bestått av omkring 5800 man. Redan där anar man de stora förlustsiffror, inte minst i sjukdomar och umbäranden, som förverkligats sedan avmarschen från Sverige.
Och närmare 3000 av dessa 5800 kvarvarande mannar dör under vandringen, enligt författarnas beräkningar. Lite mer än varannan man som anträder den mest kritiska delen av återtåget når alltså aldrig fram.
* * *
Boberg och Maijström går i stor detalj igenom arméns tänkbara marschrutt under återtåget.
Kartor finns bifogade boken, och jag hade väl egentligen behövt ha dem framför ögonen hela tiden när dessa stycken lästes, för att riktigt hänga med. Författarna baserar sina slutsatser och antaganden både på de spridda skriftliga vittnesbörd som finns bevarade, och de folkminnen och sägner som berättar om platser där karoliner passerat eller övernattat på vägen tillbaka mot Sverige.
Att händelsen skapat folkminnen är inte ägnat att förvåna. I långa tider efteråt fanns påtagliga lämningar kvar efter vad som skett. En Daniel Tilas passerar området 23 år efter dödsmarschen, relaterar sin upplevelse och citeras i boken:
"Här lågo Benrangel och dödskallar i var enebuske [...]. Hattar lågo med måssa överväxte, man trampade på sönderrostade Värjor och Bajonetter ..."Även långt senare görs fynd som minner om vad som inträffade mellan Tyndöl och Handöl de första dagarna av året 1719.
* * *
Tretusen man kvar på fjället är en noggrann redogörelse av fälttåget mot Trondheim och återtåget. I slutet av boken följer en mönstergill källförteckning, där det blir uppenbart att verket vilar tungt på ursprungligt arkivmaterial.
Den exakta och detaljerade framställningen får dock ett särskilt liv genom införandet av folkminnena och sägnerna, som författarna ibland avfärdar och ibland accepterar som sannolika.
Ett särskilt liv åt redogörelsen skänker också krigsrådet Frisenheim, en imponerande ämbetsman som från svenska sidan gör vad han kan för att understödja armén med proviant och sedan kraftfullt agerar för att rädda vad som räddas kan av de återkommande. Hans besynnerligt utformade brev citeras ymnigt: han skriver ofta på en blandning av engelska och svenska, och själva besynnerligheten i detta skapar en närhetskänsla.
Få av de överlevande karolinerna själva skrev någonsin ned vad de varit med om. De överlevande, med eller utan amputerade tår, fingrar, ben, händer, mötte säkert blandade öden framöver. En del kunde kvarstå i tjänst, om skadorna inte var alltför omfattande. Andra fick avsked. En och annan fick nog stöd av det allmänna.
Men min gissning träffar nog inte långt från målet, att många av dem som frosten bitit i norsk-svenska fjällen gick en tuff eller mycket tuff framtid till mötes.
* * *
Varken Boberg eller Maijström var historiker av facket. Boberg var något av en mångsysslare: han skrev böcker, särskilt om fjällvärlden, bergsbestigare och drev ett fjällhotell. Maijström var konsul och tillsammans med Boberg och överstelöjtnant Ferdinand Schenström var han med om att gräva ut en karolinergrav i Handöl 1936.
Dock är, såvitt jag kan bedöma, Tretusen man kvar på fjället en gedigen historisk produkt. Det källkritiska anslaget är ofta förekommande. Källorna redovisas noggrant.
Kort sagt: Tretusen man kvar på fjället ger en ingående förståelse för hur det gick till när omkring 3000 man mötte döden under dödsmarschen i norsk-svenska fjällen i nyårstid 1718-1719.
– – –
Tretusen man kvar på fjället, Torsten Boberg, Erik Maijström. Hugo Gebers förlag 1944. 327 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar