Bokrecension: Mellan himmel och jord | Erik Lindorm

Mellan himmel och jord är en samling kåserier och texter av Erik Lindorm (1889-1941). Boken utkom år 1924.

* * *

Jag frågade Facebook: Vem läser Lindorm idag?

Och jodå, en del läser honom fortfarande, främst någon eller några av dikterna, särskilt "Lyckans minut". Han lever således kvar. — Men hans kåserier tillhör nog inte de mest frekvent lästa texterna i vår litteratur. Desto intressantare då att stifta bekantskap med dem, som jag fått förmånen att göra i hans samling Mellan himmel och jord från 1924.

Erik Lindorm (vilket fantastiskt efternamn, förresten!) var poet, författare och publicist. Politiskt hörde han från början hemma på vänsterkanten men rörde sig högerut med åren och skrev till sist för Svenska Dagbladet. Han åtalades och frikändes 1908 för en satirisk artikel han skrivit efter Einar Håkanssons död, och åtalades och dömdes 1909 till en månads fängelse för ett tal han hållit till försvar för Amaltheamännen.

Den agitatoriska sidan av Lindorm synes vara passerad när Mellan himmel och jord utkommer. Åtminstone finns föga av det i de fyrtionio texter man hittar däruti. De är tvärtom mycket lugna. Inte är de direkt uppsluppet skämtsamma, men de visar ofta författarens humor och är i allmänhet skrivna med glimten i ögat.

I texterna reflekterar Lindorm kring allt möjligt upptänkligt. Det må nu handla om modet för dagen, förnedringen i förkylningen, tidningarnas alltför braskande rubriksättningar, stockholmsskildringar eller det stora bokutbudet i jultid.

Ofta har han ett farbroderligt lätt moralistiskt ärende: vi borde ta bättre vara på våra svärmödrar, inte skönhetsoperera oss eller lägga oss till med för stor mage, och inte heller bör vi vanesvära, utan hellre endast svära när vi blir arga – eller helst inte alls.

Ganska alldagliga ting, således. Det är inte fråga om filosofiska resonemang, utan om lättsmält läsning rörande sådant som Lindorm såg omkring sig, lagom att läsa som en stunds förströelse. Men det finns undantag från alldagligheten. Bland de allvarligare fenomen han kommer in på är självmordet. Han argumenterar för att de som verkligen vill ta livet av sig också ska tillåtas göra det. Och jag tror att han menar det.

* * *

Man läser lätt och gärna Lindorm. Ty om ämnena ibland är av magert slag, är Lindorms stil- och språkkänsla desto rejälare. Han har nerv i texterna, och om än ämnenas tunnhet ibland förutsätter att han får pladdra lite, så är det sällan det märks.

Men framförallt är Mellan himmel och jord i dag intressant som tidsdokument. Genom Lindorms bevarade texter får vi en glimt av ett Stockholm och ett Sverige, såsom det såg ut under första hälften av 1920-talet. Han låter oss få veta vad man talade om då, vad som låg i tiden: vi skymtar restaurangprat och han låter oss då och då få se huvudstaden såsom den tedde sig då: bland annat en kärlekstext till Drottninggatan står för den saken.

Så Erik Lindorms kåserier kan tala till den tid som är nu. Något av pulsen i hans samhälle märks fortfarande genom de kåserier och andra texter som trycktes i Mellan himmel och jord.
– – –
Mellan himmel och jord, Erik Lindorm. Albert Bonniers förlag 1924. 209 sidor.