 |
| "Caesars död" (1867), Jean-Léon Gérôme. (Beskuren, något redigerad). Bild via Wikimedia Commons. |
* * *
Det är ändå rätt enastående hur mycket vi med rimlig säkerhet kan veta om tiden kring Idus Martiae år 44 fvt, dagen då Caesar mördades av en samling attentatsmän. Vad Barry Strauss på ett mästerligt vis gör, är att rekonstruera händelserna som ledde fram till Idus Martiae, som inträffade på Idus Martiae och som följde på Idus Martiae, och framställa det på ett populärt och tillgängligt vis.
Det tillgängliga framställningssättet bör inte förleda oss. Boken synes vara mycket välresearchad. I brödtexten finns inga fotnoter, men i slutet av boken följer slutnoter som visar vad Strauss bygger sina slutsatser på, och den rejäla litteraturlistan över både antika texter och moderna historieverk stärker uppfattningen att Strauss vet precis vad han pratar om.
Därtill har han ett kontinuerligt källkritiskt perspektiv.
Han påpekar att de relevanta antika skribenterna som är huvudkällor har liknande uppfattningar i det stora hela, men skiljer sig åt i detaljer. Och vid presentationen av dessa detaljer i det historiska skeendet är han inte sen att väga skribenternas olika intressen och bias, så att han förhåller sig kritiskt till somligt och är mer beredd att acceptera annat. Därtill är han noga med att berätta när hans skildring bygger på spekulationer.
* * *
Strauss får sägas ha en försonande inställning till attentatsmännen.
Han lyfter fram hur de har haft många olika skäl för sitt agerande: från idealistiska motiv till mer pragmatiska ekonomiska. Caesar hade onekligen gjort sig till den mäktigaste mannen i det romerska riket genom sitt geni, genom övervägt risktagande, sina militära muskler och sina pengar. Han hotade förvisso det romerska republikanska styrelsesättet, det styrelsesätt de aristokratiska medlemmarna i sammansvärjningen mot hans liv i allmänhet satte så högt.
Själv tror Strauss, när han tillåter sig att vara kontrafaktisk, att attentatsmännen hade en chans att lyckas: att återupprätta republiken. Men hur det gick i verkligheten vet vi. De flesta attentatsmännen var besegrade inom några år, och när inbördeskrigets damm lagt sig framstod Caesars adoptivson och systerbarnbarn Octavianus, sedermera känd som Augustus, som princeps och i praktiken imperiets första kejsare.
Strauss presenterar de olika huvudaktörerna i det stora dramat, både å Caesars sida och sammansvärjningens sida. Han glömmer inte de kvinnliga huvudpersonerna, och ger särskild vikt åt Servilias, Brutus moders, agerande. Därtill framhåller han också särskilt Decimus, Caesars gamla stridskamrat, roll i skeendet.
* * *
Totalt uppskattar Strauss att omkring ett sextiotal personer var inblandade i sammansvärjningen mot Caesars liv. Mer eller mindre samtliga var senatorer eller högt uppsatta romare.
Sammansvärjningen bör inte ha existerat i sin någorlunda utblommade form särskilt länge, och de som ingick i den hade att agera snabbt. Dels för att en sammansvärjning inte kan tänkas förbli hemlig särskilt länge ju fler personer som ingår i den. Och dels att Caesar stod i begrepp att dra på fälttåg österut, mot partherna.
Ett iskallt dåd under ett senatsmöte blev vad de sammansvurna föresatte sig. Där hade man möjlighet att komma nära Caesar. Så blev det.
Caesar verkar ha lutat åt att inte komma på mötet den aktuella dagen, och fick övertygas av Decimus att komma dit istället för att inställa detsamma. Han anlände framåt middagstid den 15 mars år 44 fvt. Han omringades och stacks ner med militärdolkar nära tribunalen där han satt, och låg sedan död nedanför en staty av sin gamle ärkefiende Pompejus.
Strauss beskriver hur de sammansvurna inte omedelbart hamnade i onåd, kanske delvis för att undvika ett inbördeskrig. Kanske delvis för att många ansåg att de inte handlat fel. Förhandlingar drogs igång och de fick amnesti.
Det var först i ett längre perspektiv som pendeln definitivt svängde till deras nackdel, inbördeskriget rasade ändå igång och de sammansvurna stupade eller begick självmord en efter en, om de inte helt enkelt försvinner ur källorna. Till och med den konservative Cicero, som inte på förhand invigts i komplotten, fick sätta livet till som en följd av sina ilskna tal mot Antonius och för attentatsmännen.
Republiken dog inte med Caesars upphöjelse till diktator, ett ord som delvis hade en annan innebörd då. Men den dog nog med hans mördare.
* * *
Barry Strauss Mordet på Caesar är en utmärkt bok som på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis målar upp världshistoriens kanske mest kända attentat för läsaren, och gör det begripligt, utan att göra avkall på ett ständigt källkritiskt perspektiv. Därtill får man genom läsningen en god inblick i hur Rom styrdes och fungerade i republikens slutskede.
– – –
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar), Barry Strauss. Övers. Allan Klynne. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-14848-2. 369 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar