Bokrecension: Mitt nakna hjärta | Charles Baudelaire

Mitt nakna hjärta (Mon Coeur Mis à Nu) är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867). Boken är översatt av Tove Fahlén och försedd med förord Bengt Holmqvist (1924-2002).

Boken utgavs postumt första gången på franska 1887.

* * *

Mitt nakna hjärta innehåller förutom det verk som kallas just så, även Hugskott. Båda dessa fragmentsamlingar går, skriver Holmqvist, ofta under beteckningen dagböcker, men med honom måste jag efter läsningen tycka att kladdböcker är mer träffande, eller kanske ännu hellre utkast. Det rör sig nämligen inte först och främst om datumbestämda krönikor, utan anteckningar som innehåller allt mellan himmel och jord.

Där finns utkast till texter som färdigställdes senare, funderingar kring Gud och helvetet, andra författare, reflexioner kring hur man bäst arbetar, påminnelser om sånt som behöver skrivas, till och med ett recept!

Det är alltså fråga om en mycket spretig och fragmentartad samling meningar och stycken som är omöjliga att sömfritt sy ihop till ett system, fastän en vän till Baudelaire ändå lyckades sammanställa de en gång lösa bladen till dessa två samlingar.

* * *

Men så var aldrig Mitt nakna hjärta avsedd att publiceras i sin nuvarande form; det vi möter är just ansatser Därför är det inte heller konstigt att man kan ana spänningar i texten. Jag ser det i relationen till Gud, som Baudelaire återkommer till.

Han talar till exempel gärna om bönens nytta – "Bönen är en styrkekälla" – vilket inte hindrar honom från att tidigare skriva:

"Gud är det enda väsen som inte ens behöver finnas till för att härska."

eller

"Prästerna är fantasins tjänare och sekterister."

Detta senare citat är dock inte tadel i Baudelaires ögon: fantasin var nödvändig för honom. Och senare talar han om prästen som aktningsvärd, som en symbol för vetandet.

* * *

Ett annat återkommande tema är kärleken och sexualitet.

För Baudelaire är kärleken prostitution – för övrigt en av de vanligare termerna i samlingen. Den som tillber en annan människa i kärlek offrar sig, skriver han, och det är – prostitution. Behovet av sex kan vara, menar han, ett uttryck för en rädsla för ensamheten – att vilja "glömma sitt jag i ett annat kött ..."

Och på kvinnan som sådan verkar han se med föga sympati, hon "bör [...] väcka avsky", hon är naturlig, utan förkonstling, och "alltid vulgär". Om man är elak kan man säga, skriver Baudelaire, att hon enbart är sin kropp.

Detta i kontrast till dandyidealet som Baudelaire eftersträvade: förfiningen, förandligandet, poetiserandet, självmedvetandet och självupphöjandet.

* * *

Baudelaire, för eftervärlden känd för och snarast sammansvetsad med en slags litterär och livsstilsmässig dekadens, återkommer också till hur han förknippar sinnligheten, njutningen med det onda:

"... all tänkbar vällust ligger i det onda."

Men jag tror att man gör ett misstag om man av detta skäl tillskriver Baudelaire uppfattningen att vällusten i sig är skadlig.

För Baudelaire framstår inte det onda som något som till varje pris måste flys, utan som en del av existensen. Det onda betyder för honom inte vad det i allmänhet betyder för dem som lägger in en etisk dissonans i ordet.

Satan och Gud framstår nästan som ett slags kategoriseringar eller olika typer av ideal. Han talar om att varje människa har två drivkrafter, en som drar åt Gud och en som drar åt Satan. Nietzsches senare begreppspar dionysiskt och apolliniskt kan möjligen fungera som bättre jämförelse än den traditionella kristna förståelsen av begreppsparen.

Det som drar åt Satan synes med Baudelairsk terminologi vara det kroppsliga, njutningar. Det som drar åt Gud synes vara andliga aktiviteter, det poetiska. En illustration till denna polarisering av kroppsligt och andligt kan vara följande:

"Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon."

Men att det synes vara fråga om någon form av dualism är tydligt: kroppsligt kontra andligt, det naturliga kontra det kultiverade.

* * *

Förutom den stränga uppriktighet som Baudelaire skriver med, visar han också fram vad somliga skulle kalla realism och andra cynism, som i ett exemplet med att när någon ligger för döden, inväntar de flesta vännerna blott att döden ska inträffa – för att få ett bevis på att deras egen hälsa är bättre, eller endast av längtan efter tillfredsställd nyfikenhet: att få se en annan människas dödskamp.

Diktaren är inte främmande för misantropi. En käck aforism på temat är den följande:

"Många vänner, många handskar – av skräck för skabb."

Baudelaire verkar åsyfta att närheten till människor riskerar att smitta ned honom, göra honom skadad. Människorna, vidare, är enligt honom desamma som de var som vildar i skogen; är hon fortfarande inte, frågar han retoriskt, "... det mest fulländade rovdjuret?"

Ny etik hjälper inte mot detta: nej, människan blir offer för etiken, fastän hon trodde att bättre seder skulle ge henne liv.

* * *

Några ytterligare citat ur Mitt nakna hjärta må anföras:

"Att vara en nyttig människa har alltid förefallit mig som något bra gräsligt." 

"Det är faktiskt bara med våra exkrementala organ som vi kan utöva kärlek." 

"... var skapelsen inte Guds syndafall?" 

"Låt oss misstro folket, förnuftet, hjärtat, inspirationen och det självklara." 

"Var alltid diktare, även i prosa."

* * *

Den iakttar rätt, som iakttar att en hel del av det Baudelaire skriver i Mitt nakna hjärta framstår som tämligen osympatiskt i relation till de ideal som råder i samhället nu.

Men jag menar att man ändå bör vara försiktig med att döma honom. Dels för att det vore anakronistiskt, dels för att det som står i Mitt nakna hjärta är Baudelaires högst privata anteckningar, aldrig avsedda att publiceras i den form de hade.

Vi kan alltså inte med säkerhet veta vad Baudelaire under de nedkastade hugskotten ville åt. En hel del är med all sannolikhet utkast till planerade verk. Annat skrev han kanske i delvis terapeutiskt syfte. Den syfilitiske diktaren kan mycket väl ha närt en hatkärlek till kvinnorna: genom samvaron med dem blev han dödssjuk, men samtidigt vet vi både ur hans biografi och hans andra verk hur han alls inte var misogyn i allmänhet.

* * *

Mitt nakna hjärta består av fragment, fragment av ett pussel som aldrig kommer att läggas och aldrig kan läggas: bitarna passar inte ihop eller skaver och är därigenom så innerligt mänskliga som de bara kan vara, eftersom människan i sig väl ändå inte är det perfekt lagda pusslet, utan snarare en hög av bitar av olika storlekar med olika motiv, som ofta skaver mot varandra och inte alltid passar ihop? Så tror i alla fall jag.

Men i mycket framstår Baudelaire i Mitt nakna hjärta just såsom han beskriver sig i ett av de avslutande styckena av Hugskott:

"... jag är en trött man, som bara ser bakåt och som i djupet av gångna år endast ser villfarelser och bitterhet och framför sig bara ser ett kaos, utan något nytt, utan något att lära, utan någon smärta."

Mitt nakna hjärta är ett postumt testamente av en av 1800-talets främsta litterära gestalter. Det skaver. Det är inte lätt att bli klok på. Och det är ofta mycket vackert.
– – –
Mitt nakna hjärta, Charles Baudelaire. Övers. Tove Fahlén. Förord av Bengt Holmqvist. Tidens förlag 1991. ISBN: 91-550-3721-6. 151 sidor.