Boken utkom år 2004.
* * *
Forntid i Sverige är en översiktsbok rörande sten-, brons- och järnåldern i det som senare kom att bli Sverige. En tänkt publik torde kunna vara högskolestudenter som börjar läsa historia, eller en intresserad allmänhet.
Själv torde jag införskaffat boken i samband med att jag läste grundkursen i historia, men jag vågar nog dra slutsatsen att jag då inte läste den, åtminstone att döma av frånvaron av understrykningar och marginalanteckningar. Det var skada, för boken är mycket intressant.
* * *
Det vi i allmänhet kallar historia sträcker sig för nordisk del ungefär tusen år tillbaka i tiden. Det är, på några undantag när, så långt tillbaka som vi äger skriftliga källor. Tid före de skriftliga källorna kallas i allmänhet fornhistoria – eller forntid.
Och forntiden är en väldig tidsepok. Är det något man slås av när man studerar den, är det hur ögonblickskort den moderna tiden varat, i jämförelse med de årtusenden då människor inte lämnade någon skrift efter sig; människor som i allt var likadana som oss: samma intelligens, samma typ av utseenden, samma förmågor, om än ej samma förutsättningar.
Nå, om vi med Lindströms hjälp sträcker oss ut i dunklet kan vi börja med att sätta en bortre gräns för vårt vetande om urnordiska innevånare. Nämligen till tiden då den senaste istidens väldiga massor började dra sig tillbaka, för kanske 11 000 år sedan och något årtusende framåt.
Det kan ha funnits människor här före dess, berättar Lindström, men spåren av dem förefaller ohjälpligt ha förlorats under trycket av kilometer is och snö. Om dem kan vi ännu intet veta.
För omkring tiotusen år sedan, berättar Lindström vidare, har människor dock börjat röra sig här igen. Lövträd växte upp, och tall, och i skogarna fanns älg, uroxe, rådjur, björn och andra arter. I havet fanns givetvis fisk.
Och så börjar Nordens förhistoria.
* * *
Till några av de mest intressanta spåren efter dessa forntidens nordbor hör deras gravar. Lindström en hel del att säga om dessa; gravskicken är ett genomgående tema i boken. Och eftersom begravningshistoria intresserar mig som tema, tillåter jag mig en snabbskiss över ämnet utifrån vad Lindström skriver.
Från stenåldern finns megalitgravar i form av dösar och gånggrifter bevarade. Dessa är äldre än femtusen år gamla. Och bara i Falbygden finns så många som 290 gånggrifter kvar.
När bronsåldern inträtt, för knappt fyratusen år sedan, har man börjat anlägga gravhögar, ibland av imponerande dimensioner, avsedda att kunna ses på långa avstånd. Utöver dessa gravar finns också mindre gravrösen. Detta var väl inte gravar, skriver Lindström, för varje människa. I synnerhet de stora gravhögarna torde ha kastats upp över dåtidens stormän, försedda med gravgåvor.
Det är också under denna tid som kremation, "brandgravskicket" med Lindströms ord, börjar användas. Det hade förekommit under stenåldern också, men blev mot bronsålderns slut helt dominerande.
Vid det laget hade man slutat tillverka nya, monumentala gravhögar, men de användes fortfarande som gravplatser. Annars förekommer också gravar i form av mindre rösen.
Under järnåldern, som bronsåldern övergår i några sekler före vår tideräknings början, verkar man ha börjat använda gemensamma gravfält i större utsträckning. Det kan till exempel vara fråga om begravningsplatser för en hel bygd eller för en gård. På vissa platser har flera hundra gravar upptäckts inom sådana gemensamma gravfält. Där hittar man ibland också domarringar och andra stenmonument.
Under järnåldern återkommer, berättar Lindström, jordbegravningarna. Inledningsvis är kremationerna vanligast, men mot slutet av järnåldern, när vikingatiden övergår i medeltid, har jordbegravningarna blivit det absolut vanligaste, säkert under påverkan av kristen sed.
Så kan vi se, att både gravarnas yttre utseenden förändrats under årtusendena, men också att seden varierat rörande vad man rent konkret gjorde med kropparna som skulle gravsättas.
* * *
Forntid i Sverige är inte avsedd att vara en fördjupad genomgång av allt som kan sägas om sten-, brons- och järnålder i Norden. Det vore naturligtvis snarast en omöjlighet, åtminstone om man vill vara någorlunda koncis.
Men Lindström ger en utmärkt introduktion till viktiga utvecklingslinjer under dessa långa perioder: vi får följa hur samlar- och jaktnäringen långsamt går över i lantbruksnäring, hur de internationella kontakterna kan ha sett ut, hur man bodde, och – som jag skissat på ovan – hur man begravde folk.
Han refererar gärna till hur nyare forskning kontrasterar mot nyare; till exempel att man numera i allmänhet ej menar att de olika kulturer som man på grund av de arkeologiska lämningarna kan urskilja, börjat dominera varandra genom folkförflyttningar, utan genom vad vi får kalla kulturblandningar, som för övrigt inte behöver ha något med möten mellan olika folkslag att göra.
Språket i Forntid i Sverige är mycket koncentrerat och faktamättat. Emellanåt ansträngande koncist. Därför gör man rätt i att läsa den visserligen ganska tunna boken med tillbörlig långsamhet.
Och förutom den intressanta och koncisa genomgången av svensk forntid har Lindström också skrivit och åt läsaren skänkt en fyllig litteraturlista som är mycket värdefull som guide till aktuell facklitteratur inom ämnet.
– – –
Forntid i Sverige: En introduktion, Dag Lindström. Natur och Kultur 2004. ISBN: 91-27-09764-1. 132 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar