Bokrecension: Liv för liv | Joakim Forsberg

Verklighetens Alfred Ander

Liv för liv är en roman av Joakim Forsberg (f. 1969). Boken utgavs 2005.

* * *

Johan Alfred Andersson Ander är känd för eftervärlden som den siste mannen som avrättades i Sverige. Anders Gustaf Dalman är känd som landets siste bödel.

Ander dömdes för rånmordet på Viktoria Hellsten som inträffat i januari 1910. Dalman avrättade honom medelst giljotin i november samma år.

Dessa två personer – den dömde och bödeln – står i fokus i Joakim Forsbergs udda roman Liv för liv. Boken blir udda genom dess förmåga att låta gränserna mellan verklighet och dikt, historia och fiktion bli suddiga. Den rör sig obehindrat mellan det dokumentära och skönlitterära.

Den största delen av boken består av två huvuddelar: en del där vi får följa Anders interna monolog, och en del där vi får följa Dalmans dito.

Ander funderar på sitt liv där han sitter i cellen och inväntar sin avrättning dagen efter, och Dalman sitter vid samma tid och funderar på sitt liv. Och genom dessa introspektiva funderingar målas de båda männens liv upp inför läsarnas ögon: deras historia och öden, kanaliserade och tolkade av Forsberg, författaren.

Till den autentiska känslan bidrar dessutom att texten inramas av vad som torde vara autentiska citat ur olika samtida handlingar.

* * *

Det tillhör en författares absoluta rätt att hantera sanningen precis så som han eller hon behagar för att skapa sitt litterära konstverk. Det tillhör dessutom författarens rätt att tolka verkligheten precis som han vill, och som i detta fallet – leva sig in i andra människors tanke- och känslovärld.

Men samtidigt gör denna totala frihet berättelserna om Ander och Dalman i Liv för liv svårhanterliga för mig; jag frågar mig när jag läst den – har jag lärt mig något om dessa två män, eller har jag varit åskåda vittne till en illusion?

Nog verkar det som att Forsberg följt de verkliga personerna tätt i spåren och återberättat detaljer ur rättegångar och vittnesmål mycket troget: men när träder den rena fiktionen i de faktabaserade, dokumentära inslagens ställe?

För visst kan vi veta att Ander arbetat som kypare, men hur mycket kan vi verkligen veta av hur han såg på sitt liv? Och nog kan vi veta att Dalman avrättat Yngsjömörderskan något decennium tidigare, men i vilken grad kan vi nalkas hans inre reflektioner kring sitt ovanliga värv?

Där, i denna spänning mellan sant och dikt och föreställningsförmåga, existerar Liv för liv, som en berättelse om uppgivenhet, undergivenhet, plikt och nihilism.

* * *

Men jag märker att jag tycker mycket om berättelsen, dess genuina känsla, dess utmärkta och suggestiva språkhantering, fastän jag är medveten om att jag inte läser de verkliga personerna Anders och Dahlmans tankar.

Särskilt fångar mig Dalmans minnen av en sällskapsafton där man kommer att diskutera fallet Ander i skarprättarens närvaro, och hur argument vrids och vänds av olika personer: hur man talar om att Ander fällts på indicier, och hur andra menar att det måste varit Ander som begått mordet, hur man fiskar efter Dalmans egna uppfattningar, hur en ung kvinna brister ut i religiös förkunnelse om dödsstraffets ogudaktighet. Hela aftonen skildras mästerligt.

* * *

Alfred Ander kom att bli den siste att avrättas i Sverige. Giljotinen kom aldrig mer i bruk och förvaras numera på Nordiska museet i Stockholm.
– – –
Liv för liv, Joakim Forsberg. Albert Bonniers förlag 2005. ISBN: 91-0-010283-0. 233 sidor.