Textkommentar: "Påven klokare än Charlie" | Ragnar Persenius

Biskop Ragnar Persenius av Uppsala stift lät den 18 januari publicera ett aningen märkligt inlägg på sin blogg under Svenska kyrkans domän. Det handlar om yttrandefrihet, Charlie Hebdo och religion. Persenius kallar inlägget: "Påven klokare än Charlie".

Persenius gör i inlägget klart att ”[v]i måste stå upp för […] yttrandefriheten”, att ”yttrandefriheten [ska] få finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras”, att yttrandefriheten inte får begränsas.

Så långt allt väl. Men sen kommer ett betänkligt men, som skjuter det ovan anförda i sank. Persenius ifrågasätter varför ”ingen i media diskuterar” vad Charlie Hebdo publicerar, och antyder konspiratoriskt att saken fått sådan spridning på grund av att det var just journalister som mördades. Persenius undrar varför ingen ”nämnvärd kritisk granskning” skett av den tidning som drabbats av det besinningslösa, råa våldet.

Det är emellertid något oklart vad en sådan granskning av den socialistiska Charlie Hebdo skulle ge för resultat i förhållande till deras rätt att använda den yttrandefrihet som Persenius säger att vi måste stå upp för och som han menar inte får begränsas.

Nåväl. Sedan tar Persenius till den helige Fadren i Rom, som häromdagen uttalade sig om att man inte kan använda yttrandefriheten för att kränka heliga ting. Det menar den svenskkyrklige biskopen äger sin poäng, och utbrister: ”Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro.”

Och där kommer skottet under vattenlinjen på vad Persenius redan förklarat: att yttrandefriheten inte får begränsas, att den måste få finnas även om vi inte gillar vad som yttras. För nu skall plötsligt religionen undantas som något särskilt känsligt, ömt och humorlöst: det om vilket man icke får skämta!

Riktigt irriterad blir excellensen av att tidningar världen över lät massproducera Charlie Hebdos senaste nummer: biskopen menar att ”en gräns passerades”, att tidningens ”oproportionerliga distribution” gynnar extremisterna och föder religiös intolerans.

Några reflexioner kan vara rimliga att göra inför biskop Persenius något tveeggade inlägg, som dels försvarar en obegränsad yttrandefrihet, och dels på något slags moraliskt plan vill undanta yttringar om andra människors religion från samma yttrandefrihet.

Satir av religiositet är ett uråldrigt vapen i handen på dem som förtrycks av religiösa strukturer. Få saker har gjort moralistiska och förnumstiga gudstroende så irriterade som när någon har mage att framställa deras antaganden om gudomligheter och etik i skrattspegel. Boccaccio drev med kåta medeltidsmunkar, Strindberg blev åtalad för att han drev med nattvarden och en skåning åtalades en gång för att ha drivit gäckeri med Guds Ord.

Men religionskritiken lät och låter sig inte tystas av överretade nerver hos präster och självupptagna martyrer: när religionens heliga företrädare försökt kväva kritiken framstår de i historiens synvinkel som just så löjliga, ynkliga och trångsynta som de hånades för att vara. Och som Amos Oz uttryckt det, så är ett säkert kännetecken på en fundamentalist att denne saknar humor; också detta är tillämpbart här — känner man att man måste mörda för att någon driver med ens religion, är man i djupaste själsliga nöd, fången i djup narcissistisk religiositet.

En sund reaktion inför detta är inte att kapitulera inför dessa själsliga vrak och vördnadsfullt tassa förbi deras ömma känslor när de som ställföreträdare lider i sina gudars ställe för de skymfer dessa fått utstå. Vi ska istället utan biskopliga reservationer och på riktigt utbrista: Säg vad fan du vill, så säger jag vad fan jag vill. Om ni vill slå ihjäl oss för det, ja, desto större är behovet av att vi ropar!