Betraktelse 16: Om språklig arkeologi

Etymologi, läran om ordens ursprung, är intressant.

Denna språkliga arkeologi har mycket att lära den hugade, för genom att bilda sig uppfattningar om ordens historia kommer man via språket det förflutnas människor närmare: det historiska panoramat vidgas ytterligare några grader. Det går inte att tänka sig det komplexa mänskliga språket utan människorna som talar och talade det.

Språklig arkeologi kan med fördel bedrivas med hjälp av etymologiska ordböcker och ordböcker i utdöda språk – för vår del inte minst latin och gammalgrekiska.

Två av de mer kända etymologiska standardverken är dels Elias Wesséns klassiska Våra ord: Deras uttal och ursprung (första upplaga 1932), och dels Gösta Bergmans Ord med historia. Den förra fokuserar på ordmängd och korta förklaringar, den senare på färre ord men längre förklaringar.

Låt oss, för nöjes skull, göra en liten etymologisk utflykt med hjälp av dessa herrars guideböcker, och utröna två ords historia. Vi väljer på måfå:

* * *

Kannibal
Ordet kannibal sattes på pränt första gången av ingen mindre än Christoffer Columbus. 1492 gör han nämligen en anteckning, om att han stött på människoätande infödingar på Kuba och Haiti. Han kallar dem bland annat "caniba". Bergman framför hypotesen att ordet hänger ihop med "Indien", som ju Columbus trodde att han nått, och de som dessa i så fall varit undersåtar under: khanen. Således: Khan-Indier, förvanskat caniba. Var däremot Columbus fått ordet ifrån är okänt. Wessén å sin sida antar att ordet är en förvrängning av "karib", alltså karibier, som Columbus i och för sig också använder i anteckningen och alltså kan ha menat något annat med.

Första svenska belägget hittas 1674, då en reseskildring berättar att (väst)indierna kallas "Cariber" och "Canibaler".

Sakristia
Sakristian är rummet i kyrkan där prästen byter om. Det är bildat av "sacrista", en form av "sacristanus", som är medeltidslatinets namn på klockaren ("sakristan"), som väl numera närmast motsvaras av kyrkvaktmästaren. "Sacristanus" har i sin tur sina rötter i det antika latinets "sacer", som betyder helig, invigd.

Jag har själv hört förklaringen att efterleden -stia är att betrakta som ursprungligen ett eget ord, och att sakristia därmed är en sammansättning av de två orden sakri- och -stia. Bergman menar dock att det är ett missförstånd, som beror på att betoningen hos oss försvenskats, så att ordet låter tudelat. Wessén stöder för övrigt denna Bergmans slutsats.

* * *

Så har vi genom att konsultera två etymologiska böcker träffat på två ord som vi kanske använder utan särskild eftertanke, men som vid en lite närmare titt för oss till Christoffer Columbus, till Västindien och människoätande infödingar för femhundra år sedan, till medeltidens kyrkvaktmästare och möjligen till antikens romerska kult! Och då har vi ändå bara skrapat de två ordens historia på ytan...