Bokrecension: Borås — som vi minns | Philip Josefson

Stadsparken, Borås. Vykort postgånget 1907.

Borås — som vi minns är författad av Philip Josefson (1903–1991), och illustrerad dels med äldre fotografier och dels med teckningar av boråskonstnären Sven Angborn (1925–2002).

Vad vi får del av i Borås — som vi minns är en samling nedslag i ett förgånget Borås. Fokus ligger någonstans kring senare delen av 1800-talet och 1900-talets första decennier. Boken trycktes 1974, så Josefson, som boråskännare, har haft goda möjligheter att intervjua personer som antingen rentav var med när det begav sig, eller som är barn till personer som haft särskilda roller att spela i Borås historia.

* * *

Borås har förändrats en hel del från seklets början fram till bokens utgivning — och än mer sedan dess. Borta sedan länge är de absolut flesta gamla träkåkar och ståtliga villor som redan Josefson skriver lätt drömskt om. De moderna staden gjorde sitt intåg, och äldre bebyggelse har fått rivas och försvinna, för att bara bli kvar i minnen, på foton, i teckningar.

Och det Borås vi har kvar i dag, är i mycket en produkt av 60-talsarkitektur. Alltså en arkitektur som i dag är lika föråldrad, som den arkitektur tillhörde det förgångna, som Josefson beskriver. Onekligen känns dock det tidiga seklets låga trähus i centrum mer pittoreska, än våra fyrkantiga betongbyggnader som i mycket dominerar stadens utseende i dag — kompletterat med en motorväg rakt genom alltihop. Borås domineras av asfalt och betong. Det kan inte ens Viskan — med ett namn som stammar från fornsvenskans ord för "den snabba" — eller Stadsparken ändra på.

Desto skönare då, att genom Josefsons beskrivningar, de gamla fotona och Sven Angborns vackra teckningar drömma sig tillbaka en stund.

* * *

Så vi får oss beskrivet ett alternativt Borås. Ett Borås — som det var. Med sina många färgerier utmed ån som ringlar sig genom staden. En stad som återhämtat sig efter 1800-talets två förödande stadsbränder, som fått till följd att gårdar växt upp i stadens utkanter.

I vart och ett av de tjugotre kapitlen tar Josefsson upp ett särskilt tema — som en byggnads historia, eller något om idrottens historia, eller teaterlivets historia. Skildringen är aningens lismande. Det är mycket "fabrikören" hit och "majoren" dit. Men nog är det uthärdligt.

* * *

Några exempel på dessa Josefsons nedslag i den boråsiska historien. —

Vi kan börja med Stadsparken, oasen mitt i staden, som kanske lever upp som mest numera, under sommarmånadernas torsdagskvällar, då den fylls med folk i samband med dessa dagars evenemang, artisteri och uteliv.

Nå, parken kom officiellt till 1897. Men redan innan dess användes utrymmet som rekreationsområde. Där fanns små odlingsområden och en del lusthus. Men nu hade man det uttalade syftet, att skapa ett område för små naturnära promenader för stadsbefolkningen. Med tiden revs färgeriet Kilen och de bostäder som var kopplade till fabriken. Lusthuset på berget mitt i parken, som tillhörde en viss J. P. Pomp kom väl också att rivas ned. Och Josefson beskriver, hur man började hålla sig med musik i parken, och viss servering — vilket innan tillstånd gavs tydligen lett till en del debatt i stadsfullmäktige.

* * *

En gripande skildring ges också av Borås fattigvård i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vid Krokshallstorget, i närheten av dagens Centralen och än närmare Sven Ericson gymnasiet och biograf Röda Kvarn, fanns fattighuset. Det hade uppförts under förra delen av 1800-talet, och revs till sist 1930.

Belysningen skall ha varit dålig för de inneboende. "I fattighuset ruvade en skymning där hjonen rörde sig som skuggor", har en informant meddelat Josefson.

Det var en inte alldeles obetydlig mängd personer som fick sitt uppehälle genom fattigvården. Vid årets slut 1906 uppgick de till 115 stycken. Den egentliga fattigvården hade då börjat bedrivas på annan plats, men i fattighuset fick ändå de nästan medellösa möjlighet att bo till en mycket låg hyra.

Josefson citerar också ur en översikt av fattigvården i Borås 1905. Det berättas där, att man bland fattigvården funnit "11 män och 2 kvinnor" som varit arbetsföra, och alltså sattes de att göra dagsverken. De elva männen kom bland annat att under året tillverka sextiotvå likkistor. Och var de särskilt flitiga kunde de månatligen få del av "flitpenningar".

Och i synnerhet barnen som sköttes om av fattigvården, kom att utackorderas till landsbygden. Men även ett fåtal åldringar.

* * *

Jag tycker om att känna till lokalhistoria. Det ger mig en känsla av en fördjupande dimension i tillvaron. När jag går en lunchpromenad och passerar Stora torget, så ser jag inte enbart de affärer och skulpturer som står där nu. Jag kan fundera över obelisken som rests på torget på 1800-talet, men som flyttades till annan plats på 1940-talet, när fontänen skulle byggas. Och kanske kan man fundera över, att prygelstraff faktiskt utförts på samma plats, som flanörer i solglasögon nu traskar fram. Och Stora Brogatan, som passerar torget, kan man gott veta om, är stadens äldsta gata med bevarat namn.

Genom Philip Josefsons texter — ehuru emellanåt svårsmält hagiografiska — Sven Angborns teckningar och de många gamla fotografierna sätts ytterligare lite substans till historien. Det är, inte minst, guld värt, att en sådan som Josefson tog sig tid att nedteckna gamla minnen och detaljbilder av livet i hans egen stad, innan de för alltid skattat åt förgängligheten.

Philip Josefson och Sven Angborn vilar båda i sina respektive gravar sedan några år. Men genom texterna och teckningarna, har de lämnat ett värdefullt arv efter sig, förankrat bakåt i historien, som även kommer oss senkomna intresserade tillgodo.
— — —
Borås — som vi minns, Philip Josefson, teckningar: Sven Angborn, AB Borås Tidnings Tryckeri 1974. 104 sidor.