Den djupt symbolmättade romanen har i synnerhet två förgrundsgestalter: pilgrimen Tobias och sjörövaren Giovanni. Tiden då berättelsen utspelar sig är obestämd, men med tanke på det starka pilgrimstemat, anar jag att vi befinner oss nånstans i en tidig medeltid. Det är emellertid ovidkommande för skildringen i sig.
Tobias ska fara till Det heliga landet. Men istället för att åka med den ordinarie båten, som alla andra pilgrimer far med, ger han allt han äger åt skepparen på en skum skuta, som visar sig vara en båt full med sjörövare. En av dessa är den storbyggde Giovanni, som Tobias kommer nära. Giovanni öppnar med tiden sitt hjärta för Tobias, och berättar sin livshistoria för pilgrimen, att han var en präst, som hamnade i en passionerad kärlekshistoria — som med tiden ledde till att han hamnade på detta piratskepp, där han glädjer sig åt det råa, raka livet och hororna i hamnarna.
* * *
Jag tror att man kan lägga in ganska mycket i berättelsen. Liksom i en gammaltestamentlig text, skapar Lagerkvist — sin vana trogen — en berättelse utmejslad liksom i sten. Prosan är hård och osentimental, med utrymme att spinna sina egna tankar kring dess struktur.
För mig blir Pilgrim på havet ett tvivlets evangelium. Samlade på havet med sina olika livsöden, glömmer de sjöfarande sitt förflutna, mister sina gamla mål, och inspireras av det likgiltiga stora, det allting gömmande och överväldigande stora blå.
Tobias går ombord i avsikt att komma till Det heliga landet. Vi får aldrig riktigt veta, varför han inte ansluter sig till de skönsjungande pilgrimerna på pilgrimsskeppet; varför han föredrar att förbli ombord det ogästvänliga piratskeppet. Men det antyds ändå, att hans resa liksom mister sitt mål. Målet är inte längre det viktiga för Tobias. Resan i sig får allt fokus, blir meningen. Det förflutna och det framtida bleknar, för en närvaro i nuet, där grubbel får vika. Han når "[i]nte trygghet, men frid".
Giovannis berättelse, som upptar en stor del av romanen, vittnar om en djupt religiös mans avfall från och utkastande ur sin religion efter att ha kapitulerat inför kärleken och passionen; en kärlek till en enskild människa, som omöjliggör kärleken och lydnaden inför Gud. För Giovanni mister Gud sin relevans, ställd i relation till den konkreta kärlek han känner till en gift kvinna, som också åtrår honom. Ingen av dem uppfyller den andres ideal; trots detta förenas de gång på gång i sin passion. Båda ensamma. Båda flyktandes från sin ensamhet.
* * *
Pilgrim på havet är en gripande och mångtydig text. Den står som en antites till det självklara, den driver tvivlet och det inte perfekta, och förkunnar att det duger gott så. Hellre, verkar den säga, ett uppriktigt liv, än ett liv förvrängt av falska ideal och hyckleri. Hellre smuts och ovisshet, än rökelsedoft och steril religiositet. Tobias och Giovanni finner frid i denna tillvaro, symboliserad kanske främst i det böljande, överväldigande stora havet.
Om någon någonsin skulle hålla en andakt befriad från religiösa dogmer, kunde Pilgrim på havet göra en utmärkt grund för en sådan betraktelse: i den finns djup, tolkningsmöjligheter och en djup mänsklighet.
— — —
Pilgrim på havet, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers förlag 1966. 185 sidor.
Inlägg
1 kommentarer:
Tack för recensionen.
Jag har just läst ut boken och tänkte att detta var en bra bok för en perfektionist. Den är rak och mänsklig bortom ytan.
Skicka en kommentar