Fragment: Kyrkogårdsbetraktelse

Marcus Aurelius skriver:

"...allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt, och till sist sjunker det alldeles i glömska. Och detta gäller om dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga äro borta i och med sitt sista andedrag — 'osedda, ohörda'."

(Självbetraktelser, 4:33)

Mitt arbete innebär en hel del vandringar på kyrkogårdar. Nyligen fick jag en stund över innan en begravningsakt, och jag tog en tur och tittade på gravvårdar. Jag såg ett överväldigande stort gravmonument över en familj som levt för hundra år sedan. De som där är döda, var väl en gång rika och inflytelserika människor.

— Men när jag stod vid stenen i solskenet, var blomsterjorden blommor förutan. Varsamma händer har hållit singelstenen fri från ogräs, men en grön skylt upplyste, om att den med kännedom om vem graven tillhör, torde avhöra sig till vaktmästaren. De som vilar där, har inte längre någon som pryder deras minnesplats med blomster — och väl inte heller med minnen.

Några steg därifrån är två andra gravar. Enkla stenar pryder dem. Den ena bär en kvinnas namn. Den andra förkunnar att den döde var son till kvinnan. Av årtalen utläser jag att sonen miste sin moder när han var sexton år gammal. Någon makes namn syns inte på kvinnans sten. Både modern och sonen har varit döda länge och i jorden finns nog knappast mycket kvar av dem. Gräs omvärver vårdarna och på stenarna blott: namn, årtal, en ort.

Orden "Allt hastar hän mot sin förvandling snar", ur Psalm 189, torde nån gång ha sjungits i kyrkan nära invid. — Orden hade passat i en båge över kyrkogårdsporten och över varje människa, som en ständig påminnelse, om att livet, det är nu.