Natt, som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt.
Stormen vilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute.
Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas ... blott brista.
Vågor, som härjat grunden, gören vida
gravarne, gören stort vårt fall!
En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss, som tröttnat att i storm stå, mot storm strida.
lördag 14 maj 2011
Dikt: »Trötta träd« | Mikael Lybeck
Den vackra och mörka dikten »Trötta träd« av Mikael Lybeck (1864-1925):
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar