Fuck Facebook!

Jag har börjat tröttna på sociala medier. Inte bloggen; den är ett sätt för mig att på ett naturligt sätt få reflektera över det jag läser och det jag skriver. – Men jag tänker på Facebook (eller för den som är behäftad med sånt: Twitter). Jag undrar hur många som, med mig, kan komma på sig själva, med att sitta och uppdatera statusen flera gånger, bara för att se om nån av de där hundrafemtio, tvåhundrafemtio ytligt bekanta människorna skrivit nåt om att de åkt och handlat, att de ska ut och festa, eller om nån av dem formulerat en klyftig, cynisk kommentar om vad det nu kan vara.

Men jag tänker även på medier i bredare betydelse: idiot-teve, idiot-radio. Jag märker att jag lyssnar på P1 allt mer; och jag bryr mig inte ett skit om att det verkar pretentiöst: det är helt enkelt högre kvalitet på programmen där. Det är längre reportage; det som sägs får ta plats. Det är inte en loop av femton skitlåtar som repeteras, repeteras, repeteras, etc, etc. Jag märker att jag tröttnar på sit-coms, och följer allt färre serier; jag ser hellre riktiga filmer.

Ska jag ge mig några riktlinjer? Så här:
1. Gå in på Facebook högst en gång om dagen.
2. Lyssna endast på P1 och P2 alla de timmar jag sitter i bilen.
3. Se inte på teve som tidsfördriv.

Och två drömmar:
4. Läs mer.
5. Skriv mer.

Och det viktigaste av allt:
6. Umgås mer med högst älskade sambon.

Detta är min kamp mot vulgariseringen! Det är min kamp för att bli pretentiös! Detta är min kamp för att fylla livet med det som är värdefullt, hellre än med det som är utfyllnad.