Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.