Bokrecension: Ljuset som försvann | Rudyard Kipling

Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed) är skriven av Rudyard Kipling (1865–1936). Boken utkom första gången i Lippincott's Monthly Magazine 1891. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Edvin Björk, med dikterna översatta av Ernst C:son Bredberg och med förord av Sven Söderman, i en upplaga från 1928.

* * *

Ljuset som försvann, som även fått namnet Mörker på svenska, var Rudyard Kiplings första roman. Den lär delvis baseras på verkliga händelser ur författarens liv, främst den huvudsakliga kärlekshistorien.

Men en kort synopsis kan vara på sin plats. Dick Heldar är förälskad i Maisie, men hon känner inte detsamma för honom. Dick är en framgångsrik krigsillustratör och konstnär, och får fungera som Maisies lärare, något som inte gör honom tillfredsställd. 

En viss tävlan uppstår mellan de båda, och Dick börjar arbeta på sitt största verk, som precis hinner bli färdigt när en gammal skada gör honom blind. Hans modell, en gatflicka som inte tycker om honom, förstör tavlan.

* * *

Det ligger något oroligt över hela berättelsen. Den drar i olika riktningar och äger ingen rak linje. 

Men till det mer intressanta hör människoskildringarna, inte minst kvinnoskildringarna. Vi är här långt borta från några höviska ideal. De två mest framträdande kvinnorna i romanen, Maisie och gatuflickan Bessie, är allt annat än ljuvt skildrade. 

Maisie är mycket väl medveten om Dicks outtömliga kärlek till henne, men istället för att klippa av honom tar hon sig honom till sig på sina villkor och använder hon honom och hans färdigheter för att höja sina egna färdigheter som konstnär, till sist med en kyss på kinden som belöning. 

Bessie, å sin sida, har siktet inställt på att höja sin materiella och ekonomiska standard. Hon kommer nära och får känslor för Dicks bäste vän, krigskorrespondenten Torpenhow, något som Dick ställer sig i vägen för. Dick förstör hennes chanser med Torpenhow, Bessie förstör hans konstverk.

Den enda någorlunda sunda relationen i boken för nog sägas vara vänskapen mellan Dick och Torpenhow. 

Det är Torpenhow som upptäcker Dicks förmåga som tecknare när de möts vid en konflikthärd i Afrika, och de bor sedan grannar. När Dick mist sin syn, är det i första hand Torpenhow som har omsorg om hans väl, och han, som inte förstått att Dicks förälskelse är enkelriktad, reser till Frankrike för att hämta hem den åtrådda Maisie till sin väns sida. Han tror att han därigenom möjliggjort deras giftermål, när det i själva verket leder till deras definitiva brytning.

* * *

Jag skulle inte vilja kalla Ljuset som försvann för misogyn. Snarare är den i mycket en tragisk-realistisk berättelse om omöjligheten för människor att stundom nå varandra: hur de ligger på olika banor, hur de ingår i olika sfärer. 

Mest idealistisk är väl egentligen Dick själv. Han längtar efter den omöjliga kärleken. — Men samtidigt är han mycket pragmatisk. När han förstår att publiken inte vill ha den råhet som hans krigskonst innebär, polerar han den gärna för att falla i smaken, och därmed ha möjlighet att sälja. Den smutsiga soldaten får en ren uniform.

Ja, Ljuset som försvann är en tragisk historia om ett tragiskt människoöde. Dick kommer till sist tillbaka till slagfältet igen, men nu som blind, och möter sitt öde i öknen. Han har inte nått målet för sin åstundan vad gäller kärlek, och hans främsta konstverk är förstört sedan länge. Men han dör i famnen på vännen Torpenhow, ett uttryck för kanske det mest genuina i hans liv: vänskapen till sin osviklige vän.
– – –
Rudyard Kipling, Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed). Stockholm: Bröderna Lindströms Förlags A.-B. 366 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.

Bokrecension: Tid i otakt | Axel Strindberg

Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal är skriven av Axel Strindberg (1910–2000). Boken utkom år 1994.

* * *

Tillbakablickande historia äger sina egna inneboende problem, inte minst när det gäller självbiografiskt skrivande. Hur mycket minns man egentligen av hur det verkligen var för ett halvsekel sedan eller mer? Hur väl kan en dialog som inträffade 1929 förväntas stämma när man återskapar den 1994? — Detta är givna frågeställningar för den som funderar kring självbiografiskt skrivande. 

I Axel Strindbergs självbiografiska bok Tid i otakt skapas ofta direktkontakt med det förflutna genom återgivande av vad som förefaller vara autentiska brev från tiden eller dagboksanteckningar och skönlitterära skisser. Det är mycket bra. Därtill verkar boken också bygga på arkivstudier.

Men Strindberg har också låtit en distans smyga sig in mellan honom själv som författare och den person han skildrar: han berättar i tredje person, och den pojke, yngling, man han skriver om har fått namnet ”Manne”, rimligen syftande på hans mellannamn Emanuel. Flickvännen, senare hustrun, får heta ”Kaj”, inte Karen. Somliga vänner får också täcknamn, medan andra får behålla sina verkliga namn.

Allt detta distanserande skapar en möjlighet för författaren att se lite utifrån på sig själv och den värld som han levde i. Åtminstone skenbarligen. Kanske ger det också en känsla av frihet i berättandet: en möjlighet till kreativt skapande, inte enbart rekonstruktion — men det är givetvis omöjligt att säga, utan att kontrollera det Strindberg skriver med andra källor.

Vare det nu som det vill med detta. 

Tid i otakt berättar huvudsakligen om Axel Strindbergs ynglingaår och yngre mandomsår. Historien tar slut år 1938. Han lyckas skildra sin familjesituation och om hur hans liv förändras när båda hans föräldrar dör under hans tonårstid, hur han börjar på Stockholms högskola och där ägnar sig åt bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, hur han träffar sin blivande hustru Kaj (alltså Karen) och om deras starka och nära relation.

* * *

Axel Strindberg kommer från en borgerlig miljö och umgås i borgerliga miljöer och trivs bra med människor ur den borgerliga sfären. 

Men han väcks också till medvetande om orättvisor i samhället. Han blir socialist och i sitt akademiska skrivande använder han sig av ett historiematerialistiskt perspektiv, alltså marxistiskt, för att undersöka klassamhället i det förflutna. Han upptäcker en ständigt pendlande kamp mellan radikaler och konservativa. Strindberg är också avgjord antifascist och antinazist. 

Det förefaller som att Strindbergs undersökningar är en smula kontroversiella; han får väl sägas vara ganska tidigt ute med att använda marxistiska perspektiv inom svensk forskning. Likväl förvånar det honom att han lyckas kamma hem stort beröm av en sådan borgerlighetens bastion som Fredrik Böök, som vid tiden intresserade sig för marxismen, samtidigt som en litteraturforskare och kritiker som socialisten Victor Svanberg snubbar av honom.

Strindberg var inte ortodox marxist, även om han hörde hemma i det socialistiska lägret, skrev i vänstertidningar och var engagerad i den vänsterintellektuella föreningen Clarté. Man får av Tid i otakt intrycket av en hos honom stor och genuin skepsis mot vad Sovjet blivit, och man märker tydligt av ett pathos för demokrati och frihet — de senare mål som han främst ser som möjliga att eftersträva inom socialismen, och inte i ett samhälle där penningen äger makten och där de rika kan stänga ute de fattiga.

Axels förankring i socialistiska, demokratiska och frihetliga ideal gör också att han är uppmärksam på de fascistiska och nazistiska rörelserna ute i Europa – och dess tentakler också hemma i Sverige. 

— Men vi måste ställa skarpt i fråga hans sammankoppling av den konservative kyrkomannen, senare biskopen, ”Bo Giertz, m.fl.” med ”[k]ristlig nazism – mer eller mindre”. Giertz hade mig veterligen ingenting alls till övers för nationalsocialism och rent allmänt verkar Strindberg annars vara hederligt tydlig med att inte likställa konservatism med nazism.

Vidare. När Strindberg skildrar sin och hustruns långa resa runtom i Europa under en del av 30-talet är det ofta mot bakgrund av vad som händer i Spanien, Italien och Tyskland – och hur andra länder förhåller sig till dessa stater. I berättelsen omväxlar så de stora politiska perspektiven med skildringar av det personliga livet med hustrun och vad de är med om och vilka de möter. 

* * *

Och så är det detta med den mycket kände farbrodern. 

August Strindberg skymtar ibland fram som en skugga i boken, och har definitivt sin givna plats, fastän han är död, i den Strindbergska delen av släkten. Och jag tänker att det kan inte varit självklart lätt att slå sig fram som en pennans man i egen rätt och i en kultur där det egna efternamnet alltid kommer att förknippas med giganten, den äldre släktingen, fastän Axel Strindberg själv knappast kan ha haft några egna minnen av August.

Språkligt sett kan det vara värt att påpeka att Axel Strindberg skriver en slängig, vardaglig, nästan lite hafsig prosa, och använder sig gärna av rumphuggna meningar. Det är jag personligen inte alldeles bekväm med. En något stramare korrekturläsning kunde nog slipat av en del splintighet (om man nu inte vill ha den genuiniteten kvar) och dessutom åstadkommit rättning av en del korrekturfel.

* * *

Den som är intresserad av tiden, särskilt 30-talet, kommer att möta åtskilliga bekanta kulturella personligheter som Axel Strindberg antingen skriver om i förbigående, eller står i närmare kontakt med. 

Fredrik Böök, som redan nämnts, kom han att träffa och honom skriver han mycket uppskattande om, väl och explicit medveten om att Bööks tyskeri snart efteråt skulle göra honom mer eller mindre omöjlig i det officiella Sverige.

Jag får intryck av att vi som läsare ställs inför en god tidsspegel av hur en kosmopolitisk-bohemisk och intellektuell-radikal författarpersonlighet kunde uppleva Europa under 30-talet. Vi tas också med in i de sammanhang där Axel Strindberg var verksam och får förståa något av hur tankarna gick där, och hur tankarna bröts mot varandra: inom den akademiska världen, i tidningsvärlden, och i vänsterkretsar.
– – –
Axel Strindberg, Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal. Hedemora: Gidlunds bokförlag, 1994. 298 sidor.

Bokrecension: Andra världskriget i Sverige | Lars Gyllenhaal

Tyskar på rökpaus, sannolikt någonstans i Sverige. Bild: Järnvägsmuseet (Beskuren)

Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök är skriven av Lars Gyllenhaal (f. 1968). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Ett intresse för andra världskriget riskerar att åsamka intressebäraren för associationer till MÖP-ig grabbighet — må så vara! Det ligger emellertid föga av sådan känsla över Andra världskriget i Sverige, där Lars Gyllenhaal undersöker och presenterar ett antal platser i Sverige med anknytning till händelser under kriget: en gång hemliga baser, soldatgravar, kulhål, ställen där flygplan störtat. 

Intresset från författarens sida är helt uppenbart genuint. Jag tror honom, när han beskriver sina känslor inför att på plats se spåren av vad som utspelade sig runtom i riket under de dramatiska åren. För även Sverige bär spår, fastän landet inte var direkt involverat i krigsoperationer. Här transporterades och förvarades nazistiska varor och materiel. Här exploderade minor. Här internerades soldater från båda sidorna i striderna.

Ibland har sådant lämnat fysiska avtryck i landskapet: en krater, en räls — eller ett minnesmärke av något slag. Andra världskriget i Sverige fungerar som en provkarta över sådana avtryck, lämplig för den hågade att använda för att hitta historiska utflyktsmål. Ja, inprickade på en karta mot bokens slut uppförs faktiskt 53 orter från norr till söder där dylik turism.

* * *

Jag är själv mycket intresserad av något aparta historiska resmål. Kyrkogårdar, gamla galgbackar och annat som inte nödvändigtvis nämns i vanliga guideböcker får mig gärna att stanna en stund, vid sidan av de givna slotten, runstenarna och särskildheter av allehanda slag. 

Kalla det morbidturism den som vill, det är intressant hursomhelst, för där har något verkligt hänt. Så är det alltså också med åtskilligt av det som Gyllenhaal berättar om i sina snarast journalistiskt kåserande avsnitt i boken. Där möter vi krevadgropar i Norrland efter sovjetiska bomber och en tysk bunker på svensk sida gränsen i fjällen.

Många av platserna som nämns hade kunnat ge skäl för hela böcker i sin egen rätt. Gyllenhaal utför gärna undersökningar på plats och gräver i historien; det hade inte sällan varit mycket intressant att höra resultaten av än mer omfattande grävningar. Till hjälp får läsaren emellertid då och då lästips, som hjälper den hågade till fördjupningsmaterial.

Förutom svenska platser med minnen av andra världskriget gör boken också några utblickar utöver gränserna, nämligen rörande hur svensktillverkat krigsmaterial använts i omvärlden. Även den norska motståndsrörelsen får ett stort utrymme, bland annat i form av en bilaga med utdrag ur en samtida instruktion för dem som kämpade mot ockupationen.

* * *

Andra världskriget i Sverige presenterar också ett mycket rikt bildmaterial. Många fotografier är tagna av författaren själv, många andra är han själv med på. Och många av de äldre bilderna kommer ur privata samlingar, rimligen aldrig förut presenterade i bokform. 

Därför är det beklagligt när bildkvaliteten saboteras av ett påtagligt dåligt tryck, åtminstone här och var i den pocketversion av boken som jag läst. Bilderna blir där emellanåt mörka och gryniga och de borde fått förmånen att tryckas på högre papperskvalitet. Det hade säkert gjort boken dyrare, men värdet av att de unika bilderna framstått klarare — och dessutom gärna påtagligt större! — hade kompenserat för det. 

Trycket gör dessutom att vissa bildtexter är synnerligen svårlästa. Det gäller också typografin: varför man valt en sådan liten storlek på texten, särskilt bildtexten, är inte lätt att förstå motiveringen till. Gissningsvis har sidorna helt enkelt förminskats från en större hardcover-upplaga. 

* * *

Lars Gyllenhaal har förut skrivit om allierad och tysk närvaro i Sverige under andra världskriget. Genom förordet förstår vi att han därefter fortsatt att nås av information i ämnet, som fick författaren att fortsätta sina undersökningar och att skriva denna bok. Vi bör vara tacksamma över att att så skedde, särskilt vi som intresserar oss för modern historia. Vi blir, genom boken, lite rikare på kunskap om var vi kan hitta märken efter kriget, även i detta land som förunnades att ha fred.
– – –
Lars Gyllenhaal, Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök. Stockholm: Lind & Co, 2020. 199 sidor.

Bokrecension: Historia kring Karl XII | Gustaf Jonasson (red.)

Karl XII

Historia kring Karl XII är sammanställd av historikern Gustaf Jonasson (1925–2007) och rymmer texter av honom och ekonomihistorikern Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005), militärhistorikern Gustaf Petri (1885–1964), konsthistorikern Ragnar Josephson (1891–1961), historikern Harald Hjärne (1848–1922) och historikern Lauritz Weibull (1873–1960). 

Boken utkom 1964.

* * *

Karl XII som person, monark och fältherre är omstridd. Vi ser detta i hur han har skildrats alltsedan dess han 1718 sköts till döds. Gustaf Jonasson poängterar särskilt detta historiografiska förhållande i sin inledande uppsats, där man bland annat får lära sig om den ”gamla skolan” och den ”nya skolan”, där den förra var mer skeptisk till Karl XII än den senare.

Det är i dag kanske främst som historiografiska vittnesbörd som texterna i Historia kring Karl XII kommer till sin rätt; såsom källa till vetenskapliga rön bör man nog vända sig till de undersökningar som gjorts på senare tid, även om ett och annat av det som framförs i boken givetvis är baserat på grundliga vetenskapliga undersökningar. 

Men som alltid när man läser äldre vetenskaplig litteratur får man inte glömma, att vetenskapen är ett dynamiskt fenomen, som ändrar skepnad och får nya emfaser allteftersom nya upptäckter görs och nya slutsatser dras.

* * *

Texterna som utgör Historia kring Karl XII är ursprungligen tillkomna under en lång tidsperiod, från Hjärnes bombastiska tal ”Karl XII från europeisk synpunkt” som först avhölls 1918 och publicerades 1919, till Petris text, ”Från Narva till Njemen”, som bygger på hans gradualavhandling från 1960 och en artikel 1963.

Här föreligger följaktligen smakprov på olika tiders bilder av Karl XII och hans betydelse. 

Det kan också nämnas att texterna är av mycket olika karaktär, rent språkligt. Lauritz Weibulls kristallklara prosa när han med källkritiskt metod utreder vad som enligt källorna egentligen hände när Karl XII dog tillhör en helt annan värld än delar av somliga andra texter, som tenderar en slags labyrintisk kansli-akademiska som riskerar att förvirra läsaren mer än upplysa henne.

* * *

Tre bidrag var särskilt matnyttiga kunskapsmässigt i relation till vad jag själv tycker är särskilt intressant, trots att de har några år på nacken, vågar jag tro. 

Jag tänker då på Gustaf Petris rejäla genomgång av händelseförloppet under slaget vid Poltava, Ragnar Josephsons ingående redogörelse för Karl XII:s estetiska värderingar beträffande konst och arkitektur, och så Lauritz Weibulls nagelfarande av källorna kring Karl XII:s död.

Några ord till om den sistnämnda texten kan vara på sin plats. 

I dag anser väl de flesta inom facket att det är helt klart mest sannolikt att Karl XII dog av en norsk projektil. Weibull förnekar på intet sätt att så kan vara fallet, men lyfter fram de indicier som tyder på att kungen kan ha blivit mördad. 

Men när han gör detta, och både skriver om kungens kranium och hatt, och sedan går igenom de skriftliga källor som är relevanta i sammanhanget, får vi en inblick i hur en källkritikens mästare tar sig an kvarlevor och texter, och i texterna pekar på tendenser och försöker avgöra deras ålder och influenser. I sammanhanget blir det extra värdefullt att stora delar av de texter han hänvisar till bifogats som bilagor till texten, så att vi själva kan läsa och se vad han syftar på. 

Onekligen fanns det de som hade mycket att vinna på att Karl XII dog just när han gjorde det. Men det innebär ju inte med nödvändighet att det exekverades en konspiratorisk plan med avsikt att ta kungen av daga. 

Den där söndagskvällen den 30 november 1718 när Karl XII klättrade upp för löpgravens sida och tittade ut var beskjutningen intensiv. En kula, 1,9 centimeter i diameter, gick in genom vänster tinning och ut genom den högra. Trotsande alla eventuella indicier om ett annat möjligt sakförhållande är det enklast att förutsätta, i enlighet med Occams rakhyvel, att den som höjer sitt huvud över en löpgrav och förblir där en stund, samtidigt som det skjuts och skjuts och skjuts mot den från fienden: ja, den blev nog skjuten av fienden.

* * *

Historia kring Karl XII illustrerar hur man skrivit om Karl XII under några 1900-talsdecennier men levererar också sakhistoriska rön. Flera av bidragen pekar på intressanta skikt i kungens personlighet, särskilt texten om Karl XII som medveten estet. Ett och annat i boken påminner mig också, om att det inte är detsamma att skriva krångligt som att skriva akademiskt. Weibull är där ett föredöme: klart som vatten flödar hans ord, utan att någonsin göra avkall på vederhäftigheten.
– – –
Gustaf Jonasson (red.), Historia kring Karl XII. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1964. 183 sidor.

Bokrecension: Berlin på 8 kapitel | Carl-Johan Vallgren

Brandenburger Tor, ca. 1915–1920

Berlin på 8 kapitel är skriven av Carl-Johan Vallgren (f. 1964). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst en reviderad upplaga från 2010.

* * *

Kan man känna sig hemma i en stad man aldrig besökt? Kanske inte. Men något slags hemkänsla är ändå vad jag känner efter att ha läst Carl-Johan Vallgrens välskrivna kulturella, litterära, historiska, politiska guidebok om sitt Berlin, där han själv bodde i ett årtionde. Jag inbillar mig helt enkelt att jag hade känt mig hemma i det Berlin som han beskriver med dessa bland andra dessa ord:

"Berlin hade alltid varit subkulturernas stad, toleransens metropol, en asyl för människor som inte passade in någon annanstans."

Men inte är det en idylliserande bild av denna stora stad som växer fram: Vallgren skriver inte minst om det som skavt i stadens historia, stadens och dess medborgares många lidanden under kejsartid, krigstid, inflationstid, nazitid, kommunisttid. Men alltid med fötterna stadigt på marken: den mark som Berlin vilar på och där de verkliga människorna levt och stridit, druckit sin öl och värjt sig för förtryck och utövat förtryck, varit konträra och varit kollaboratörer.

Alltså: Vallgren ger oss en ytterligt mångdimensionell bild av Berlin i en bok som skådar ut över förflutenheten och nutiden i riktning efter riktning.

* * *

Berlin på 8 kapitel täcker framförallt tiden från förra sekelskiftet och framåt, kejsartiden till murens fall och den senare tiden. Författare och kulturpersonligheter passerar läsaren och man får nära nog en känsla av att Vallgren om inte känt så åtminstone rejält bekantat sig med de flesta av dem som han nämner. Han besöker somliga av deras gravar och en del av deras hem, vare det så fråga om Anna Seghers eller Ulrike Meinhof.

Det är ett spännande koncept, den disposition som Vallgren gett sin bok. Texterna består dels av essäer, dels av rekommendationen över färdvägar och destinationer, ibland på sådan detaljnivå att enskilda näringsställen nämns.

Med ett personligt, vänligt tilltal uppmärksammas vi på vad vi ska titta efter: kulhål från andra världskriget, resterna av DDR:s monumentalkonst, eller ett östtyskt miljonprojekt. Eller varför inte huset där Franz Kafkas flickvän Felice Bauer en gång bodde? Eller var de boklådor ligger som författaren särskilt rekommenderar? 

Vi tas med till bakgårdar likväl som till Alexanderplatz och Wannsee. Vi ställs inför byggnader varifrån naziregimen en gång styrde Nazi-Tyskland, eller varifrån STASI övervakade de egna medborgarna. Vi ställs inför nattlivet krogar och ställen som verkar särskilt lämpade att flanera på.

* * *

Berlin på 8 kapitel förefaller vara en utmärkt följeslagare i Berlin, även för den som ännu aldrig besökt staden. Den skänker komplexa inblickar i en komplex stad och några av de intressanta människor som någon gång bott där, och av vilka en del än i dag finns kvar där, vilande på någon av kyrkogårdarna. 

För min del får jag en stark lust att öva min gamla rostiga tyska för att vinna en mer omedelbar tillgång till den litteratur som stammar från Berlin och från Tyskland i övrigt. Och en resa till den tyska huvudstaden känns mer lockande än någonsin.
– – –
Carl-Johan Vallgren, Berlin på 8 kapitel. Stockholm: Månpocket, 2010.

Bokrecension: Under the Black Flag | David Cordingly

Edward Teach, "Blackbeard"

Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates är skriven av den brittiske marinhistorikern David Cordingly (f. 1938). 

Boken utkom första gången 1996. Jag har läst en upplaga från 2006. 

* * *

Det får anses becksvart ironiskt att piraten har fått en aura av tragikomisk teaterskurk kring sig. Nog kunde verklighetens pirater under piratverksamhetens gyllene tidsålder använda sig av dramatiska inslag för att sprida skräck omkring sig, men deras liv var knappast arkadiska i någon större utsträckning: deras verksamhetstid var i allmänhet kort och ändades inte sällan i galgen eller på ett tämligen våldsamt vis. 

Och det var knappast var något skönt behagligt kring det lidande de tillfogade sina många offer.

David Cordingly belyser i sin bok Under the Black Flag skillnaden mellan äldre likväl som nyare populärkulturs syn på piraten i förhållande till de verkliga piraterna . 

Vad gäller de verkliga piraterna fokuserar han särskilt på åren kring 1720 och geografiskt särskilt på Västindien, Sydamerika och Afrikas västkust. 

* * *

Naturligtvis fascineras jag som så många andra av ett öde som det som blev Edward Teachs, även känd som Svartskägg eller kanske snarare Blackbeard. 

Han är rimligen en av de allra mest kända piraterna, och till skillnad från många andra i samma bransch seglade han åtminstone en tid på ett väldigt skepp, Queen Anne's Revenge. Vraket hittades vid North Carolinas kust 1996, samma år som Under the Black Flag kom ut, och identifierades säkert först några år senare. Därför har den remarkabla upptäckten inte kommit med i boken.

Men bland många andra finns Svartskägg givetvis skildrad i verket ändå, inte minst omständigheterna kring hans synnerligen våldsamma död i strid år 1718. Det slutade med att hans huvud höggs av och hängdes från bogsprötet på hans eget skepp, som så seglades in i kolonin i Virginia. 

— Ja, piraterna använde avskräckande dramatik för att tvinga sina fiender till snabb kapitulation, men när statsmakterna satte in allt starkare kraft mot dem var dramatiken också påtaglig: offentliga hängningar var ett vanligt straff, och det hände att avrättade pirater hängdes i kedjor på väl synliga platser, stundom på ett sådant sätt att högvattnet sköljde över deras kroppar. 

* * *

Det kan finnas anledning att nämna, att Under the Black Flag ibland brister i fräschör. 

Visst kan det finnas anledning att använda en annan tids språk, men att uppenbarligen föredra en svårt nedsättande beteckning som ”whores” för prostituerade känns omotiverat. Och nog klingar en av flera föreslagna förklaringar till piratens attraktionskraft märkligt: att kvinnor skulle lockas av piratens råhet, att kvinnor ”want to give him the love they feel he is missing and they want to reform his evil ways.” Sådant privatpsykologiserande kannstöperi kunde boken gott vara utan.

Under the Black Flag bjuder stundom på en explosion av detaljer som kanske hade känts mer hemma i specialstudier än i ett översiktsverk. Läsaren riskerar att drunkna i namn och datum, särskilt som bokens struktur kunde varit mer stringent. Men det kan inte förnekas att namnen och datumen ger en skärpa åt berättandet som sätter oss närmare en mängd historiska händelser.

Boken är en något rörig men mycket innehållsrik volym som hade vunnit på en viss koncentrering och en viss sållning av detaljuppgifter. Behållningen för mig blir framförallt en inblick i piraternas ofta korta liv, samt insikter kring hur samhället reagerade på dem, dessa sjöburna ligor, som med hot och våld tillskansade sig varor och människor.

Att sedan ett piratskepp kunde organiseras enligt en slags demokratisk modell, där majoriteten bestämde kapten och majoriteten bestämde destination gör dem knappast mindre farliga för dem som hade ödet att torteras, rånas, kidnappas, våldtas eller säljas av dem.
– – –
David Cordingly, Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates. New York: Random House Trade Paperbacks, 2006. 296 sidor.

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121–180). Jag har läst verket i översättning av Mikael Johansson (f. 1972), lektor i grekiska. Johansson har även försett upplagan med inledning och kommentarer. 

Boken utkom 2021.

* * *

Det går egentligen inte att recensera Självbetraktelser. Vad jag kan göra är att anteckna några intryck efter läsningen, ungefär som om jag läst något annat ojämförligt litteraturhistoriskt verk av omistligt värde. 

Jag skall därtill försöka att inte falla för frestelsen att låta hela denna anmälan bestå av citat ur boken: det hade annars varit lätt hänt, Marcus Aurelius är synnerligen citatvänlig.

* * *

Nu till saken. Jag har tidigare läst Självbetraktelser i den föregående svenska översättningen av Ellen Wester från 1911 (med senare omarbetningar). Att återigen läsa texten i Mikael Johanssons översättning gav emellertid en helt ny upplevelse. Borta är det tunga kyrkomålet, och framme finns ett mer ofriserat språk – där ord som stjärtgossar eller skita, eller någon hel passage, inte rensats bort för att skydda förment känsliga läsares ögon. 

Det är alltså en mer egentlig Marcus Aurelius vi får lyssna till, liksom otvagad, också på så sätt att Johansson har låtit det snåriga förbli snårigt även i översättning, och det fragmentariska likaså inte tillrättalagt mer än nödvändigt. Det är precis så jag vill ha det som läsare: att få komma så nära ursprungstexten som möjligt. 

Vidare, att Johansson fortlöpande redovisar olika översättningsval i en mycket omfattande notapparat gör bara upplevelsen än rikare. Jag räknar i hela boken till 609 noter! — Och där hittar man inte bara textkritiska överväganden, utan också mer lexikala uppgifter om personer som förekommer i texten, förklaringar rörande seder och bruk och det mesta man kan önska för att utvinna så mycket som möjligt av själva objekttexten. 

Dessutom är det intressant att se hur olika kärnbegrepp på grekiska återkommer i olika sammanhang när Marcus Aurelius skriver. Allt detta gör att jag, fastän jag till min bestående ledsnad inte läser grekiska, ändå får lov att känna mig en aning inkluderad i det språkliga arbetet med översättningen.

* * *

Marcus Aurelius skrev förmodligen sina betraktelser för eget bruk, en slags själens samtal med sig själv. Att texterna överlevt till vår tid är märkvärdigt nog, särskilt som de länge var okända eller åtminstone allt annat än välkända, som Johansson skriver om i sitt innehållsrika förord. 

Vad vi nu, så långt efteråt, får möta är en tänkare som om och om igen och på olika sätt aktualiserar och aktiverar stoiska läror utifrån olika perspektiv. 

För egen del — och det måste bli tal om ett ”för egen del”, eftersom det svårt att läsa Marcus Aurelius utan att reagera rent subjektivt på vad han reflekterar kring och hävdar — ja, för egen del ser jag mig som en åhörare till stoikerna; jag är helt övertygad om att en skrift som Självbekännelser i allra högsta grad förmår tala till läsare i dag – och påverka deras liv i en gynnsam riktning. 

Det behöver inte innebära att man ortodoxt bejakar allt vad Marcus Aurelius skriver när han kommer in på till exempel metafysiska frågor, men de finns nog som kan bli hjälpta av de grundsatser som han bygger på och de tankar han använder sig av i sina betraktelser. 

En förståelse för att en händelses inverkan på oss beror mer på hur vi tänker kring händelsen än händelsen i sig själv är viktig. Att sätta saker och ting i rimliga proportioner likaså: att se vad som är vad i en helhet, och vad som är orsak, stoff och syfte, för att tala med kejsaren. Och tekniker för att motarbeta dödsfruktan kan knappast vara inaktuella så länge människor lever. Och så vidare.

* * *

En nyöversättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser till svenska är en stor händelse, som bör tilltala många olika målgrupper: de som intresserar sig för stoicismen och antik filosofi, de som intresserar sig för historia och den grekisk-romerska kulturen, de som önskar lyssna till psykologiska råd om hur man lever ett gott liv... Fastän en sådan sak står helt i ödets händer, hoppas och önskar jag likväl att detta verk ska spridas, läsas och kommenteras under många år framöver. Det håller det för.
– – –
Marcus Aurelius, Självbetraktelser. Övers. och inledning Mikael Johansson. Omslag: Pelle Sjödén. Göteborg: Daidalos, 2021. 333 sidor.

Bokrecension: Det kulturella djuret | Patrik Lindenfors

Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk ekologi och forskare. Boken utkom 2019.

* * *

Vad är en människa? 

— Åtskilliga svar på och förklaringar kring denna fråga möter i Det kulturella djuret. Boken blir en resa genom årmiljoner och genom mängder av vetenskapliga rön, där pusselbit läggs till pusselbit för att skänka en bild av den enorma komplexitet som finns inom människan, inte minst inom hennes skallben.

Det som slår mig mest, ja, fascinerar mig, är i vilken liten grad människan som individ bestämmer själv över sin varelse: generna och miljön samt betingning bevisas om och om igen vara utslagsgivande för att göra oss till dem vi är. Ja, Lindenfors ger visserligen utrymme för en variant av fri vilja i sitt avslutande kapitel, det som kallas kompatibilism. Men den fria viljans själva natur kan alltjämt ställas i fråga, så vitt jag förstår, när allt vad vi är predisponerats genom faktorer som vi inte har någon kontroll över: det rör alltifrån hur människans medvetande och tankeprocesser fungerar och vad som styr dem, till hur hennes kropp fungerar och vad som styr den. 

Jag måste dra slutsatsen att vi får lära oss inte bara att spela med de kort vi fått, utan också att viljan kring hur vi spelar ut korten ligger utanför vad vi kan påverka med en vilja frigjord från kausalitet.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Det kulturella djuret. Bokens ämnen spänner över vida landskap, och vad man än fokuserar på i dessa landskap möter man något intressant, tankeväckande och ofta förbluffande. 

Vad sägs till exempel om forskningsresultatet att personer som vunnit stora pengar på lotteri och personer som förlamats i en olycka en tid efter händelserna föga skiljer sig åt vad gäller upplevd lyckonivå? Människan verkar återgå till sin grundnivå oavsett yttre omständigheter, oavsett om denna grundnivå på individuell nivå kan vara lutad åt mer eller mindre positiv eller negativ riktning från person till person. 

Eller vem hade intuitivt trott att uppfostran i hemmiljön har mycket mindre betydelse för hur den egna personligheten blir jämfört med de egna genetiska predispositionerna och påverkan i det yttre umgänget, såsom i skolan eller kamratgruppen?

Framförallt handlar Det kulturella djuret om hur evolutionära processer fungerar, både biologiskt och kulturellt. För det visar sig att evolution inte bara är tillstädes i biologiskt avseende, utan att dessutom kulturella ”memer”, idéer, kunskaper sprider sig, tillväxer eller försvinner enligt evolutionära principer. 

Ett annat särskilt genomgående ämne är hur människan förvisso är en typ av djur, men ett djur som med tiden – i relativa termer sagt helt nyss – fått en alldeles avgörande sammansättning, som, om jag förstått det rätt, möjliggjort sekventiellt tänkande. Därigenom har människan fått ett inre verktyg som utvecklat språk och därigenom avancerad kultur.

* * *

Jag är i grund och botten humanist. Därför nalkades jag Det kulturella djuret med viss rädsla för att inte förstå eller hänga med. Och visst, det var säkert åtskilligt som flög över huvudet på mig, men jag upplever ändå att Lindenfors påtagliga pedagogiska framställningssätt, kryddad med humor, gör att jag lyckas ta till mig det han berättar om. Läsaren förs med in i svåra forskningsfält, men aldrig på ett sådant sätt att man av författaren lämnas utan stöd i att förstå vad forskningen innebär. 

Det kulturella djuret tar alltså upp många ting kring ett nav som utgörs av den generella evolutionsteorin. Den hågade kan vidare fördjupa sig genom de mångfaldiga litteraturtips man hittar litteraturlistan längst bak i boken, samt i de 366 slutnoterna, som förankrar det som författaren skriver om i forskningen.

Vad är en människa? Ett helt uttömmande kan kanske aldrig ringas in, men många, många nycklar som öppnar förståelse av människans väsen hittar man onekligen i Det kulturella djuret.
– – –
Patrik Lindenfors,
Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling. Stockholm: Ordfront, 2019. 284 sidor.

Bokrecension: Psykopaten | Karolina Sörman, Marianne Kristiansson

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är skriven av Karolina Sörman (f. 1980), medicine doktor, och Marianne Kristiansson (f. 1955), professor i rättspsykiatri och överläkare. Boken utkom 2019. Jag har läst e-boksupplagan från samma år.

* * *

Begreppet psykopati kan nog vara en av de mer missbrukade och missförstådda termerna vi har. Ibland kan man nästan få känslan av att det smyger omkring psykopater överallt — men så är det sannolikt inte. Inte ens den dömde seriemördaren är nödvändigtvis en psykopat.

I Psykopaten. Verkligheten bortom myten tar Karolina Sörman och Marianne Kristiansson oss med och visar vad psykopati egentligen innebär och krossar på vägen åtskilliga populära föreställningar om psykopaten. De belyser psykopati utifrån många olika perspektiv och påpekar också vad som inte nödvändigtvis är att anse för psykopati.

Till exempel får vi veta, att psykopati inte är en sjukdom, inte ens en psykiatrisk diagnos. Man kan alltså inte i det svenska civilsamhället gå till en terapisession hos en psykolog och efter ett tag få diagnosen ”psykopat”. 

Istället används begreppet som ett verktyg särskilt inom rättsväsendet, bland annat inom Kriminalvården, för att bedöma sådana saker som lämplig placering på anstalt och risk för fortsatt brottslighet. 

Psykopatiska drag, såsom oräddhet, empatilöshet och stresstålighet i extrem utsträckning kan man nog identifiera här och var hos människor, men egentlig psykopati bedöms endast omkring en procent av hela befolkningen kunna etiketteras med utifrån nu använda skattningssystem och bland män dömda till längre straff för våldsbrott antas ungefär tjugo procent uppfylla kraven för psykopati.

* * *

Sörman och Kristiansson återkommer gärna till en ny modell för skattning av psykopati, den triarkiska modellen, där man talar om tre olika domäner av egenskaper, som en psykopat kan besitta, möjligen dessutom på ett överlappande vis. Det rör sig om domänerna ”nedsatt impulskontroll och känsloreglering”, ”extrem djärvhet och stresstålighet” samt ”kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser av sitt beteende”.

En person som skattas som psykopat enligt den nu oftast använda PCL-R-modellen kan skilja sig dramatiskt personlighetsmässigt från en annan person som fått samma poängtal. Men den triarkiska modellen förmår, vad jag förstår, bättre differentiera och fånga upp olika uttryck för psykopati. Den är heller inte i samma utsträckning som PCL-R-modellen anpassad efter ett kriminellt klientel.

Psykopaten är väl förankrad i forskningen, och fastän boken är skriven på ett populärvetenskapligt och pedagogiskt vis är författarna synnerligen noga med att referera till relevanta rön i en omfattande notapparat. Den vetenskapliga ingången blir också tydlig i det att de gärna uttrycker sig försiktigt, inte kategoriskt. Det är också på grund av den vetenskapliga förankringen som författarna knappt alls adresserar frågan om kvinnliga psykopater: detta område synes inte vara forskat på i tillräcklig utsträckning för att kunna säga något med större säkerhet.

Sörman och Kristiansson konstaterar att begreppet psykopati är så behäftat med missförstånd och föreställningar att det kanske i framtiden inte längre kommer att användas; kanske är det redan nu mer givande, menar de, att hellre tala om psykopatiska drag än om psykopati. Sådana drag kan alltså vara lögnaktighet, manipulerande beteende, bristande konsekvenstänk, samvetslöshet, elakhet med mera. 

Genom att kartlägga den specifika personlighetens olika uttryck, kommer man kanske närmare en lämplig behandling eller ett lämpligt bemötande än med ett allt täckande samlingsbegrepp: psykopati. Tanken kan till exempel ligga nära till hands att det är lämpligt att bestraffa en psykopat som begått våldsgärningar, men om personen genom sin specifika personlighet med olika psykopatiska drag inte kan svara på bestraffning, så är det nog inte den lämpligaste behandlingen av honom, om man faktiskt önskar en förändring av oönskade beteenden. 

Men författarna framhåller också att vi lider brist på bra studier rörande behandling av psykopati: det saknas egentliga belägg för att det ens är möjligt, men också belägg för att det inte skulle vara möjligt.

* * *

I Psykopaten får läsaren lära sig också om bakgrunden till psykopati. Mer forskning behövs, menar Sörman och Kristiansson, men det verkar finnas både biologiska och miljömässiga förklaringar till att psykopati utvecklas och etableras hos en person.

Men orsakerna till utvecklad psykopati förefaller hursomhelst mycket komplexa att kartlägga. Sörman och Kristiansson bestrider dock att någon skulle födas till psykopat, även om starkt antisociala drag kan identifieras redan hos unga personer och den genetiska faktorn kan vara betydande.

* * *

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är en högintressant bok för alla som i sin vardag, exempelvis inom rättsväsendet, kan möta personer med psykopatiska drag. Boken avdramatiserar delvis psykopaten och pekar på möjliga förklaringar till hans beteenden. 

Man behöver inte acceptera en utåtagerande eller rentav våldsbenägen psykopats handlingar för att man försöker förstå vad det är som gör att han agerar såsom han gör. Men att förstå gör oss bättre rustade att bemöta. Och det är en viss och välkommen förståelse för psykopatens inre maskineri som Sörman och Kristiansson förser läsaren med i detta viktiga verk.
– – –
Karolina Sörman, Marianne Kristiansson, Psykopaten. Verkligheten bortom myten. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. E-boksproduktion Axiell Media, 2019. Formgivning omslag: Lena Norrman/Gnå.

Bokrecension: Markens gröda | Knut Hamsun

Knut Hamsun

Markens gröda (no. Markens grøde) är en roman av Knut Hamsun (1859–1952). 

Boken utkom på norska första gången 1917. Jag har läst den i översättning av Hugo Hultenberg i en upplaga från 1929, som försetts med en inledning av Fredrik Böök.

* * *

Jag påminns om Vilhelm Mobergs utvandrarserie när jag läser Knut Hamsuns Markens gröda. I båda fallen rör berättelsen nybyggarlivet, och de utspelar sig delvis under samma tidsperiod. Men i Markens gröda drar en man, om vars bakgrund man inte får veta något, ut i den norska ödemarken och skapar sig ett hem. Han far inte till Amerika.

Denne egensinnige vildmarkens son är Isak. Han vandrar långt innan han är nöjd med platsen, men väl där uppför han sin torvhydda, och så börjar kultiveringen. Med tiden får han hustru, barn och en allt större gård, som kallas Sellanrå. Längre fram börjar nybygge efter nybygge att skjuta upp på vägen mellan honom och bebyggelsen.

Romanen består av två delar. Den första beskriver hur Isak och hans hustru Inger etablerar sig och de öden de genomlever. Den andra ger större utrymme åt deras barn och grannskapets människor.

* * *

Markens gröda är en enastående episk roman. Särskilt personskildringen och dialogen är mästerligt utförd. Människorna nedom fjället som Hamsun skapat har liv, är mångdimensionella och komplicerade. 

Några exempel: Isak är den envise arbetaren, tystlåten och hemmastadd i skogen. Han lever gott i den värld som han skapat åt sig själv. Hustrun Inger är enkel och rak, men har lidit svårt i yngre år av sin harmynthet, något som får omfattande konsekvenser. 

Deras två söner är olika till lynnet. Sivert är en lättsammare version av sin arbetsamme fader, medan Eleseus aldrig riktigt trivs på landsbygden eller med praktiskt arbete, varvid hans begåvning å huvudet höjs till skyarna av modern när han får skrivtjänst i staden.

Men kanske att den allra mest fascinerande gestalten utgörs av den f.d. länsmannen Geissler, en äventyrlig karl med näsa för affärer som känner kortaste vägarna genom den offentliga byråkratin. Han har ett gott öga till Isak och hans hushåll och hjälper honom på allehanda vis, innan han försvinner igen, åratal i streck.

— Så kan man fortsätta och räkna upp människa efter människa som lever sina liv i lycka och olycka, i framgång och motgång. Hamsun lyckas beskriva dem alla med stor realism, vare sig de nu får vara bifigurer eller stå mer i centrum. Och han förmår få dem att prata ett naturligt språk, ofta korthugget och bemängt med underdrifter, påminnande om de norröna sagornas dialoger.

* * *

Språket i Markens gröda är mycket njutbart. Det ligger något av isbergstekniken i det: Hamsun behöver inte alltid utsäga något explicit för att man ska ana att det ligger någon halvt fördold mening under orden. 

Trots romanens episka vidd är berättandet rappt. Åren kan gå snabbt förbi, och en vandring i skogen kan utspela sig under flera sidor, när det är motiverat. Språket är ofta kargt, men mycket mättat.

Människorna står levande inför läsaren. Jag märker att jag blir rent känslomässigt engagerad i flera av dem: ser då inte Axel att Barbro inte är bra för honom? Och Barbros far Brede Olsen — borde han inte ha en rejäl käftsmäll? Och Eleseus, han som är så vilsen i tillvaron, ska han väl någonsin finna sin plats?

* * *

Hamsun förföljs nu av sitt levnadsöde såsom det kom att bli drygt tjugo år efter att Markens gröda givits ut. Den tyskvänlige författaren ställde sig under ockupationen på ockupanternas sida. Men för läsningen av Markens gröda såsom ett litterärt verk gör ett sådant öde varken till eller från för dess kvaliteter. Ja, det finns rasistiska beskrivningar i texten, men den kompetente läsaren bör kunna konstatera och hantera det, utan att nödvändigtvis låta verket ligga oläst.

Markens gröda är nämligen en konstnärligt mästerlig roman. Tre år efter att den skrivits belönades Hamsun med nobelpriset i litteratur. Det var välförtjänt.

– – –
Knut Hamsun, Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Inledning: Fredrik Böök. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929. 225+179 sidor.

Bokrecension: Loggbok | Lars Forssell

Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91 är en samling essäer, artiklar och tal av Lars Forssell (1928–2007) i urval av Crister Enander. Boken utkom år 1996.

* * *

Läsningen av Lars Forssells Loggbok blir till en vitter vandring genom 1900-talets svenska och amerikanska litteratur, för all del med avstickare även till äldre tider och andra länder. Forssell skriver personligt, inkännande och lärt om sina intryck av både författare och det som författarna har skrivit, nästan alltid på ett fint vägande vis.

Det skulle bära för långt att ens skriva en lista över alla de författarskap som avhandlas i Loggbok. 

Men några namn kan nämnas, vilket också kan antyda bredden i texturvalet: Evert Taube, Sigfrid Siwertz, Viktor Rydberg, T. S. Eliot, Ezra Pound, John Milton, Norman Mailer, Graham Greene, August Strindberg, med flera, med flera. — Ja, det är rent förvånande hur många gestalter som hinns med på drygt 240 sidor...!

Det finns inslag av syrlighet i texterna, men om de flesta författare skriver han hövligt, eller åtminstone inte direkt elakt. Förutom när det kommer till Fredrik Böök, i en artikel från 1979. 

Forsell slår fast Bööks enorma betydelse som litteraturkritiker (”ett blygsamt omnämnande på SvD:s recensionsavdelning smällde hundrafalt högre än en jubelorkan i den övriga dagspressen”), men också att denna betydelse inte varit av det goda slaget. Forssell skriver:

”Jag tror ingen enskild svensk person under någon litteraturhistorisk era har gjort litteraturen så mycket skada som Böök och jag tror aldrig att en man så helt utan smak har dirigerat den allmänna smaken på samma infernaliskt dryga sätt som han.”

Där har vi ett lustmord om någonsin. 

Artikeln fortsätter med att erkänna Bööks lärdom och hans "flytande prosa", men slår ner på hans ”litteraturpolitik av bismarcksk inskränkthet” varmed han ersatte det som brast i smaken. Dessutom lyckades Böök, enligt Forssell, att skapa avsky hos det svenska folket för författare som Tegnér och Heidenstam genom sitt eget hyllande av dem.

Nå, Böök-artikeln är kort och osande, mest en suck av förakt och avsky, numera nöjsam att läsa, även om man anser att Forssell här går alldeles för långt. 

En direkt motsats till denna frätande syra är den långa och analytiska genomgång som Forsell gör rörande Jan Fridegårds språk, där han reder ut vad som i Fridegårds språk gör detsamma så bra.

En annan särskilt intressant utredning är artikeln om August Strindberg, där Forssell argumenterar för att inte gräva i hans böcker, särskilt En dåres försvarstal för att söka personen Strindbergs biografi, utan låta honom ha en distans mellan sig själv som författare och det författade. Forssell skriver:

”Vi har sålunda all anledning att glömma bort den jämförande litteraturforskning som tagit till sin uppgift att sammanställa Strindbergs liv och verk och beskäftigt titta efter om allting stämmer, åtminstone i den mån vi är angelägna om vår möjlighet att uppleva honom mindre som August Strindberg, dåre, än som diktare.”

Inställningen tycker jag är sund. 

Litteraturvetenskap bör, åtminstone såsom jag ser det, mer fokusera på verken och dess teknik och egen värld, snarare än vad verken möjligen kan säga om författarens själsliv eller yttre liv. Gör man det halkar man lätt in i psykologiska spekulationer som riskerar att bli vådligt fria, hur omtyckt metoden än var en gång i tiden.

* * *

Lars Forssell skriver ibland en snårig och ganska yvig prosa. Han placerar gärna långa inskott mellan tankstreck, som gör att läsaren riskerar att tappa bort sig i meningen. Dessutom störs läsningen i just denna antologi av att korrekturläsningen är påtagligt bristfällig. 

Jag menar naturligtvis inte att Forssell skulle skriva en dålig prosa. Men läsningen av dessa texter skulle onekligen på en del ställen varit njutbarare om stilen varit en aning stramare.

Den stora förtjänsten med Loggbok är dess många inbjudande presentationer av författarskap, en del nästan eller helt nya för mig, även om namnen varit bekanta. Forssell skänker avsevärt djupseende inför vidare kontakter med böcker av de författare han skrivit om.
– – –
Lars Forssell, Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91. Urval: Christer Enander. Stockholm: Hägglunds förlag, 1996. 243 sidor.

ESSAY: Empress of Ireland

RMS Empress of Ireland

Empress of Ireland

Den 29 maj 1914 inträffade en sjökatastrof i S:t Lawrencefloden, i närheten av Quebéc. Oceanångaren RMS Empress of Ireland rammades av lastfartyget SS Storstad. Oceanångaren sjönk på fjorton minuter. Händelsen kostade över tusen människoliv.

    Men vi ska börja från början. 

En oceanångare byggs

Arbetet med att bygga RMS Empress of Ireland och hennes systerskepp RMS Empress of Britain påbörjades i Glasgow 1904. I januari 1906 sjösattes hon och i slutet av juni samma år påbörjades jungfrufärden från Liverpool till Quebec. 

    Synen måste varit mäktig: Empress of Ireland var 170 meter lång och hade med sina sju däck plats för 1542 passagerare fördelade på 1:a, 2:a och 3:e klass. — För att sätta siffrorna i perspektiv kan vi jämföra med den betydligt större Titanic som var närmare 270 meter lång och hade plats för 2435 passagerare. Vi kan också jämföra med Estonia som var 157 meter lång och hade kapacitet att ta 2000 passagerare. 

    Empress of Ireland var alltså inte ett enormt fartyg, men likväl stort, snabbt och påkostat. Förstaklasspassagerarna hade tillgång till bibliotek, rökrum, café och andra bekvämligheter. Även andraklasspassagerarna kunde njuta av lyx på en nivå som på andra skepp endast erbjöds i första klass.

Haveriet

Men så till de ödesdigra sista dagarna. 

    Det är den 28 maj 1914 och klockan är 16.30 lokal tid. Empress of Ireland kastar loss från Quebéc med destination Liverpool. Detta är tänkt att bli hennes 96:e atlantöverfart. Ombord finns 1057 passagerare och 420 i personalen, bland dem den ganska nye kaptenen ombord, den rutinerade sjöbjörnen Henry Kendall, som gått till sjöss redan som fjortonåring 1888. Han hade dessutom överlevt ett skeppsbrott 1901. 

    Bland passagerarna ombord finns många emigranter, som bestämt sig för att återvända till Europa.

    Efter midnatt har man hunnit en bra bit ut i S:t Lawrencefloden i riktning mot Atlanten och lotsen lämnar fartyget. Innan dess har man gjort ett stopp vid det lilla samhället Rimouski, där post lastas ombord. Därefter fortsätter färden. Det är kallt, bara strax över nollgradigt.

    Klockan 01:38 siktar utkiken lanternor från den norska kolfraktaren SS Storstad. Strax därefter börjar en tung dimma lägga sig över vattnet. Dimman döljer fartygen från varandra. Exakt vad som sedan hände finns det olika uppgifter om. De två fartygen kommunicerar i vilket fall med hjälp av signaler för att indikera hur man avser att navigera. Men klockan 01:56 kolliderar Storstads för med Empress of Irelands styrbords långsida och slår upp ett nästan fem meter stort hål. Empress of Ireland springer läck under vattenlinjen. 

    Det bästa hade nu varit om Storstad kunnat stanna kvar där hon var, för att försöka hålla allt stabilt, men strömmen för bort henne från Empress of Ireland. Och nu går allt mycket fort.

    Vatten forsar in i oceanångaren och ingen har tid att stänga vattentäta dörrar, eller så går de inte att stänga på grund av den tilltagande lutningen. Kapten Kendall förstår hur illa läget är och beordrar uppassarna att väcka passagerarna, dela ut flytvästar och få i väg dem till livbåtarna.

    Strömmen går efter någon minut. Fartyget lutar allt mer åt styrbord. Vattnet går in genom öppna fönsterventiler. Många som befunnit sig i hytter i fartygets lägre delar måste snart ha drunknat medan de längre upp får försöka ta sig till livbåtarna. Bara de på styrbords sida går att använda: de på babords sida slår in i fartygssidan när man försöker sänka ner dem. Totalt lyckas man endast få några få livbåtar i vattnet.

    Till sist lutar hela fartyget så mycket, med babord sida upp, att folk kan klättra ut genom fönsterventiler och upp på sidan, och fartyget verkar först ha lagt sig till ro. Men det går bara någon minut, så reser sig aktern något och Empress of Ireland går till botten. Hela förloppet tog fjorton minuter. 

    Kvar flytande står norska lastfartyget Storstad. Med en kraftigt demolerad för börjar hon sända ut sina livbåtar för att rädda dem som kan räddas. Två andra fartyg kommer att ansluta under de närmaste timmarna. Storstad kan senare fortsätta för egen maskin till Quebec.

Döda och överlevande

Man kommer att kunna konstatera att av de 1477 personerna ombord överlever 465, av dem 10 svenskar. 1012 personer förolyckas, av dem 18 svenskar. 

    Bland de överlevande befann sig kapten Henry Kendall. När Empress of Ireland fick slagsida slungades han överbord och räddades av folk på en livbåt i närheten. Han tog befälet på livbåten och såg till att den fylldes med överlevande som sedan transporterades till Storstad. Gång på gång gav sig kaptenen sedan ut på räddningsaktioner, tills allt hopp om att hitta ytterligare överlevande fick anses ute. 

    Med ombord hade också 167 soldater från Frälsningsarmén varit. Av dessa dog 159. Grace Hanagan, en dotter till två av soldaterna, överlevde och blev med tiden den passagerare från Empress of Ireland som levde längst: hon dog 1995, 87 år gammal. Hon var ett av de endast fyra barn som överlevde haveriet. Men 134 barn dör.

    En annan överlevare från Empress of Ireland var William Clarke. Hans öde trotsar all sannolikhet: han lär nämligen ha tjänstgjort som brandman på Titanic vid hennes undergång. Det bör kanske tilläggas att rörande Clarke är källäget emellertid inte det allra klaraste.

    De överlevande fördes till det närliggande Rimouski, där lokalborna ställde upp för att ta hand om dem som inte fick plats på varvet eller tågstationen. Många fördes senare med tåg ner till Quebec. Tjugotvå av de personer som överlevt själva haveriet dog av skador de åsamkats under natten, fyra redan på Storstad. 

    Letandet efter kroppar pågick i flera dagar. En del kom att begravas i Rimouski. Identifieringsarbetet kunde vara svårt: många av de döda hade endast nattkläder på sig, eller inget alls. Somliga kunde inte identifieras av anhöriga med säkerhet, eftersom de var så skadade. Men alla fotograferades och traktens begravningsentreprenörer kallades in för att genomföra balsameringar. Enkla kistor skaffades fram. På många av dem skrevs något eller några beskrivande ord: ”kvinna”, ”man”. De döda som förblev okända begravdes i gravar märkta ”okänd”. 

Sjöförklaring

Längre fram hölls en sjöförklaring, det vill säga en slags rättegång, om det inträffade. Undersökningen leddes av John Charles Bigham, senare Lord Mersey, som två år tidigare fyllt samma funktion i samband med Titanics förlisning. 

    Det visade sig att man från respektive fartyg hade helt olika syn på vad som hänt. Kommissionen kom emellertid fram till att det rimligen måste varit Storstad som ändrat kurs under mötet med Empress of India och därmed varit den direkta orsaken till haveriet. 

    En norsk undersökning kom i sin tur att fria det norska fartyget från skuld, och placerade den istället på kapten Henry Kendall, som hela sitt liv kom att vidhålla att han inte agerat felaktigt den där natten. 

    Ägarna till Storstad dömdes emellertid att betala två miljoner dollar, något som de fick sälja Storstad för att kunna klara av. Storstads vidare historia blev dock inte lång. Hon sänks av en tysk ubåt den 8 mars 1917, sydväst om Irland.

Dykningar

Vraket efter Empress of Ireland låg inte djupt, bara omkring fyrtio meter. Man lär till och med en tid kunnat se hennes mast och skorstenar under ytan. Fartyget hade dessutom värdefull last, både post och en ansenlig mängd silver. Därför hade man först planer på att försöka bärga fartyget, men då det visade sig ogörligt kom man under sommaren 1914 att genomföra dyk på platsen. Man lyckades få upp 318 säckar med post och 212 silvertackor och dessutom omkring 250 kroppar efter avlidna.

    I dag utmärks platsen där hon och hundratals döda vilar av en boj. Platsen, 8,3 kilometer från land, är skyddad i lag, men tillåten att besöka. Vraket lutar 65 grader åt styrbord. Vattnet är kallt året runt och dessutom strömt. Fortfarande finns omkring 600 döda där. Och flera personer har mist livet vid dykningar. Somt gods har plundrats från Empress of Ireland, till exempel porslin och en av hennes propellrar. Å andra sidan har också åtskilliga artefakter kunnat tas till vara.

    RMS Empress of Ireland kom under några år att frakta drygt hundratusen emigranter till Kanada och gick ett hemskt öde till mötes, men i dag är hon inte särskilt ihågkommen i det allmänna medvetandet. Fartyget var inte störst av sin typ. Antalet dödsoffer var högt, men andra förlisningar innebar fler offer. Dessutom mullrade första världskriget igång bara någon månad efter att hon gått under. Empress of Ireland hamnade på så vis för eftervärlden i skuggan både av Titanic som sjunkit två år tidigare och kriget som började strax efteråt. 

    Det är beklagligt. 

¤ ¤ ¤

KÄLLOR

Logan Marshall, The Tragic Story Of The Empress of Ireland And Other Great Sea Disasters, 1914
Empress of Ireland 1914 2014
Encyclopedia Titanica: ”Was there a Titanic crewmember named Clarke who also survived the Empress of Ireland” 
IrishCentral: ”On This Day: The Empress of Ireland, 'Canada's Titanic,' sinks in 1914” 
The Irish Times: ”First Titanic, then Empress: an Irish man’s lucky escapes” 
National Museums Liverpool: ”The Empress of Ireland” 
Norway Heritage: ”The Collision between the S/S Empress of Ireland and the S/S Storstad” 
Parks Canada: ”Wreck of RMS Empress of Ireland National Historic Site of Canada” 
The Past And Now: ”The RMS Empress of Ireland sinking resulted in the deaths of more passengers than the RMS Titanic disaster.” 
PBS: ”Empress of Ireland” 
Power & Motoryacht: ”The Tragic Story of the ‘Empress of Ireland’” 
Shipwreck World: ”RMS Empress of Ireland” 
Titanic Norden: ”Empress of Ireland” 
Wikipedia: "Grace Hanagan" 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” (Svenska) 
Wikipedia: ”SS Storstad”

Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.

Uppsägningen

Bäste Henning!

    Ursäkta ett långt mail, men det har gått nästan två månader sen jag sa upp mig, och du förtjänar en förklaring.

Du måste undra vad fan som hände. Kanske tror du att det har med Amanda att göra? Nå, hon var en grinig jävel och hon var inte den bästa chef man kan tänka sig, men jag skyller inte alls på henne. Det var nåt helt annat. Du får tro mig om du vill, men jag ska skriva som det var. Radera mailet när du läst det, är du snäll.

Ja, det är ju ingen hemlighet att konstigheter händer på firman. Saker flyttar sig. Saker försvinner. Visst vande vi oss vid det, kan knappt ens minnas att vi pratade om det. Men det var värre än att pennor slutade fungera och att stolar drogs omkull. Jag ska berätta om tre tillfällen som ändrade allt för mig.

Första, för några år sen. Jag satt i lunchrummet. Det var ett jävla oväder. Regnet slog mot fönstren. Det var bara jag där. När jag druckit kaffet gick jag tillbaka till kontoret. 

    Det satt nån i stolen vid datorn. En ung flicka. Hon vände sig mot mig. Och hon hade inga ögon, ingen näsa. Det var bara ett stort gap i ansiktet. Och det rann liksom in dimma där, som om rök sögs in i henne. Ja, fan, vad hjärtat slog hårt i bröstet på mig. — Så befann jag mig genast ute i korridoren på väg mot kontoret igen, och när jag öppnade var det tomt. Jag fattade ingenting.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den där händelsen. Som om det aldrig hänt.    

    En annan gång kontrollerade jag produktionstabeller. Det var sent, men jag ville få det klart. Jag bläddrade mellan dokumenten på datorn för att kolla upp sånt som möjligen inte stämde. Det var långsamt, tråkigt, manuellt arbete. När jag satt där och skrev slocknade skärmen.

    Jag blev rädd att jag inte sparat vad jag gjort och tryckte snabbt på on-knappen. Skärmen vaknade igen. Men nu var det nåt annat där. I ett svagt grått ljus såg jag korridoren utanför kontoret, korridoren ner mot lunchrummet. Det var fullt av folk där, de gick i långa led, som om de stod i kö. En kö i ena riktningen, en kö i andra riktningen. Jag såg inga ansikten, bara gestalter, och hur de stelt rörde sig. Genast iskall vände jag mig mot dörren. Och det knackade! — Amanda tittade in. ”Är du kvar än?”, sa hon. 

    På nåt sätt fann jag mig och sa att jag ville bli klar med kontrollen innan jag gick hem. Amanda sa att hon avrundade nu och sa god kväll. ”Hej, hej”, sa jag. När hon stängt vände jag mig mot skärmen igen. Nu var de långa tabellerna med siffrorna där igen.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den händelsen också.

    Det sista hände ju ganska nyss, några dagar innan julledigheten. Jag kom som vanligt in vid åttatiden, hängde av mig på kroken bakom dörren. Sen gick jag till lunchrummet och hällde upp en kopp kaffe som jag drack medan jag bytte några ord med dig, Henning. – Ja, du var faktiskt i tid den gången. Vi pratade om din nya Volvo. 

    Jag hade några avstämningar med kunder att göra, så efter en stund lämnade jag dig där, och gick korridoren ner till kontoret igen. Jag öppnade dörren. Innanför fanns inget rum, inte mitt kontor. Det var ett stort, djupt hål, en avgrund. Tjock dimma rann ner för väggarna och försvann i djupet. Medan jag stod där och stirrade knuffade nån mig åt sidan, in i dörrkarmen. Jag hann inte se mer än en skugga. Men utan ett ljud hoppade den ner, föll och försvann långt ner i mörkret. 

    Jag kände hur jag blev tung i hela kroppen och höll på att falla framstupa, när du ropade på mig. Instinktivt vände jag huvudet mot dig, och du stod där vid sidan om mig och undrade om vi skulle gå ut och ta en lunch den dagen. — Jag svarade inte, kaffemuggen i min hand hade jag lutat så att jag spillt på skjortan. ”Åh, herregud, det får du ta och byta”, sa du. Förvirrad tittade jag in i kontoret igen. Allt var som vanligt. I hyllan hade jag en t-shirt, som jag snabbt fick på mig när jag krängt skjortan över huvudet.

    Det blev ingen lunch med dig den dagen, Henning. Jag sa upp mig på stående fot. Amanda skällde, men jag gick och var ute från fabriken inom en halvtimme. Sen hörde du väl inget från mig förrän min dödsannons kom i tidningen. — Det var nåt med avgrunden jag sett som inte släppte taget – jag kunde inte sluta tänka på den, jag var tvungen att veta mer, den drog mig till sig. Den satte sig inuti mig och drog ner mig inifrån och ut. 

    Nu vet jag vad den var, nu vet jag vilka det var som gick i korridoren, och jag vet till och med vad det var som satt i min stol utan ögon, utan näsa, bara med ett stort gap. Jag inbillade mig inte, bäste Henning!

    Men nu måste jag sluta. Du har fått en förklaring som räcker en bit på vägen. Kanske ses vi en dag.

    Din vän och kollega,
    Paul R.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1915–1916 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1915–1916 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1917.

* * *

Det sägs om den på sin tid så fruktade litteraturkritikern Fredrik Böök, att hans omdöme kunde avgöra ett författaröde. Så det förvånar inte att det i Essayer och kritiker 1915–1916 ryms inslag av varm uppskattning, likväl som man ibland också anar hur den tunga avrättningsbilan blixtrar till när något inte faller honom i smaken.

Att läsa Böök i dag ger ett tydligt tvärsnitt av hur den litteraturkritiska opinionen kunde ta sig uttryck för drygt hundra år sedan. Böök bör då stå som representant för en ganska konservativ uppfattning; på Strindbergsfejdens tid hade han ju också kämpat icke med Strindberg, utan med Sven Hedin och Heidenstam.

Kanhända avspeglar sig ännu fejden i de delar av Essayer och kritiker 1915–1916 som behandlar just den vid det laget döde August Strindberg. Den väldige författartitanen får nämligen en allt annat än smeksam behandling, när Böök utifrån Adolf Pauls Strindbergsminnen och bref angriper den förres mer infernaliska sidor.  Strindberg framstår snart som närmast patologiskt konfliktsökande och paranoid. Böök skriver:

"... det för [Strindberg] naturliga sättet att reagera mot alla intryck, mot människor och djur, ting och samhälle, var en oöfverlagd, rent impulsiv antipati, som var apriorisk i förhållande till alla teoretiska resonemang."

Böök citerar ymnigt ur Strindbergs brev, och idkar till och med censur i dessa: när Strindberg egentligen – som man kan utröna om man läser Nationalupplagans samling av Strindbergs brev – skrivit "skiten", anger Böök "skräpet", men påpekar därefter inom klamrar att "S. har ett annat ord"! — Det kan synas vara, om ett värdeomdöme tillåts, ett väl puritanskt ingrepp...

* * *

Med större gillande än inför Strindberg skriver Böök också om – bland andra – Almqvist och Fröding, något också om den vördade Heidenstam. Det är generellt mycket påtagligt hur han vid sina analyser använder ett då vanligt perspektiv inom litteraturvetenskapen, nämligen att genom texten söka författarens psykologi. Texterna tänks vittna om författarens inre landskap. 

En senare tid skulle gå i motsatt riktning och under namn av nykritik ägna hela sin uppmärksamhet åt texten istället, hävdande att det är hur texten faktiskt fungerar som är det intressanta, inte alls vad författaren möjligen avsett säga och ännu mindre vad texten kan tänkas säga om dennes psykologi. 

För egen del lutar jag mot ett nykritiskt betraktelsesätt vid läsande av texter, helt enkelt för att en sådan metod tar sig an det undersökningsbara på ett helt annat sätt, än den gissningslek det blir när man försöker gräva i författaren genom att gräva i texterna. 

Eftersom ett nykritiskt perspektiv är den typ av analys jag är van vid, blir kontrasteffekten när jag läser Böök naturligtvis tydlig, särskilt då när Böök analyserar Strindbergs och framförallt Frödings själsliv.

* * *

Det ryms också andra texter i Essayer och kritiker 1915–1916. Ett inte särskilt förklätt angrepp på Ryssland under rasande världskrig genom en analys av Maxim Gorkijs Min barndom förefaller mest propaganda för att Ryssland är barbariskt, något som inte alls Tyskland är, fastän somliga velat utmåla det så från engelskt håll, menar Böök. Texten är inte minst intressant som ett exempel på hur retoriken kunde se ut från den tyskvänliga opinionen i Sverige vid denna tidpunkt. 

Situationen med det pågående kriget blir också påtagligt när Böök skriver om boken Sönderjydske Søldaterbreve, vari Böök hittar åtskilliga exempel på dansk heroism. Men notera då, att Sønderjylland vid denna tid var – preussiskt.

* * *

Det kan verka som att jag varit hård mot Fredrik Böök i denna recension. Snarare än det har jag velat skärskåda det som kännetecknar delar av hans skrifter. Men Böök är inte bara den politiskt laddade litteraturkritikern eller den som med kritikens svärd uppdelar litteraturen i det goda och det dåliga. 

Han är också en alldeles lysande stilist, en av våra främsta sådana efter Tegnér. Han skriver en utmärkt svenska, som är bildad, klar och balanserad, om än välkammad i överkant. I mina ögon skadar det inte heller att han åtminstone 1916 eller 1917 ännu håller kvar vid gammalstavningen före 1906 års stavningsreform. Också det signalerar väl en viss åtminstone språklig konservatism.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1915–1916. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1917. 286 sidor.