Markens gröda (no.
Markens grøde) är en roman av Knut Hamsun (1859–1952). 
Knut Hamsun
Boken utkom på norska första gången 1917. Jag har läst den i översättning av Hugo Hultenberg i en upplaga från 1929, som försetts med en inledning av Fredrik Böök.
* * *
Jag påminns om Vilhelm Mobergs utvandrarserie när jag läser Knut Hamsuns Markens gröda. I båda fallen rör berättelsen nybyggarlivet, och de utspelar sig delvis under samma tidsperiod. Men i Markens gröda drar en man, om vars bakgrund man inte får veta något, ut i den norska ödemarken och skapar sig ett hem. Han far inte till Amerika.
Denne egensinnige vildmarkens son är Isak. Han vandrar långt innan han är nöjd med platsen, men väl där uppför han sin torvhydda, och så börjar kultiveringen. Med tiden får han hustru, barn och en allt större gård, som kallas Sellanrå. Längre fram börjar nybygge efter nybygge att skjuta upp på vägen mellan honom och bebyggelsen.
Romanen består av två delar. Den första beskriver hur Isak och hans hustru Inger etablerar sig och de öden de genomlever. Den andra ger större utrymme åt deras barn och grannskapets människor.
* * *
Markens gröda är en enastående episk roman. Särskilt personskildringen och dialogen är mästerligt utförd. Människorna nedom fjället som Hamsun skapat har liv, är mångdimensionella och komplicerade.
Några exempel: Isak är den envise arbetaren, tystlåten och hemmastadd i skogen. Han lever gott i den värld som han skapat åt sig själv. Hustrun Inger är enkel och rak, men har lidit svårt i yngre år av sin harmynthet, något som får omfattande konsekvenser.
Deras två söner är olika till lynnet. Sivert är en lättsammare version av sin arbetsamme fader, medan Eleseus aldrig riktigt trivs på landsbygden eller med praktiskt arbete, varvid hans begåvning å huvudet höjs till skyarna av modern när han får skrivtjänst i staden.
Men kanske att den allra mest fascinerande gestalten utgörs av den f.d. länsmannen Geissler, en äventyrlig karl med näsa för affärer som känner kortaste vägarna genom den offentliga byråkratin. Han har ett gott öga till Isak och hans hushåll och hjälper honom på allehanda vis, innan han försvinner igen, åratal i streck.
— Så kan man fortsätta och räkna upp människa efter människa som lever sina liv i lycka och olycka, i framgång och motgång. Hamsun lyckas beskriva dem alla med stor realism, vare sig de nu får vara bifigurer eller stå mer i centrum. Och han förmår få dem att prata ett naturligt språk, ofta korthugget och bemängt med underdrifter, påminnande om de norröna sagornas dialoger.
* * *
Språket i Markens gröda är mycket njutbart. Det ligger något av isbergstekniken i det: Hamsun behöver inte alltid utsäga något explicit för att man ska ana att det ligger någon halvt fördold mening under orden.
Trots romanens episka vidd är berättandet rappt. Åren kan gå snabbt förbi, och en vandring i skogen kan utspela sig under flera sidor, när det är motiverat. Språket är ofta kargt, men mycket mättat.
Människorna står levande inför läsaren. Jag märker att jag blir rent känslomässigt engagerad i flera av dem: ser då inte Axel att Barbro inte är bra för honom? Och Barbros far Brede Olsen — borde han inte ha en rejäl käftsmäll? Och Eleseus, han som är så vilsen i tillvaron, ska han väl någonsin finna sin plats?
* * *
Hamsun förföljs nu av sitt levnadsöde såsom det kom att bli drygt tjugo år efter att Markens gröda givits ut. Den tyskvänlige författaren ställde sig under ockupationen på ockupanternas sida. Men för läsningen av Markens gröda såsom ett litterärt verk gör ett sådant öde varken till eller från för dess kvaliteter. Ja, det finns rasistiska beskrivningar i texten, men den kompetente läsaren bör kunna konstatera och hantera det, utan att nödvändigtvis låta verket ligga oläst.
Markens gröda är nämligen en konstnärligt mästerlig roman. Tre år efter att den skrivits belönades Hamsun med nobelpriset i litteratur. Det var välförtjänt.
– – –Knut Hamsun, Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Inledning: Fredrik Böök. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929. 225+179 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar