Bokrecension: Ljuset som försvann | Rudyard Kipling

Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed) är skriven av Rudyard Kipling (1865–1936). Boken utkom första gången i Lippincott's Monthly Magazine 1891. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Edvin Björk, med dikterna översatta av Ernst C:son Bredberg och med förord av Sven Söderman, i en upplaga från 1928.

* * *

Ljuset som försvann, som även fått namnet Mörker på svenska, var Rudyard Kiplings första roman. Den lär delvis baseras på verkliga händelser ur författarens liv, främst den huvudsakliga kärlekshistorien.

Men en kort synopsis kan vara på sin plats. Dick Heldar är förälskad i Maisie, men hon känner inte detsamma för honom. Dick är en framgångsrik krigsillustratör och konstnär, och får fungera som Maisies lärare, något som inte gör honom tillfredsställd. 

En viss tävlan uppstår mellan de båda, och Dick börjar arbeta på sitt största verk, som precis hinner bli färdigt när en gammal skada gör honom blind. Hans modell, en gatflicka som inte tycker om honom, förstör tavlan.

* * *

Det ligger något oroligt över hela berättelsen. Den drar i olika riktningar och äger ingen rak linje. 

Men till det mer intressanta hör människoskildringarna, inte minst kvinnoskildringarna. Vi är här långt borta från några höviska ideal. De två mest framträdande kvinnorna i romanen, Maisie och gatuflickan Bessie, är allt annat än ljuvt skildrade. 

Maisie är mycket väl medveten om Dicks outtömliga kärlek till henne, men istället för att klippa av honom tar hon sig honom till sig på sina villkor och använder hon honom och hans färdigheter för att höja sina egna färdigheter som konstnär, till sist med en kyss på kinden som belöning. 

Bessie, å sin sida, har siktet inställt på att höja sin materiella och ekonomiska standard. Hon kommer nära och får känslor för Dicks bäste vän, krigskorrespondenten Torpenhow, något som Dick ställer sig i vägen för. Dick förstör hennes chanser med Torpenhow, Bessie förstör hans konstverk.

Den enda någorlunda sunda relationen i boken för nog sägas vara vänskapen mellan Dick och Torpenhow. 

Det är Torpenhow som upptäcker Dicks förmåga som tecknare när de möts vid en konflikthärd i Afrika, och de bor sedan grannar. När Dick mist sin syn, är det i första hand Torpenhow som har omsorg om hans väl, och han, som inte förstått att Dicks förälskelse är enkelriktad, reser till Frankrike för att hämta hem den åtrådda Maisie till sin väns sida. Han tror att han därigenom möjliggjort deras giftermål, när det i själva verket leder till deras definitiva brytning.

* * *

Jag skulle inte vilja kalla Ljuset som försvann för misogyn. Snarare är den i mycket en tragisk-realistisk berättelse om omöjligheten för människor att stundom nå varandra: hur de ligger på olika banor, hur de ingår i olika sfärer. 

Mest idealistisk är väl egentligen Dick själv. Han längtar efter den omöjliga kärleken. — Men samtidigt är han mycket pragmatisk. När han förstår att publiken inte vill ha den råhet som hans krigskonst innebär, polerar han den gärna för att falla i smaken, och därmed ha möjlighet att sälja. Den smutsiga soldaten får en ren uniform.

Ja, Ljuset som försvann är en tragisk historia om ett tragiskt människoöde. Dick kommer till sist tillbaka till slagfältet igen, men nu som blind, och möter sitt öde i öknen. Han har inte nått målet för sin åstundan vad gäller kärlek, och hans främsta konstverk är förstört sedan länge. Men han dör i famnen på vännen Torpenhow, ett uttryck för kanske det mest genuina i hans liv: vänskapen till sin osviklige vän.
– – –
Rudyard Kipling, Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed). Stockholm: Bröderna Lindströms Förlags A.-B. 366 sidor.