Sommarläsning!

Sommaren är här! Och med sommaren möjligheten att kanske ägna sig mer åt litteraturen än eljest. Jag drog till Twitter och frågade några olika personer vad det blir för sommarläsning för deras del.

Biskop Åke Bonnier läser Göran Agrells och Peter Strömmers I Luthers fotspår: en resebiografi samt en biografi om den nästan legendariske ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Staffan Gunnarsson, vice president i European Humanist Federation, slår in på det filosofiska spåret och studerar Maurizio Ferraris Manifest för en ny realism.

Den produktive författaren och journalisten Niclas Sennerteg å sin sida fördjupar sig i historia; han nämner The Civil War av Bruce Catton, Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Alice Petréns Made in France.

Författaren, journalisten och kolumnisten samt tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt ägnar också sommaren åt litteratur, emellertid som skriftställare, enär hon arbetar på Estrid, en bok i Sagan om Valhalla-serien.

Och jag, för min del, har tänkt mig att läsa Fänrik Ståls sägner av Runeberg och Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde.

Trevlig litterär sommar!

Bokrecension: Tidningsuppsatser | Gustaf Fröding

Tidningsuppsatser volym 1-4 innehåller krönikor och texter författade av Gustaf Fröding (1860-1911) under företrädesvis 1880- och 1890-talet. Albert Bonniers har låtit digitalisera texterna och sammanställt dem i en och samma e-bok; det är den jag har läst. Ursprungligen gavs samlingen ut 1922.

Samlingen är inte komplett, men i avdelningar som följer på varje del av boken listas även de i volymerna ej medtagna krönikor, samt texter som sannolikt skrivits av Fröding, ibland kommenterade. Dessvärre uppges – åtminstone inte i den digitaliserade versionen – ej vem som kommenterar, men det bör röra sig om Ruben G:son Berg (1876-1948), som var utgivare av Frödings samlade texter, ur vilka Tidningsuppsatser synes vara hämtade.

Tidningsuppsatser volym 1-4 fungerar utmärkt som fortsättning till Prosa volym 1 och 2. I något fall överlappar de två samlingarna dessutom varandra.

* * *

Under pseudonymer som A.K. och Hans Sax likväl som under sitt eget namn skrev Gustaf Fröding en mängd texter, främst kåserande krönikor, för i synnerhet Karlstad-Posten.

Krönikornas ämnen är av mycket olika slag, men återkommande är politiska stridsfrågor, livet i småstaden, recensioner av då nyligen utkomna böcker eller teateruppställningar och olika typer av beskrivningar av vistelser på främmande orter som författaren antingen hittat på eller faktiskt besökt.

Få ämnen är heliga, och inte minst kyrkan och storsvenska pretentioner drabbas mer än en gång av Frödings godmodigt svidande penna.

* * *

Ironi är en svår konst, inte minst i skriven form. Det är emellertid en konst som Gustaf Fröding behärskar till mästerskap. Han är den borne ironikern.

I text efter text låter han en fin, nästan öm, ironi genomsyra tonen i de krönikor som han skriver. Det må röra ett prästmöte, en galafest eller någon politisk het potatis som rösträttsfrågan eller frågan om huruvida Försvaret bör skaffa en pansarbåt: ironi, ironi, ironi, som blåser in en distans mellan författaren och ämnet, som sätter ämnet i rätt proportioner, som gör diverse allvarliga företrädare för än det ena och än det andra milt förvridna i en skrattspegel.

Det är mycket effektivt, och gör texterna särskilt njutbara för läsaren att ta del av, när vi nu inte längre retar upp oss nämnvärt över själva ämnena i sig, som att Norge lämnade personalunionen eller spannmålstullar.

Det är sällan man gapskrattar åt Frödings texter, åtminstone numera. Men de är för det mesta småtrevligt och smålustigt humoristiska med kvicka infall, associationer och ordlekar.

Den politiska tendensen i det Fröding skriver är väl försiktigt reformvänlig och i värderingsfrågor är Fröding tämligen frisinnad; han driver gärna med överklassmanér och konservativa och anakronismer. Det kan ta sig uttryck i så jordnära saker som drift med hur folk irriterar sig på titulering eller - för att nämna något gammaldags då på väg ut - seden att lyfta hatten när man hälsar och på så vis blotta sin glesnande hårkalufs.

"Naturligtvis är hövlighet en rätt god egenskap, men varför den just skall bestå i att visa alla sina bekanta att man är flintskallig, är svårt att begripa."

* * *

Fröding själv hade ju sina demoner att kämpa med, men av deras rumsterande i hans huvud och strupe märks intet i hans krönikor. De är tvärtom livaktiga, spänstiga, fågellätta, med en prosa som flödar lätt och ymnigt utan hinder och fördämningar. Det blir alltså aldrig tungt att läsa Frödings krönikor och de äger i det närmste konsekvent den borne humoristens distans till det som avhandlas.

Undantaget från denna frihet är möjligen några texter mot slutet av samlingen, där Fröding försiktigtvis backar från några av sina för tiden mer radikala uppfattningar om könsliv och nakenhet.

* * *

Gustaf Frödings uppsatser bjuder på kulturhistoriskt intressanta inblickar i livet under 1800-talets sista decennier, inblickar skänkta av en skarpsynt iakttagare. Därigenom blir texterna inte bara underhållande i allmänhet att läsa nu, på grund av deras kvickhet, utan också historiskt intressanta, när de för oss uppdagar vad man då diskuterade i tidningarna, hur man diskuterade i tidningarna, och vidare något om hur livet måste ha tett sig för en fri själ under en tid av förhållandevis strikta sociala restriktioner.

Dessvärre dras den digitala versionen av Tidningsuppsatser med en besvärande mängd korrekturfel, som månne har sin orsak i att ursprungsböckerna transkriberats maskinellt. En genomläsning extra hade kunnat åtgärda dessa små väghinder för läsningen.

– – –

Tidningsuppsatser volym 1-4, Gustav Fröding. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014484-5. 

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Varför veta mer?

Någon frågade varför jag bryr mig om Esaias Tegnér. Och någon annan frågade vem som bryr sig om nordisk hedendom.

Hur vassa sådana yttranden än kan upplevas när de riktas till någon som brinner för ämnena, så äger de emellertid en viss vikt. Och frågan kan rimligen göras vidare: varför bry sig om någonting annat än att andas och äta över huvud taget?

Nå, jag tror att det är relevant att låta livet innehålla mer än att andas och äta. Åtminstone enligt min erfarenhet ger ökat vetande också en större upplevelse av livet. För varje ny insikt, varje nytt samband man förstår, så blir livet en aning djupare. Och man får lite fler referenspunkter att orientera sig utifrån, när man nu under en kort tid vandrar i det kaos som tillvaron är. Draperier dras ifrån, och där man tidigare intet såg, ser man nu fräscha utsikter, rika vyer.

– Åh, det går naturligtvis att leva sitt liv och endast stirra ner på varje steg som fötterna tar, nöjd med att andas och äta och hålla sig vid liv. Men nog kan vi låta livet vara mer än att hålla sig vid liv, nog kan vi tillåta oss både när- och fjärrsyn?

Så varför bry sig om Esaias Tegnér? För att hans ord berör, kanske? För att hans verksamhet påverkat den svenska litteraturen och därmed det svenska samhället? För att hans liv reflekterar hur ett liv kunde levas före oss?

Och varför bry sig om nordisk hedendom? För att de idéer som tänktes långt innan både vi och våra föräldrar och deras föräldrar föddes förmår inspirera våra tankar än i dag? För att hedendomens texter uppvisar en fräschör som sedan kvävdes under en annan ideologis hegemoni under tusen år? För att vi förstår lite mer genom att förstå hedendomen, än vad vi eljest hade gjort?

I dag har vi dessutom aldrig förut skådade möjligheter att skaffa oss kunskaper; aldrig har så mycket kunskap varit tillgänglig i sådan grad som nu; att försitta möjligheten att fördjupa sig synes mig vara att slå sig ner i en koja, när man utan större möda hade kunna bo i ett hus.

Jag tror på kunskapens värde. Jag tror att livet blir innehållsrikare ju mer kunskap vi samlat på oss. Och jag tror att belöningen för att jaga allt större kunskaper är ett långt och mångt mycket rikare liv än vad som varit möjligt kunskapen förutan.

Så varför veta mer? Jo, för att alternativet är att veta mindre, inse mindre, vara mindre.

Bokrecension: Esaias Tegnér | Fredrik Böök

Esaias Tegnér

Esaias Tegnér: En biografi är skriven av den på sin tid oöverskattbart inflytelserike litteraturhistorikern och akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961). Biografin är en förkortad version, utgiven postumt 1963, av Bööks tidigare utgivna biografier.

* * *

Esaias Tegnérs hjärta slutade slå halv tolv på natten den 2 november 1846 i Växjös pampiga biskopsgård Östrabo. Han var då 63 år gammal och hade genomlevt ett liv av både inre och yttre spänningar.

Han var ledamot av Svenska Akademien, professor, biskop i Växjö, riksdagsman och framförallt berömd poet. Han hade fått lovord av Goethe, lärt känna de flesta av tidens litterära celebriteter i Sverige och skrivit texter av oöverträffad skönhet.

Och han hade genomgått stora ideologiska förändringar. Ynglingen som sjungit Napoleons lov, upplysningens lov och liberalismens lov hade blivit monarkist och konservativ. Men hans kristendom var konsekvent kättersk i förhållande till Svenska kyrkans lära, och den Jesus som dog på korset var för honom, av biografin att döma, mer främmande än antikens Apollon.

Så var också Tegnér en antikälskare. I femtonårsåldern läste prästsonen från Värmland igenom Iliaden tre gånger och Odysséen två gånger. Det var nog inte tänkt från början att Esaias skulle gå den lärda banan: hans anlag gick dock inte att förneka, och hans kom att studera i Lund, där han vann lov och pris.

Kanhända hade han förblivit akademiker och skald, om inte knappa ekonomiska resurser fick honom att låta sig prästvigas och sedermera låta sig uppsättas som förslag till biskop, ett förslag som han också vann. Men skulder fick han dras med livet igenom.

* * *

Fredrik Böök, med sitt eleganta men en aning omständliga språk, utmålar Tegnér som en sympatisk personlighet. Han synes ha varit populär, vänlig och inte minst kvick i konversationer. När man träffade honom verkar han varit glad och lätt att ha med att göra, prestigelös, ehuru han gärna umgicks i de uppburna kretsarna – nog icke så lite för att han där fann beläst folk.

Likväl går genom Tegnérs liv ett kolsvart mörker. Svartalfer finns i hans huvud, som han någon gång skriver om. Depression tyngde honom. Och aldrig har väl melankolin han levde med fått starkare poetiskt uttryck än i hans dikt Mjältsjukan (1828), där några rader lyder:

Det går en liklukt genom mänskolivet
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa."

Obalansen i hans inre bryter ut i sinnessjukdom 1841, möjligen efter slaganfall eller hjärnblödning, och Tegnér tas till hospital i då danska Schleswig, där han långsamt återhämtar sig, även om han därefter endast sällan når den lyriska vitalitet han tidigare haft, av Böök att döma.

* * *

Tegnérs religiositet kunde vara ett lämpligt ämne för en avhandling. Som biskop utmärktes hans gärning inte minst av en vurm för att öka prästernas bildning, och för kyrkbyggande. Men kristen dogmatik är Tegnér knappast förtjust i, även om han är mycket väl bekant med den; särskilt som biskop studerar han ivrigt teologi. 

Men för Tegnér själv verkar den kristna religionen koka ner till en slags allmänfromhet, där evangeliernas etik är det beståndande, snarare än sånt som hjärtats tro, försoningsdöd och annat. 

Han kan inte se att dogmatiken är förenlig med bibeln, och Paulus brev kallar han ett "kaos". Men med påtaglig tolerans fördrar han stiftets pietism och väckelsepredikanter. 

I en dikt långt innan Tegnér blir biskop heter det:

"O, vad gör det hur vi kalla
denne far, som ingen ser?
För vad dyrkad bild vi falla,
solen eller korset ner?"

Böök menar, att det till och med för den teologiska sakkunskapen är svårt att ringa in Tegnérs uppfattningar i religiösa ting. 

Tegnér godtog den historisk-kritiska nya synen på Bibeln, som avtog skriften en air av gudomlighet och satte den under en filologisk lupp. Han verkar inte mena att Kristi död på korset öppnade vägen till himmelen, utan att tvärtom hans liv och lära leder till den bättring som Gud "belönar med evig salighet". 

Det är uppenbarligen en föga luthersk uppfattning, men, som Böök skriver, var "skepticism i dogmatiken [...] obotlig hos Tegnér." Tvärsäkerhet i spekulativa ting "bragte honom i harnesk", skriver han vidare. Böök fortsätter:

"Han gav varken det vetenskapliga sanningskravet eller den fromma tron till pris; han undvek de dogmatiska stridsfrågorna och höll sig till det praktiska och det poetiska i kristendomen."

Kanhända är det ändå så, att Tegnér livet igenom balanserade mellan sina sympatier för och sin kärlek till det antika, för Rom och Grekland, med vindarna från Jerusalem. Kanhända slog det aldrig över på någondera sida: han stod blott där och balanserade. Böök skriver:

"Den gud han tillbedjer bär lyra på sin arm liksom Apollo och svärd vid bälte som Frithiof."

* * *

Tegnér gifte sig med sin ungdomskärlek Anna Myhrman. 

Det hindrade emellertid inte att han under sitt liv hade otaliga svärmerier för andra kvinnor, av vilka friherrinnan Martina von Schwerin väl torde vara en av dem som upptagit mest tid. Tegnér ville måhända mer, men relationen utvecklas i platonsk riktning, och de två underhåller en brevväxling, där Tegnér nog uppskattar von Schwerins andliga högresthet och von Schwerin uppskattar Tegnérs poetiska genialitet. 

Biografin talar föga om hur hustrun Anna förhöll sig till makens många förälskelser, av vilka kanske ingen realiserades i köttet.

Äktenskapet verkade emellertid inte ha varit särdeles olyckligt, av Böök att döma. Fyra barn fick makarna tillsammans, två döttrar och två söner. Inte minst verkar dottern Disa ha varit något av Tegnérs ögonsten; de två utvecklade även ett besynnerligt språk tillsammans, som det ges exempel på i biografin.

* * *

Böök citerar utförligt Tegnérs dikter. 

Jag slås vid läsningen av dessa rader av hur enkla och okonstlade de är. Språket är rakt, orden aldrig omkastade, förståelsen omedelbar. Det är nåt rent över poesin, något obesudlat. 

Tegnér diktar inte fram ett dunkel, han diktar fram idel solsken. Och däri ligger, åtminstone som jag ser det, något av hans genialitet: att han förmådde uttrycka vad han ville ha sagt utan omvägar, att han skriver vers lika obekymrat som andra talar talspråk. Det är mästerskap, det. 

Som Tegnérs magnus opus framför alla andra står rimligen Frithiofs saga. 

I denna diktsvit hämtar Tegnér miljö och material från fornnordisk tid. Ja, själva berättelsen är en omarbetad version av en isländsk fornaldarsaga, Fritjof den djärves saga, från 1300-talet. Tegnér, som var med i götiska förbundet, hade argumenterat där för att det gamla inte kunde återuppstå, men i Frithiofs saga använder han sig av det gamla materialet för att skapa en berättelse om hjältemod och försoning. Även om det inte kan förnekas att en smak av kristendom blandat sig i berättelsen.

* * *

Tegnér har länge vilat i sin grav på Växjö kyrkogård. Men hans ord lever fortfarande, hans dikter och inte minst hans brev. Böök skriver träffande: 

"Brevformen var för Tegnér en litterär genre, som han odlade fullt medvetet."

Tegnérs kvickhet är uppenbar när man läser hans brev, liksom hans fina ironi och elegans i uttryckssätten. Tegnér var helt enkelt en språkvirtuos. Språket var hans apollon- eller davidsharpa.

* * *

Fredrik Böök skriver Esaias Tegnér: En biografi som en tämligen hagiografisk översikt rörande Tegnérs liv. Det geniala i Tegnérs språk och poesi betonas om och om igen. Icke utan rättvisa, säkert. 

Men kanske hade framställningen haft något mindre panegyrisk slagsida, om lovorden icke slösats med i samma grad som nu är fallet. Man vill som läsare säga: jo, vi har förstått att Tegnér var enastående.

En särskild styrka i biografin är belysningen av Tegnérs relationer till olika litterära gestalter i samtiden, och inte minst intagande är skildringen av Tegnérs värv som riksdagsman — något som annars väl lätt hamnat i skymundan. Och givetvis är det en styrka att Böök så frikostigt väljer ut ljungande citat ur Tegnérs produktion, som får åtminstone mig att vilja läsa mer av skalden som förmådde att med enkla ord uttrycka så stora ting.
— — —
Esaias Tegnér: En biografi, Fredrik Böök. Bonniers 1963. 341 sidor.

Fragment: Helfärd

Jag tog tåget
till Stockholm
för att vandra
i de avspärrade
tunnlarna 

Jag sov i tält
många nätter
innan jag nådde
porten
som var lätt att öppna. 

Där mötte mig hon
som är lång och smal
stel och blek
och vi satte oss ner
och pratade länge 

hon skrattade lätt
och bjöd mig stanna
Jag sa
"nej"
men "jag kommer tillbaka" 

Jag fick smörgåsar
och nyponsoppa
i en termos
när jag gick 

Jag tog tåget
från Stockholm
och en kyla i benen
värmer mig,
värmer mig ännu.

Bokrecension: Martin Eden | Jack London

Martin Eden är en roman av Jack London (1876-1916). Romanen publicerades först i magasinet Pacific Monthly 1908-1909 och utgavs sedan i bokform 1909. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version.

* * *

Martin Eden skall vara en delvis självbiografisk skildring av en ung arbetares väg mot litterärt genomslag. För mig är det emellertid omöjligt att avgöra i vilken grad berättelsen bygger på Jack Londons eget liv, förutom att jag kan konstatera att titelpersonens politiska övertygelse justerats i förhållande till författarens. Jack London var socialist, Martin Eden är individualistisk nietzschean.

* * *

De första två tredjedelarna av Martin Eden är nästan oläsliga. Då är berättelsen indränkt i huvudpersonens svärmiska förälskelse i borgarflickan Ruth, en blek, eterisk varelse i ett fint hus, som Eden träffar genom att han räddar hennes bror från ett slagsmål och vid det tillfället blir bjuden hem på middag.

Genom sin kontakt med bourgeoisien får sjömannen och diversearbetaren Eden en vilja att höja sig själv, bildningsmässigt. Med Ruths hjälp lär han sig tala mer formellt, och på egen hand söker han bibliotekets böcker. Snart har han delat in dygnet i två delar: en handfull timmar då han sover, samt resten av tiden då han arbetar med att antingen läsa eller skriva noveller, poesi, artiklar.

Ruth faller med visst motstånd för den av livskraft vibrerande Eden. Och Eden har snart genom sin formidabla vilja och sitt skarpa intellekt vunnit långt fler insikter än vad som ryms i den kälkborgerliga bildning som Ruth och hennes skyddade likar besitter.

Men de är blinda för Edens genialitet.

Lika blinda är tidningarna som han sänder sina noveller till. De kommer tillbaka och han skickar dem till åter nya tidningar. Och hela världen är på Eden om att han måste skaffa sig ett jobb, skaffa sig en "position". Men naturligtvis framhärdar han intill dess att han förfrämligats från sin arbetarklassfamilj lika mycket som från Ruth och hennes klass.

När genombrottet kommer förändras allt. Plötsligt, när väl dammen fått ett bräck, svämmar efterfrågan över alla bräddar: alla vill publicera Eden. Hans svågrar, som grymt avvisat honom i hans svältnöd, sträcker ut sina händer. Till och med Ruth, som till sist hade brutit med honom, söker honom igen.

Men då är det försent. Eden, trogen sin nietzscheanism, ser blott hyckleri och hjordmentalitet; de älskar inte honom, de älskar bilden av vad han blivit — en celebritet, mannen för dagen, en litterär meteor som lyser upp himlen. Han försjunker i letargi och anträder sin resa mot undergången.

* * *

Martin Eden får sitt värde genom det peripeti som äger rum i den sista tredjedelen av boken, då Eden till sist nått framgång och han inte längre räknar cent i fickan utan dollar i tusental på banken.

Först då når berättelsen sin intensiva realism, när världen avmaskeras, när illusionerna som Eden själv haft om borgerligheten fallerar och han i deras ställe ser bara falskhet, inskränkthet, insiktslöshet.

Och hyckleriet uppstår i sin vackraste prydno när hans en gång så åtrådda Ruth – hon med sin universitetsexamen, hon som lett honom de första stegen upp på kultiveringens branta trappa – smyger in på hans hotell och förklarar sig återigen vara beredd att äkta honom, fastän hon redan från början fått läsa allt Eden skrivit, och alltså borde insett hans litterära storhet, men då förkastat den.

Ruth kommer tillbaka för att Eden fått ett rykte, för att han blivit någon — för att man i de fina salongerna ivrar för att bjuda honom till sig.

Men Eden är alienerad. Han känner ingen vördnad för de välbärgades litterära konvenans och brackighet, men inte heller känner han sig hemma i den råa arbetarmiljö som han kommer ifrån. Han är ensam, och ensam drar han bort. Och på något vis blir denna desillusion och alienering det mest påtagliga och realistiska i hela den relativt svårlästa romanen.

* * *

Jack London skrev Martin Eden till sjöss.

Han hade, också han desillusionerad vad gällde det egna litterära kändisskapet, tillsammans med sin hustru begett sig ut på en två år lång seglats i Söderhavet. Mot denna fonden bör man kanske tänka sig Edens återkommande drömmar om att ge sig ut till havs; havet blir snarast en symbol för friheten från redaktörernas och allmänhetens press.

Eden går under, enligt ett brev av Jack London, inte för sin brist på tro på gud, utan på grund av sin brist på tro på människan. Övermänniskan, som står över dem omkring sig, som tar gestalt i författaren Eden, krossas till sist av den värld där hjordarna regerar.

* * *

Martin Eden är en icke alldeles njutbar roman. Likväl äger den sitt värde som tragik, när berättelsen på ett kvidande vis vänds kring sitt eget nav, och uppåtsträvandet vänds i handfallenhet och uppgivenhet.
– – –
Martin Eden, Jack London. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg; digitala upplagan baserad på romanutgåvan från Macmillan and Company 1913.

Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.

Bokrecension: Brev | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök är en samling av 101 av Tegnérs epistlar. Böök har moderniserat stavningen i de flesta av dem samt försett dem med koncisa förklaringar, vanligen rörande i breven förekommande namn. Samlingen utgavs 1947.

* * *

Esaias Tegnér (1782-1846) var en mångfacetterad person. I dag är han väl främst ihågkommen som poet och som sådan författare till Frithiofs saga. I sin samtid var hans gestalt dock ej enbart förknippad med vers och rim. Han var akademiker, ledamot av Svenska Akademien, biskop i Växjö.

Men när jag läser de 101 brev som Fredrik Böök (1883-1961) sammanställt i en volym, så är det inte främst en prästman som framträder, ivrandes för Jesu Kristi rikes utbredande. Nej, en mycket mer komplex personlighet kommer läsaren till mötes, en lärd som vill lärdomens utbredande, som inte ser nyttan med biskopsämbetet som sådant, och som icke en gång i något av breven nämner namnet Jesus. Faktiskt är kritiken av Svenska kyrkan framträdande.

Tegnér är kvick och vitsig, han är inte sällan träffande elak eller rentav nedlåtande i sina bedömningar av andra och behärskar ironi och sarkasm på expertnivå. Att sedan hans sätt att skriva utmärks av en sådan stilsäkerhet att han kunde fungera som skolexempel i retorik och avvägd prosa gör inte saken sämre.

Tegnér och det religiösa

Men låt oss uppehålla oss något vid Tegnér och hans syn på Svenska kyrkan, kristendomen och präster. Kort sagt: Tegnérs syn på det religiösa, såsom det kommer till uttryck i dessa 101 brev.

Som ung skriver han ett brev till sin gynnare, brukspatron Myhrman, att han ska ta akademisk examen och sedan fortsätta som akademiker eller som kanslist eller präst, "dock detta sist". Att bli präst var icke hans förstahandsval och när han nämner yrkena gör han det i avsikt att visa vad han tänkt försörja sig på. Tegnér var prästson från vad som verkar varit inte särdeles förmögna sammanhang.

Vad gäller kristendomen som sådan uppehåller Tegnér sig i breven mycket lite vid dess förtjänster; dess största sådan skriver han på ett ställe är dess "poetiska sida" exemplifierat av psalmboken.

Likväl riskerar religionen uppenbarligen att torka ut, och han kallar den "en stagnerande poesi", ja, en "omskuren" poesi. Men han ser i kristendomen ytterligare en förtjänst, och dess företräde framför andra religioner är själva "försoningsidén" som däri skulle framträda klarast.

Treenighet och annat sådant skriver han inget om, och den ortodoxa pietism (kanske det vi idag skulle kalla konservativ luthersk kristendom) har han alls inga varma känslor för: han är dess uttalade fiende.

Om det "pietistiskt-ortodoxa partiet" i Lund skriver han:

"[dess tendens är] i allmänt mänskligt och vetenskapligt [avseende], så trångbröstad, obskurantistisk och servil att den icke bör kunna påräkna andra befordrare och vänner än ignoranter, jesuiter och dumhuvuden."

Pietist-ortodoxerna "ha sovit bort de sista 6 eller 8 decennierna i teologien" och denna "vetenskapens fryspunkt" är "fördärvligare än allt fritänkeri för kristendomen".

Teologin har han annars inte mycket till övers för, fastän han senare studerar ämnet ganska ingående:

"Teologien i sitt förhållande till religionen är en dödskalle stjälpt över en lilja."

Själv kallar han sig en "schismatiker" i religionen. Vid ett annat tillfället bedömer han en person som "ärlig och är följaktligen ingalunda ortodox".

* * *

Tegnér har någon slags förkärlek för det hedniska, förkristna arvet. Han var också medlem i forntidssvärmande Götiska förbundet, där han emellertid underströk att det inte var möjligt att återuppliva det förgångna:

"Fädernas heliga anda vilar nu en gång för alla i våra ättehögar, och den store döda kunna vi ej uppväcka."

Likväl erkänner han villigt, att "mänsklighetens adelsmatrikel står fullskriven av hedniska namn."

För filosofin, i synnerhet den metafysiska dito, vurmar han ingalunda, och kallar den tyska varianten helt enkelt "det mänskliga förnuftets onanism". Och för all "metafysisk spekulation" känner han "vedervilja", han skriver att

"... liklukten ur våra vanliga filosofiska anatomisalar är mig högst vidrig."

* * *

Tegnér blev emellertid biskop. Detta icke av något slags inre kall, vad vi kan förstå, utan helt enkelt av det skälet att den skuldsatte Tegnér genom ämbetet får en fördubblad inkomst. Inför biskopsvalet skriver han till en vän:

"Jag vill, av ekonomiska skäl, gärna ha tjänsten, men vill ej heller förödmjuka mig därför."

Men helst, skriver han annorstädes, hade han velat vara född till pengar, så att han inte behövt söka ett ämbete. Och vid ett annat tillfälle noterar han att han hade tagit avsked i morgon dag om han sett en annan möjlighet att försörja sig.

Om sina senare kolleger, de andra biskoparna, skriver han att de är "fjäskande maskeradbiskopar." Och inför sin egen vigning, som innebär en lång resa till Stockholm, uttrycker han sig sålunda:

"Det är oanständigt att man skall resa 150 mil för en ceremoni från påvetiden, som även så väl kunde förrättas av min klockare. Ingen aristokrati i världen är mig så förhatlig som den prästerliga, av samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast."

Senare konstaterar han att han och de andra biskoparna ingenting annat är "än kyrkans och hela det högre livets dödgrävare". Biskopsämbetet, skriver han, har "överlevat sig själv och förlorat sin betydelse". Själv konstaterar han att han icke är född för det prästerliga, "det ligger mycket hedendom i mitt väsende."

Sitt eget stifts konsistorium har han icke heller inledningsvis höga tankar om: "de äro åsnor". Han skriver att där härjar nepotism och att han leker med dem "som katten med musen", men att han omsider "biter huvudet av dem, varpå de egentligen ingenting förlora."  Stiftet, menar han, "luktar lik" och det lägre prästerskapet utmärks av "en okunnighet och råhet i tankesätt och böjelser". Förhållandet till konsistorium förbättrades emellertid betydligt med tiden.

För att få fason på sitt prästerskap grundar Tegnér omgående lässällskap, där prästerna får samlas och läsa litteratur, "alla svenska böcker av något vetenskapligt eller vittert värde". Han vill nämligen ha ett bildat prästerskap. Han skriver

"Så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han själv och med honom den lära han förkunnar översedd och föraktad. [...]" 

Och vidare skriver han att honom ingenting är "vidrigare än en okunnig präst." Dessutom super tydligen hans präster, fastän - tillägger han ironiskt - "ingen annan har rätt att supa än biskopen".

Tegnér som person

Tegnér som person märks givetvis i breven. Själv skriver han att han inte är särdeles sällskaplig, och snart märker man av en framträdande mjältsjuka som blir tydligare ju senare brev man läser; dödslängtan återkommer gång på gång.

"... mänsklighetens gudomliga och förhoppningsfulla mål — nämligen förruttnelsen ..."

Trots sin vitsighet är det alltså en tungsint man vi har med att göra. "Gud bevare mig för mjältsjuka och människohat", skriver han till en vän. Han har tydligen svåra nätter, eftersom han plågas av oro.

Tegnér är förvisso något av en misantrop.

"Individuellt betraktat är det — exceptionerna som rädda människosläktet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo."

Hans livsglädje framskymtar annars tydligast i de brev han skriver till friherrinnan Martina von Schwerin, vilken Tegnér otvetydigt hyste stor omtanke och stor tillgivenhet för.

* * *

Esaias Tegnér avlider 1846 i sviterna av ett slaganfall. Sin egen död hade han sedan länge förutsett.

I dag finns han kvar i de många dikterna, men också i den strålande prosa som han skrev och som de 101 brev som Fredrik Böök sammanställde i en volym ger utsökta exempel på. Min citatsamling har växt i icke obetydlig omfattning efter läsningen: Tegnér får ur sig exceptionellt slående formuleringar i nära nog varje brev.

Kanske borde han aldrig blivit biskop: kanske hade han varit nöjdare om han förblivit vid akademin och verkat där, om än lönen varit sämre och skulderna blivit svårare att bära; kanhända hade han då rentav varit lyckligare. Det får vi naturligtvis aldrig veta.

En vacker lilja bör emellertid dagens fritänkare i tanken gärna nedlägga vid biskop Tegnérs minne.
– – –
Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök, Esaias Tegnér. Albert Bonniers förlag 1947. 350 sidor.

Bokrecension: Karthago | Joyce Carol Oates

Karthago (eng. Carthage) är en roman skriven av Joyce Carol Oates (f. 1938). Boken utgavs både på engelska och svenska år 2014.

* * *

Det är svårt att skriva om Karthago utan att avslöja för mycket. För likt ett pussel läggs i romanen del till del, så att läsaren först mot slutet får ihop en någorlunda fullständig bild av de skeenden som utspelar sig i berättelsen.

Men historien tar avstamp i att Cressida, 19 år gammal, försvinner från den lilla staden Carthage i New England. Hon kommer från en välbärgad och i trakten välkänd familj. Morgonen efter försvinnandet hittas den unge krigsveteranen korpral Brett Kincaid stupfull i sin Jeep, med spår av strid i ansiktet, med blod på vindrutan och med hårstrån på passagerarsidan. Kincaid var intill helt nyligen förlovad med den försvunna flickans syster.

* * *

Karthagos största styrka ligger i de säkert utförda psykologiska porträtten. Inte minst gäller det Cressida och korpral Kincaid.

Man anar att Cressida lider av någon form av psykiskt handikapp. Det specificeras inte, men kanske återfinns det inom autismspektrat; det yttrar sig till exempel på så vis att hon har svårt för socialt samspel, samt att hon har en förmåga att bli synnerligen uppslukad av det hon för tillfället ägnar sig åt, som vid ett tillfälle ett projektarbete om Frankensteins monster.

Vad gäller tecknandet av korpral Kincaid når Oates enastående nivåer. Kincaid har svåra psykiska såväl som fysiska trauman från kriget. I hans huvud flyter den innevarande verkligheten samman med vad han sett tidigare; han har svårt att separera vad han varit med om i Mellanöstern från vad han upplever nu, inte minst när han snart blir anklagad för att ha med Cressidas försvinnande att göra.

* * *

Jag kan förstå poängen och fördelarna med att berätta en historia på det vis som Oates i Karthago gör: hon låter läsaren möta del efter del av händelseförloppet utan att nödvändigtvis följa en strikt kronologisk ordning. På så vis hålls spänningen ständigt på en hög nivå. Vanligtvis brukar jag inte ha alldeles lätt för såna hopp på tidsaxeln, men i detta fallet lär jag mig att uppskatta skrivsättet.

Möjligen kan jag tycka att Karthago inte hade förlorat på att vara kanske hundra sidor kortare. Kanske hade en del utvikningar kunnat bli mer begränsade då, men å andra sidan hade det psykologiska djupet på så vis möjligen riskerat att bli grundare.

Karthago är en psykologiskt intressant berättelse som inte låter läsaren vila i sina uppfattningar om de förekommande personerna; de senare förändras och visar nya sidor kapitel för kapitel. Karthago är också en hjärtknipande skildring av hur en katastrof slår ner mitt i vardagen och ställer en familjs tillvaro på huvudet.
– – –
Karthago, Joyce Carol Oates. Övers. Ulla Danielsson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-014152-3.

Bokrecension: Sapiens | Yuval Noah Harari

Vitruvianske mannen, Leonardo da Vinci. Detalj.

Sapiens: En kort historik över mänskligheten är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2012. Jag har läst den i svensk eboksversion från 2015.

* * *

Det är inga små saker Harari behandlar i sitt visionära historiska och samtidigt framåtblickande verk.

Med avundsvärd pedagogisk säkerhet och otaliga välfunna exempel berättar han människans historia, från dess att hon och schimpansen gick skilda evolutionära vägar för sex miljoner år sedan, över diversifierade arter av släktet homo, kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen, industrialiseringen och avslutningsvis med avstamp mot framtiden.

Detta är makrohistoria.

Det är historiens stora undervattensströmmar som analyseras: idéer som går genom årtusenden, levnadssätt som generation efter generation efter generation i sekler tillbaka tillämpat. Och Harari visar gång på gång att det vi tar som självklart är långt ifrån självklart: att kulturella uppfattningar, frågor om etik och frågor om livets mening är långt ifrån konstanta eller universella.

Man kunde tro att ett sådant överväldigade stort ämnesområde skulle bli ohanterligt. Det blir det inte i Hararis händer. Med populärt språk och utan att köra fast i detaljer, ehuru detaljer icke saknas, lyckas han föra hela sin stora berättelse i mål.

* * *

Sapiens är sprängfylld med information och nya tankeväckande infallsvinklar.

Som läsare får jag många aha-upplevelser. Särskilt fascinerar mig Hararis framställning av hur stora idéer, föreställningar, myter format och drivit mänskligheten vidare, som till exempel den enastående föreställningen om pengars värde.

Harari visar effektivt hur fiktionen eller föreställningen varit nödvändig i människans föränderlighet, intill dess att vi nu står inför kanske de största förändringarna i mänsklighetens historia.

En gång skilde homo sapiens ut sig från sina apsläktingar; måhända skiljer sig något nytt snart ut från homo sapiens, när vi nu äger förmågan att designa och förändra vår egen biologi.

* * *

Och intressant är att Harari i sin historia över mänskligheten inte begynner med de första civilisationerna för några tusen år sedan – där historieskrivning brukar ta avstamp – utan går längre, mycket längre tillbaka. Hans perspektiv är inte fågelns, utan satellitens, för att låna en liknelse av författaren själv.

Harari urskiljer tre banbrytande vägskäl i mänsklighetens historia.

Dessa är för det första den kognitiva revolutionen, som avskilde människan från sina meddjur och gav henne förmåga att skapa idéer, såsom religion, seder, etik, kultur. Detta inträffade för ungefär 70 000 år sedan, skriver Harari. Människan fick tillgång till fiktionen.  Det gav på sikt upphov både till ett rättssystem och föreställningen om mänskliga rättigheter.

För det andra är det fråga om jordbruksrevolutionen, när människan upphörde att vara nomadisk jägare-samlare och blev bofast träl under jorden; ett liv som med all sannolikhet blev hårdare och svårare än vad livet någonsin varit förut.

Och för det tredje är det fråga om den vetenskapliga revolutionen som Harari sätter inledningen för under 1500-talet, när människan lärde sig att inte nöja sig med religionernas svar, utan började söka ny kunskap: människan lärde sig att gå ifrån uppfattningen att allt relevant eller nödvändigt redan var känt – genom till exempel religionen – till insikten att ack så mycket ännu var okänt. Hon blev en utforskare både geografiskt och ur i princip alla andra aspekter.

* * *

Det hade inte varit svårt att skriva en hel uppsats rörande de många intressanta fakta och hypoteser man möter i Hararis bok. Det avser jag emellertid inte göra. Men jag kan likväl garantera att Sapiens utgör en djup mimersbrunn att ösa ur för den nyfikne.

Inte minst gäller det förmågan Harari besitter att — som han i synnerhet inledningsvis gör —sätta människan såsom varelse i perspektiv, som ett djur bland andra, men med ack så blodiga händer.

”Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.”

Homo sapiens påverkade inte nämnvärt omgivningen på tusentals år, för att efter kognitiva revolutionen sprida sig över världen och göra sig till dess härskare. Andra döda djur låg överallt i hennes spår.

Vi må också betänka att det inte – ur mänsklighetens historias synpunkt – var längesen homo sapiens var långt ifrån den enda arten av människa.

För inte mer än 30 000 år sedan befolkades jorden förutom av sapiens även av de berömda neanderthalarna, men också av andra arter av människor som alltså inte är föregångare till oss, utan parallella arter. Men förmodligen tog vi död på dem också. Harari skriver:

”Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter.”

Av dem var homo sapiens — vi — bara en, och vi hade vid det laget funnits som biologisk art i kanske femtiotusen år, menar han.

* * *

Sapiens är en utmärkt perspektivskänkare. Därtill är boken mästerligt pedagogisk. Aldrig springer den spränglärde författaren i förväg, aldrig blir han magistral. Av den bågnande volymen källitteratur i fotnoterna lyckas Harari snida fram en smäcker berättelse om människan såsom hon varit och är under sin vistelse på jorden, och låter oss ana sina visioner för framtiden: hur homo sapiens förvandlas till något annat genom genteknik, bioteknik och artificiell intelligens.

Är vi beredda på övermänniskans ankomst?
– – –
Sapiens: En kort historik över mänskligheten, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2014. Ebok 2015. ISBN: 978-91-27-14040-0.

Bokrecension: Europas ungtid | Sture Linnér

Fresk från Knossos, ca. 1600-1500 f.v.t. Minoiska kulturen

Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr. är författad av tidigare diplomaten Sture Linnér, (1917-2010), docent i grekiska och framstående expert på antiken. Han är författare till en imponerande mängd böcker om denna historiska epok. Första utgåvan av Europas ungtid kom 2002. Jag har läst eboksutgåvan från 2015.

* * *

Jag påminns om Frödings diktsvit "Strövtåg i hembygden" när jag följer med Linnér på hans resa genom sekler och årtusenden, när han undersöker det sedan länge förgångna och tar fram i ljuset sådant som månne nått hög ålder nu, men som då var ungt, fräscht: som då stod i ljuset av civilisationens gryning och förmiddag. Eller som han själv skriver:

"... den gamla tiden var ung och nutiden är gammal, i varje fall äldre än föregående skeden. De tider som ligger längst tillbaka är de yngsta."

Jag påminns om "Strövtåg i hembygden" av två anledningar.

Dels för att det är fråga om strövtåg. Europas ungtid är inte en heltäckande skildring av ett antal tidiga civilisationer. Det handlar istället om Linnérs smultronplockning, för att använda hans eget ord. Han tar lite här, och lite där, och jämför med det ena och andra och kompletterar gärna med dikter från vår egen tid eller sen tid för att låta läsaren nå stämningar eller insikter.

"... några diktord kan låta oss starkare förnimma stadens fallna storhet än en beskrivning av dess kvarlevor."

Den andra anledningen till att jag påminns om Frödings diktsvit, är att det trots allt främmande är något odefinierbart bekant i dessa polyteistiska och synkretistiska tider som ännu inte nåtts av judeokristen kultur och dess kommande hegemoni, som så länge formade Europa.

Tiden är på något vis annorlunda än det som kom, annorlunda på ett sätt som stråkvis överbryggar tvåtusen år av kristendom.

Jag, som påverkas av de fornnordiska, hedniska texterna, upplever rent av någon form av befryndning med dessa sedan länge döda människor, som hade sina gudar, sina mytologier, sina berättelser — berättelser som i vissa fall kom att lägga grunden till myter man återfinner i hebréernas skrifter, såsom detta med syndafloden.

Vare det nu med det som det vill. En fascinerande volym är det hursomhelst som alla humanisters grand old man Linnér skrivit. Hans egen hängivelse till ämnet är icke att ta miste på. Han är kort sagt den ideale guiden, bärandes ett förråd av outtömliga kunskaper, men ständigt ödmjuk inför att kunskapen hela tiden förnyas och förändras, att kunskapens frontlinjer ständigt förflyttas.

* * *

Linnér börjar sin berättelse då de första högkulturerna i Mellanöstern börjar knoppas. Sedan följer han högkultur för högkultur — utan att för den sakens skull minutiöst ta upp varje kultur — och avslutar med Roms konungatid.

Däremellan hinner han alltså med sådana samhällen som det mesopotamiska, assyriska, hettitiska, babyloniska, minoiska, grekiska, etruskiska och många andra.

Med en blandning av associationsförmåga, forskningsresultat och ren poesi målar han således upp en fresk av väldiga dimensioner, hjälpt av många illustrationer.

Och ut ur skuggorna väcks gestalter till liv. Såsom assyriske kungen Assurnasirpal II, som lät murarna runt sin stad täckas av reliefskulpturer och invigde sitt väldiga palats med en bankett, dit 69 574 gäster sägs ha varit inbjudna och bland annat 2 200 oxar förtärdes på tio dygn. Assurnasirpal II regerade på 800-talet f.v.t.

Och förutom personerna möter oss orterna, såsom Knossos på Kreta, som visat sig vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna vi känner till: dess rötter tränger fram till år 6000 f.v.t. Och bland orterna må naturligtvis även Troja särskilt nämnas.

Och så byggnaderna! Såsom templet i Efesos som kung Kroisos lät bygga upp på 500-talet f.v.t, av "mått jämförbara med exempelvis Kölnderdomens." Templet stod i tusen år, tills det föll med en annan religions inbrytande.

* * *

De gamla kulturerna påverkar oss än idag. Att cirkeln har 360 grader och att timmen har 60 minuter är arv från Babylonien. Linnér menar rentav att vi finner "det svenska kulturarvet trefaldiga ursprung i hedendomen, kristendomen och antiken." Och som mer kuriosabetonat kan nämnas att månaden april tros kunna ha etruskiskt ursprung, efter deras ord "apru" som kan ha med Afrodite att göra.

Men vad mer är, har vi möjlighet att stifta bekantskap med dessa världar som fanns när civilisationen är ung.

Den snabba utvecklingen inom arkeologin, som Linnér menar gör hans bok inaktuell redan innan den ens tryckts, ger oss allt större möjligheter att förstå hur det var att leva då. Och en mängd texter är bevarade i fragment eller i sin helhet.

Och trots att det, som det berättas om i boken, endast är en tillfällighet vad som bevarats för eftervärlden, kan vi göra oss en bild av livet då: vi kan i allt större grad leva oss in i och förstå dessa människor under mänsklighetens ynglingatid, vi kan njuta av deras poesi och hänföras av deras arkitektur och konst.

Europas ungtid gjort mig än mer intagen av förflutenheten, och redo att ge mig i kast med mer av den klassiska litteraturen i den mån den finns bevarad. För vi kan inte bara nå det som varit genom texterna, vi kan också använda dem för att tänka själva, för att få nya bilder, för att på de antikens axlar spana ut över andra berättelsers horisonter. Som Linnér skriver:

"... Sapho. Hennes levnadstid sammanföll delvis med Buddhas; den store Nebukadnessar i Babylon var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi."

Det som varit är ibland inte längre bort än bokstaven på papperet.

* * *

Om något skall anmärkas mot Europas ungtid är det väl möjligen att Linnér vid två tillfällen talar om mänskligheten som över en miljon år gammal. Det må vara sant att människans föregångare funnits i miljoner år, men människan såsom vi känner henne i dag är blott några hundratusen år gammal.

Och möjligen blir slutet, om etruskerna, något katalogartat i framställningen.

Det förtar inte helhetsintrycket. Europas ungtid är en utomordentlig bok, lättläst och fängslande.
– – –
Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr., Sture Linnér. Wahlström & Wahlstrand 2015. ISBN: 978-91-46-22245-3.

Text: En skildring av Borås för resande (1882)

"Borås.

(420 km. från Stockholm, 122 km. från Göteborg och 85 km. från Varberg.)

Uppstad i Elfsborgs län med 4,750 inv. Staden, som har två bankkontor, är, jemte Ulricehamn, medelpunkt för gårdfarihandeln, idkar ansenlig handel med spanmål samt drifver en icke obetydlig fabriksrörelse för tillverkning af bomullsväfnader, lärfter och färgning. Genom sina jernvägar står staden i direkt förbindelse dels med det stora jernbannätet, dels med Vesterhafvet.

Hotel för resande äro: Jernvägshotellet, Borås hotell samt Hotel Vestergötland, tillika gästgifvaregård, de två sistnämnda med restauration, som dessutom finnes att tillgå å Stadskällaren samt Café du Nord.

Postkontoret ligger vid Stora torget och telegrafstationen vid Stora Brogatan.

Åkdon erhålles efter tillsägelse å hotellen eller gästgifvaregården. Från den sistnämnda skjutsas till Ramslätt 21 km., Gånghester 8 km., Byttorp 16 km., Tärby 8 km., Borgstena 21 km. och Sjömarken 6 km.

Borås stad, genomfluten af Viskan, anlades af Gustaf II Adolf år 1619 och privilegierades 1624, egentligen i och för gårdfarihandeln. Efter flera eldsvådor är Borås nu, ehuru nästan alla hus äro af trä, en bland Sveriges täckaste och mest välbygda landstäder, hvilket i förening med den vackra naturen icke torde förfela att ditlocka turisten. Den midt i staden på en kulle belägna kyrkan är vacker, och bland gatorna utmärker sig som promenadplats den med alléer planterade Allégatan. På torget står en obelisk till minne af Karl XIV Johan. Staden har lägre elementarläroverk och teknisk elementarskola samt utmärker sig särdeles genom sina fabriker, t.ex. Borås trikotfabrik, Viskaholms bomullsväfveri, flera ångfärgerier, kattuntryckerier, ånggarfverier, bryggerier, m. m. I den närmaste trakten, hvilken är särdeles angenäm, ligger det vackra Annælund."

— Illustreradt Sverige: Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet. Fjärde omarbetade och tillökade upplagan. I. Södra och Mellersta Sverige. Med 201 illustr. samt 23 kartor och planer., Herman Hofberg, Albert Bonniers förlag. Stockholm 1882.

Bokrecension: Varia | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg

Varia är en samling texter av den i sin egen tid gigantiske kulturpersonligheten, redaktören, professorn, skalden, akademiledamoten (etc.) Viktor Rydberg (1828-1895).

Varia utgavs i sin ursprungsversion året innan Rydberg dog. Det verkar som att han tänkt sig fler volymer i samma serie. När Rydbergs samlade skrifter några år senare utgavs hade till Varia fogats ytterligare uppsatser medan andra återkom på andra platser i utgivningen.

Mimer bokförlags utgåva från 2013, som jag nu läst, innehåller — sånär som på två texter — Rydbergs ursprungssamling, och utöver det ett urval av texterna i Varia från samlade skrifter. Totalt rör det sig om 36 uppsatser och artiklar i synnerligen blandade ämnen.

Med finns också en kort men mycket god inledning författad av Mikael Mosesson (f. 1973).

* * *

Rydberg är en lysande stilist, om än prosan är något tungfotad för en modern läsare.

Meningsbyggnaden är exakt och superb, metaforerna träffar konsekvent mitt i prick, formuleringarna är förbluffande pricksäkra och fogar i varandra som delarna i det mest utsökta snickerihantverk, oavsett om Rydberg för tillfället erinrar sig barndomsminnen eller om han polemiserar med en meningsmotståndare.

Se här, till exempel:

"... vad man kallar fantasien, den av själstorrheten och den praktiska snusförnuftigheten medlidsamt betraktade fantasien, är de stora upptäckternas springkälla."

Likväl är Rydbergs polemik något alldeles särskilt. Den har hållit sig dagsfärsk och är direkt njutbar att ta del av. Inte minst de texter som är svidande ironiska. I Varia handlar de polemiska texterna i synnerhet om kyrka och kristendom, vilket för min del passar alldeles utmärkt.

* * *

Rydberg var kristen, och kristen på ett sådant vis att det nog endast i konservativa kretsar väckt uppseende i Sverige i dag. I Bibelns lära om Kristus hade han argumenterat för att föreställningen om Jesu gudomlighet vore främmande för urkyrkan, och därmed lyckats riva upp en del damm i statskyrkoapparaten.

Men i Varia rör kritiken i ett antal texter mest hur Svenska kyrkan som sådan är utformad.

 Rydberg är utpräglat lågkyrklig i dess egentliga betydelse. För honom är prästerskapet inte något som hör hemma i en kristen församling: istället är det församlingen som sådan som genom dess medlemmar agerar auktoritet, och idealfallet är församlingen icke dogmatiskt bunden, utan tror utan metafysisk överbyggnad.

”Kristus såsom hela mänsklighetens profet och överstepräst var slutpunkten av allt särskilt, korporationsmässigt fungerande profet- och prästadöme.”

I de lutherska bekännelseskrifterna, som Svenska kyrkans lära vilar på, ser Rydberg inget särskilt förpliktigande, men noterar att somliga prelater nära nog ser bekännelseskrifternas författare som lika ofelbara som de anser bibelns författare vara det.

Hos Rydberg ställs dogmatiken och en med dogmatiken överensstämmande läsning av Bibeln i bakgrunden till fromma för tron som sådan och samvetets frihet i religiösa ting. Han vill icke se någon kristen i religiösa ting göra sig till omyndig under en annan människas auktoritet.

Ärkefiende för Rydberg blir de som vi idag skulle kalla lutherska fundamentalister, men som Rydberg kallar ortodoxa eller nylutheraner. Först förvånande, men sedan begripligt nog, ser han dem som katolicerande — och katolska kyrkan representerar för Rydberg möjligen något ännu värre än nylutheranerna — i och med att nylutheranerna önskar ett starkt prästämbete som ställer sig som auktoritet över församlingen och med ensamrätt att förkunna och hantera sakramenten.

Så var det inte i urkyrkan, menar Rydberg.

Där ägde var och en rätt att förkunna och sprida budskapet, förutsatt att man ansåg sig ha nådegåvan att göra så. Han ser de i samtiden kringvandrande kolportörerna och lekmannapredikanterna som mer representativa för kristendomen, än de präster som hårt försöker bekämpa dessa.

Rydberg ser nylutheranerna som vurmande för en prästkyrka, med ”anspråk på läroauktoritet och nådeförmedling.” Och församlingen blir endast ”en passiv faktor, en av herdarne vallad jord.” Dessa svartrockars äktenskap med vidskepelse som djävulstro menar Rydberg vidare mena till ”en fördjävling av hela människosläktet.”

Någon vän av en prästledd kyrka var Rydberg icke.

* * *

Det är emellertid inte alldeles lätt att spåra Rydbergs egen kristendom utifrån föreliggande texter.

När han talar om Jesus är det i regel som något slags etiskt föredöme, någon gång som ett föredöme bland andra. Jesus blir en idealmänniska, ”idealet för det mänskliga”, men aldrig en frälsare, aldrig en återlösare.

Till detta kommer att han menar att ”Alla historiens oövervinneliga krafter flyta innerst ur” en ”sedligt-religiös källa” i ett för honom osedvanligt patriotiskt och bombastiskt tal inför Svenska Akademien. En annan gång menar han att ”det religiösa livet” är ”kulturens livsträd”.

* * *

Rydberg hyser inga varma känslor för en materialistisk (eller kanske snarare ”mekanisk”, som han skriver) världsbild. Han menar märkligt nog att i striden om världsåskådningarna står teologen som vinnare. Han adderar ett täcke av odefinierad metafysik över världen, utan att jag som läsare blir riktigt klok på vad den här ultimata verkligheten egentligen består i, som han en gång försiktigt kallar ”den ordnande världsprincipen”, och han skriver att

”…människans tänkande är ett i hennes cerebrala inrättning brutet eko av det världsförnuft, som frambragt henne …”

Likväl bejakar Rydberg vetenskapliga framsteg. Han talar sig varm Darwins teser och kritiserar kyrkan för att ha skapat konflikt mellan tron och vetandet. Han uppskattar religionskritik, men vill inte att man avskaffar religionen som sådan: han ser både missbruk och gott bruk av densamma.

Men tvång i religiösa frågor vill han inte veta av. Den religiösa drift som han menar är allmänmänsklig kan icke ”finna tillfredsställelse i stats- eller prästkyrkans armar.”

Han ser människan som stadd i utveckling, inte blott darwinistisk anpassning – nota bene – utan förädling, där striden för tillvaron skall vika för samarbete, barmhärtighet, självförsakelse på bekostnad av egoismen.

* * *

Det blir vidare klart att Rydberg knappast kan kallas konservativ i politisk mening och ej heller socialist.

Men mycket konservativ, och möjligen en aning romantisk, är han däremot i språklig mening, och då syftar jag på hans omfattande vurm för svenska modersmålet och nordiska namn. Han ogillar att hitta tyska och franska glosor i språket, och menar att den egentliga svenskan talas i bondstugorna, att det är där den förnämsta språkkänslan finns.

Rydberg har till och med sammanställt en lista med 258 fornnordiskt klingande namn att nyttja för dem som vill bevara det nordiska och inte riskera att ge sina barn utländskt stammande namn såsom Anette, Lisette, Louise, Richard, Reinhold, Berta, och tidigare i svenskan inkorporerade namn såsom Anders, Petter och Måns…

* * *

I Varia påvisas tydligt Viktor Rydbergs mångsidighet. Han skriver med självklarhet i olika ämnen, vare sig det nu handlar om mediala förmågor, som han ser som stammande ur mediets eget undermedvetna snarare än från andar, eller om konstteori, inom vilken han risar naturalism och realism.

Anledningen till att man bör läsa Viktor Rydberg i dag är väl delvis för att studera hans stil, hur elegant han formulerar sig. Han är inte den fjäderlätta flöjtdrillen, men tonföljden som kommer ur den maffiga trombonen.

Inte minst i religionsvetenskapliga eller teologiska frågor har Rydberg fortfarande mycket att bidra med, även om han i dag är långtifrån så kontroversiell som han en gång var.
– – –
Varia, Viktor Rydberg. Förord av Mikael Mosesson. Mimer bokförlag 2013. ISBN: 978-91- 87593-06-2.

Bokrecension: Völsungasagan | Inge Knutsson (övers.)

"Sigurdsristningen", 1000-talet, Ramsundsberget, Sundbyholm

Völsungasagan är en isländsk högmedeltida berättelse med fornnordiska rötter. Den klassificeras som en så kallad fornaldarsaga. Jag har läst texten i översättning av Inge Knutsson (f. 1948). Litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932) medverkar med en informativ inledning.

* * *

Völsungasagans innehåll är mycket centralt i fornnordisk poesi. En stor del av den äldre Eddans kväden handlar om olika händelser som stammar ur samma berättelse. Någon gång kring år 1300 satte sig någon och sammanställde sagoversionen vi har, och använde sig då bland annat av Eddakvädena och säkert annat material som vi nu gått förlustiga. Författaren har även använt sig av de delar av äldre Eddan som rivits ur vårt bevarade huvudmanuskript Codex Regius.

Handlingen i sagan är förlagd till Norden, Tyskland och Frankrike. Själva den övergripande berättelsen är bekant också från kontinenten: den tyska versionen — som är oberoende av Völsungasagan — kallas Nibelungensången.

* * *

Det är inte lätt att försöka sammanfatta Völsungasagan så där lite knappt och koncist. Händelserna är för många och persongalleriet för rikt. Men jag ska försöka att skissa upp den mer centrala händelseutvecklingen.

Namnet Völsungasagan syftar på släkten Völsungarna. Denna ätt stammar från allfader Oden själv. Odens son Sige får många dådkraftiga och hjältemodiga ättlingar. Barnbarns barnbarns barn till Oden är genom denna ätt Sigurd Fafnesbane, berättelsens centralgestalt.

Sigurd Fafnesbane får sitt namn av att han dödat draken Fafner. Sigurd tillskansar sig dennes skatt som emellertid även bringar den som äger den i fördärvet. Sigurd är dessutom intrasslad i ett synnerligen krångligt triangeldrama som till sist leder till hans död. Fokus i berättelsen blir sedan Sigurds hustru Gudrun och hennes fortsatta öden, då hon agerar som hämningslös hämnare.

* * *

Till skillnad från de isländska släktsagorna är Völsungasagan helt fiktiv. Den utspelar sig visserligen huvudsakligen under folkvandringstiden och historiska personer som Attila förekommer, men rimligen mest för att knyta berättelsen till den visserligen förflutna med likväl verkliga historien.

Att berättelsen varit mycket spridd står klart. Vi återfinner motiv ur densamma på många stenristningar, och åtskilliga kväden ur Eddan skildrar som sagt delar av den.

Det är därför särskilt märkligt att hela sagan, som alltså försöker att knyta ihop fragmenten till en sammanhängande nedtecknad text flera århundraden efter att den bör ha börjat att berättas, inte i sin helhet översatts till svenska sedan 1737, innan  Knutssons översättning 1991.

Den okände författaren skriver under högmedeltiden under inflytande av de litterära ideal som rådde då. Riddarromanens värderingar inflyter i den fornnordiska sagan, så att helheten blir en blandning av olika världar, och den gamla isländska sagostilens kärva knapphet märker man inte mycket av. Dock bärs berättelsen upp av sin inneboende explosivitet, händelsernas råhet, tragiken, spänningarna.

För det är en oerhört rå berättelse. Völsungasagan får nästan Gamla testamentet att gå och ställa sig i en vrå och skämmas i jämförelse. Vi har barnamord, incest, självmord, mordbrand, tortyr, förgiftning, förräderi, fältslag, kluvna kroppar, spräckta huvuden och vassa svärd.

Och mitt i allt detta står konungasonen Sigurd Fafnesbane, en högmedeltida och tillika fornnordisk övermänniska, en tadelfri hjälte, ett ideal. Han är stor och stark, vis och modig, han räds inte döden utan accepterar ödet, hur det än må se ut. Han är artig men har ögon så vassa att nästan ingen vågar möta dem, han är klok och vältalig och äger stor övertalningsförmåga.

Och alla sina stora företräden till trots måste han möta sitt öde, och det ej på slagfältet utan genom förräderi av sin egen ungdomskärlek, den hjärtekrossade fallna valkyrian Brynhild, samt hennes bröder, varav en är Sigurds egen svåger Gunnar. Sigurd får ett svärd genom livet när han ligger och sover.

* * *

Det medeltida inflytandet till trots lyser det fornnordiska igenom, kanske tydligast genom den allomfattande ödestro som hela tiden är närvarande, och som också motiverar alla agerandes dödsföraktande mod: de vet med sig att de ska dö när ödet så utsett, och det lönar sig därför inte att kämpa emot eller att dra sig undan fara.

Men ytterligare ett motiv som följer genom hela historien är det gamla blodshämndsmotivet, så vanlig i isländska sagor. En ogärning hämnas av den förfördelades släktingar, om så hämnden må serveras med list eller med rå styrka, med trolldom eller med stridsyxa.

Möjligen kan man även nämna de noggrant beskrivna släktförbindelserna som ett arv från äldre isländska sagor. Dessa relativt invecklade sammanhang avhjälps emellertid hjälpligt av en bifogad släktkarta i bokens inledning.

* * *

Völsungasagan är en text som tål att läsas många gånger om. Den skänker förståelse för de äldre och svårbegripliga Eddadikterna, som den dessutom gärna citerar. Och den ger en välbehövlig överblick över den nordiska versionen av en samgermansk sagocykel, en överblick vi inte kunnat nå vår okände 1300-talsförfattare förutan.
– – –
Völsungasagan, Inge Knutsson (övers.). Inledning av Staffan Bergsten. Studentlitteratur 1991. ISBN: 91-44-32771-4. 173 sidor.

Öppet brev till Tommy Dahlman

Andreas Creutz, Tommy Dahlman

Med anledning av de senaste dagarnas mediestorm om pastor Tommy Dahlman och hans vänner som undertecknat en debattartikel där de som lever som homosexuella förklaras icke äga tillträde till himlen.

Bäste Tommy, 

Vi har känt varandra några år, även om vi sällan haft kontakt den senaste tiden. Det var ett bra tag sen vi satt ner och förtroendefullt pratade om svåra ämnen och du bjöd på dyr whisky som smakade så gott. Men jag har inte släppt dig ur synfältet, jag har betraktat vad du haft för dig på avstånd. Jag har sett ditt återtåg till kyrka och kristendom. 

Och vad jag sett har gjort mig frustrerad. Jag har sett hur du har gått från en dialoginriktad och problematiserande samtalspartner, till en fundamentalistisk biblicist med självklara svar på svåra frågor. Jag har sett dig omforma varje komplext mönster till en enda linje. 

Och om och om igen har fokus hamnat på frågan om homosexualitet. Dina ord har blivit allt skarpare; från dess att du lät mig läsa ett blogginlägg i förväg för att bedöma det, intill dess att du nu förklarar att homosexuella människor hamnar i helvetet. 

Och vet du vad? Jag håller i viss mån med dig. Jag håller med dig om att bibeln, läst i sin helhet och med hänsyn tagen till kontext, svårligen kan fås att förespråka eller tolerera homosexuellt samliv. Varje gång bibeln uttalar sig om samkönad sexualitet är det i stränga, mycket stränga, ordalag. 

Men så uppstår då problemet. 

I stället för att se bibeln för vad den är: en samling skrifter från olika århundraden av okända författare med obefintliga insikter i psykologi, biologi, sexologi och med skriande kunskapsluckor om omvärlden jämfört med valfri tioåring av idag, så väljer du att gudomligförklara varje kommatecken du kan hitta i textsammanhopningen av dessa människor. 

I stället för att se dess budskap för vad det är: mängder av människors föreställningar om gud, så väljer du att se det som ett enda, sammanhängande budskap, icke från människor, utan från Gud själv. Din övertygelse är så stark därom, att du låter varje ansats till anständighet, varje rimlighetsbedömning, varje hänsynstagande fara. Du bjuder medmänskligheten på dörren med hjälp av vad du själv, med naiv självklarhet, uppfattar som gudagiven sanning. 

Om du kunde nalkas bibeln som filologen nalkas Iliaden eller som historikern nalkas Eddan hade mycket varit vunnit; du hade haft frihet att väga, att välja, att inte vara låst. Om du kunnat ha ett vetenskapligt förhållningssätt till bibeln hade du kunnat tillåta dig att vara skeptisk, att förkasta det motbjudande, att fördjupa dig i det intagande. Men icke. Närsynt låser du dig vid bokstaven och ser inte meningen. 

* * * 

Nu går drevet mot dig. Du upplever det nog som ett helgande martyrium, ett lidande för din Gud. Tillropen från andra fundamentalister styrker dig. Men i själva verket är människors avvisande reaktioner mot vad du uttryckt nog bara en ryggradsreaktion mot en inställning som i civiliserade sammanhang stinker av förflutenhetens likdoft, uppstigande från gravar som aldrig borde ha öppnats igen. 

Du må se dig som ett Kristi sanningsvittne, men agerar som en avgrundens apostel när du med fariséartat högburet huvud dömer kristna medmänniskor till helvetet beroende på vem de råkar älska. Och jag har svårt att se hur du, den vältalige, vänlige Tommy som jag kände, kan ställa dig bakom din egen retorik. 

Jag hoppas att du återigen vågar dig på att problematisera. Jag hoppas att du framöver släpper in lite dagsljus i den krypta av unkna föreställningar där du nu murar in dig. Jag hoppas att det blir så för din skull, men också för alla deras skull som måhända påverkas av det svavel som pyr i dina ord. 

Din forne vän, 

Andreas Creutz

Text: Resenären

Vägen är regnblöt. En man går utmed den. Många bilar far förbi, men trottoaren är bred. Hans hår och hans ansikte är vått och den långa, svarta rocken håller han stängd med ena handen. Den andra handen håller en glödande cigarett till munnen. Mannen går inte fort. 

En stånkande buss kör intill en hållplats där bredvid. Mannen stannar och ser sig omkring, slänger cigaretten på marken. Busschauffören fångar hans blick och vandraren stiger på. 

Mannen sätter sig. Bussen är nästan tom. Ansiktet slappnar av, han blundar och hör dieselmotorn accelerera. Sätet skakar, det smattrar hårt mot rutan och chauffören där framme ökar hastigheten på vindrutetorkarna. Åskmuller överröstar maskinljuden. 

När mannen öppnar sina ögon ser han inte ut. Där är bara grådunkel. Och regn. Regn. 

- Nu är vi snart hos Hans, säger en röst. 

Mannen tittar åt sidan och ser en gumma i grå kappa med en Ica-påse på golvet framför sig. Mannen svarar inte. 

- Hans tyckte det var dags att träffa dig nu. 

Mannen ser på gumman. 

- Vilken Hans? 

Gumman ler, hon saknar tänder. Så skrattar hon för sig själv. 

- Åh, du träffar honom snart. 

Bussen gör en gir. Mannen anar en väg utanför framrutan, men mest ser han regndroppar som krossas mot glaset. 

De åker en halvtimme utan att stanna innan chauffören saktar ner. Han svänger tvärt åt olika håll innan något tornar upp sig framför dem. Det är ett stort garage. Chauffören saktar ner och krypkör in i byggnaden. 

Det är kalt därinne. Lysrörsbelysning, grått betonggolv. När motorn stängs av hörs musik. 

- Du ska av här, ropar chauffören och öppnar de bakre dörrarna.  

Mannen i svart rock reser sig. Gumman ser på honom och ler. Så går han av. 

Vid en soffgrupp står en liten man. Han spelar trumpet. Trumpetaren nickar åt mannen, nickar åt honom att komma. Och medan mannen går mot honom stånkar bussen igång och backar ut. Chauffören vinkar och ler.

När mannen kommit nära trumpetaren slutar han spela och räcker fram handen. 

- Välkommen! Tack för att du kunde komma! Slå dig ner så att vi får prata lite. Jag har mycket att berätta för dig.

Bokrecension: Old Norse religion in long-term perspectives | Anders Andrén, m.fl. (red.)

Långhus i genomskärning, sen järnålder

Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions är en samling vetenskapliga rapporter, redigerad av Anders Andrén, Kristina Jennbert och Catharina Raudvere. Volymen ingår i forskningsprojektet Vägar till Midgård och utgavs 2006, efter en konferens i Lund 2004.

* * *

Det är en gedigen volym, Old Norse religion in long-term perspectives. Ett sjuttiotal forskare har bidragit med lika många texter som ur mängder av olika perspektiv belyser fornnordisk kult och kultur. Det är inte en alldeles lättillgänglig samling rapporter: i regel är de strikt akademiska och emellanåt sammanställda med ett språk som kräver en del förkunskaper inom respektive område.

Boken kräver således ett rejält intresse för ämnet.

Det har jag, tack och lov.

Nordisk förkristen kult och kultur fascinerar mig; egentligen handlar det kanske i stor utsträckning om att jag vill få en bred och djup förståelse för en verklighet som i hög grad ännu var obesmittad av den andliga pest som kristendomen kom att innebära.

Problemet är dock, att nästan all text som vi har bevarad – förutom tidiga runinskrifter – är nedtecknad i kristen tid. Det gör att förståelsen måste bli fragmentarisk och osäker. När sagor, kväden och berättelser skrevs ner, skrevs de ner av personer med en helt annan världsbild än dem vilkas tid de skildras: det blir därför en grannlaga uppgift att försöka komma bortom eventuell kontaminering genom, när det gäller texterna, stenhård källkritik.

I Old Norse religion in long-term perspectives har emellertid en stor del av innehållet vikts åt arkeologiska undersökningar och resultat.

Arkeologin sätter oss, till skillnad från de flesta texterna, i direktkontakt med den förhistoriska nordiska järnåldern. Men inte blir det lättare att tolka fynden för det: den arkeologiska forskaren har resultatet av riter och handlingar i det förflutna, men att försöka utröna sammanhang, att nå svar på varför lämningarna ser ut som de gör, är näppeligen något enkelt, vilket också texterna i volymen visar prov på i sin försiktighet och i sina mer eller mindre långtgående hypoteser.

På det stora hela förblir vår kunskap bristfällig. Den fornnordiska världen möter nutidsmänniskan som ett tusenbitars pussel utan facit, där vi bara har ett hundratal bitar tillgängliga, och där vi inte ens med säkerhet vet om de bitar vi faktiskt har ens hör till bilden vi försöker mana fram.

Tvärsäkerhet bör man därför lämna åt sidan och istället ödmjukt vandra myrsteg fram på knappt farbara vägar för att möjligen få en bit att passa vid en annan: att göra ett kunskapsfragment en aning större, att låta ett fragment kasta ljus över ett annat, dunklare.

* * *

Artikelförfattarna tar med den hågade läsaren på en rundtur bland nedgrävda guldgubbar, gravplatser, intertextuella sammanhang, tolkningar av bildstenar, mytologiska tematan, forntida idéer, bildkonst, torshammare, språkvetenskapliga frågeställningar, receptionshistoria och långt mycket mer.

Men det jag efter läsningen främst tar med mig är ett caveat: att vara försiktig med slutsatserna, att inte nödvändigtvis låta texter som nedtecknades på 1200-talet – som de båda eddorna – vara självklara förklaringar till seder hundratals år tidigare, att bejaka oklarheten, det dunkla, det osäkra.

Den fornnordiska religionen var död när man började skriva ner myterna, sagorna, kvädena. De utgör i sin tid ekon, mer eller mindre förvrängda av seklerna som gått, från en tid som redan vid nedskrivandet definitivt låg i det förflutna.

Det hindrar emellertid inte att man – med juvelerarens försiktighet och noggrannhet – mycket väl kan försöka rekonstruera det som var. Och den rekonstruktionen vill jag hålla mig uppdaterad med, och att läsa Old Norse religion in long-term perspectives blir ett sätt att göra just det.
– – –
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions, Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere (red.). Nordic Academic Press 2004. 2006. ISBN: 978-91-89116-81-8.