Bokrecension: Folkliv och fantasi | Carl Jonas Love Almqvist

C.J.L. Almqvist

Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866), i urval och med förord och bibliografi av litteraturvetaren Magnus von Platen (1920–2002). Boken utkom år 1962.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist måste anses vara en av Sveriges mest mångsidiga författare, inte enbart i sin egen tid utan i hela den svenska litteraturhistorien. Hans produktion är mycket omfattande och han skriver i mängder av olika genrer. Almqvist rör sig hemtamt i fantastik och folklivsskildring, i opinionsbildning och polemik, han kan skriva poesi och prosa och ämnena för hans arbeten kan vara vitt skilda. 

Almqvist hör ju också rätteligen till de svenska författare som också begåvats med en modern och synnerligen ambitiös vetenskaplig textkritisk utgåva av sina verk, hittills omfattande 22 volymer.

Ett sådant berg av text kan måhända verka milt skräckinjagande att ge sig i kast med. Därför är sådana volymer som Magnus von Platens urval Folkliv och fantasi mycket värdefulla. von Platen ger i denna bok generösa exempel på både kortare och något längre texter av Almqvist. 

Vi möter självbiografiska texter, den suggestiva österländskt doftande fantastiknovellen Palatset, den gedigna och genuina folklivsskildringen Grimstahamns nybygge, satiren Ormus och Ariman, klassanalysen Svenska fattigdomens betydelse och mycket mer.

* * *

Det är flera saker som slår läsaren när man går in i Almqvists värld. 

En sådan sak är hur Almqvist är grundad både i sin egen tid, och samtidigt lutar sig in i framtiden genom sin vakna blick för vad som kan förändras och förbättras i landet och kulturen. Han står resolut på de fattigas sida och föreslår hur försoning och förbrödring med högre samhällsskiktet kan komma åstad. Jag tänker då på hur han analyserar sin samtid och sitt land i Svenska fattigdomens betydelse och Om folknöjen. 

I den förstnämnda texten betonar han hur ”sämre” och ”bättre” folk glidit ifrån varandra. De senare står främmande för de förra, och de förra står främmande för de senare, när de i själva verket borde stå tillsammans, med ömsesidig respekt. 

Det är inte fråga om förslag till en samhällsomstörtning hos Almqvist; men han önskar särskilt hos överklassen ett återvändande till det svenska — att de inte må vända sina blickar till utlandet för sina seder och tankesätt, genom vilket de vidgar klyftan mellan folket och sig själva. 

Nationalismen i detta avseende är inte att fatta som konservativ politisk ideologi, utan mer som ett sätt att ena den svenska kulturgemenskapen över klasskillnaderna. Överklassen har separerat sig från allmogen genom att, kunde vi kanske säga, skaffa sig helt andra kulturella referenser och preferenser än denna. 

Överklassen har blivit alltmer främmande för allmogen. Kontaktytorna minskar; också rent rumsligt: Almqvist ser hur tjänstefolk och herrskap inte längre äter tillsammans. Förändring är emellertid knappast möjlig under nuvarande omständigheter: först en framtida överklass kan egentligen åter vända sina ansikten mot folket igen, snarare än bort från det, mot andra nationers kultursfärer. 

Samtidens överklass skulle smärtas av att tvingas till förändring, därför menar Almqvist att det är bättre att invänta kommande generationer:

"Författarens stora allmänna önskan rörande flertalet av det svenska herrskapets nu levande individer är, att de ju förr dess hellre måtte utdö, och lämna ättlingar efter sig, som gå folket närmare."

Almqvist vill öppna de högre klassernas ögon för det särskilt svenska. Och en av de särskilt svenska egenskaperna som han identifierar är fattigdomen och förmågan att vara fattig utan förtvivlan. 

Man ska dock inte söka fattigdomen, inte alls, men svensken har lärt sig att uthärda den fattigdom som vidlåder henne, samtidigt som hon, kommen i rikare omständigheter, gärna lägger stora pengar på det som hon vill investera i, även om hon väl kan vakta på öret. 

Alltså: inte att söka fattigdom, men att kunna vara fattig ser Almqvist som ett nationaldrag. Därmed föds ett nästan stoiskt oberoende av yttre ting, som i själva verket är en styrka.

Men det svenska är, menar Almqvist, förutom fattigdomen och den särskilt svenska naturen, svårt att definiera förnuftigt; svenskheten känns mer än den kan pekas på. Det går inte att undervisas till svenskhet; det vore, menar han, som att försöka uppleva inandningen av vårluften genom en kemisk beskrivning.

Men Almqvist ägnar sig inte åt någon chauvinism. Svenskheten är inte något allsidigt förträffligt. I själva verket är bland det svenska ”ganska mycket eländigt och oskickligt.” Fattigdomen rör inte bara det materiella, utan även konsten, och – enligt Almqvist – språket, som dock är särskilt vackert. Sverige är fattigt och torftigt, men svenskarna kan hålla till godo och göra sina torftiga omständigheter till något som arbetar för dem.

* * *

Två av de annars mest drabbande texterna i Folkliv och fantasi är Palatset och Grimstahamns nybygge. Det är två helt olika typer av noveller, men båda utomordentligt skickligt genomförda. 

Palatset tar oss med till London, där en man får nys om en mystisk och elegant vagn man kan åka en tur med, och dessutom få betalt för besväret. Detta leder honom in i suggestiva äventyr med snarast skräckgotiska anslag.

Grimstahamns nybygge är alltså något helt annat. 

Berättelsen är en mycket realistiskt utformad skildring av hur en ung dräng och hans hustru tar över ett förfallet torp, utan arrendekostnad under en längre tid under förutsättning att torpet rustas upp tillika med dess odlingsmarker. Honom och hans hustru får vi följa under ett antal år. Skildringen är både finstämd och realistisk; den blundar varken för det vackra i vad de tillsammans åstadkommer, och det svåra de möter när de strävar. 

Jag slås av föreställningen att – ja, just så här kunde det bestämt ha gått till när det begav sig.

* * *

Magnus von Platen har gjort ett mycket gott urval av stimulerande texter. Men jag har inte alldeles lätt att inse fördelen med att låta modernisera språket. Det är fortfarande lätt ålderdomligt, men vissa äldre stavningssätt har slipats bort, och därmed, enligt mig, en betänklig del av tidsfärgen. 

Låt oss ta ett exempel ur Svenska fattigdomens betydelse. I Folkliv och fantasi lyder den språkligt moderniserade versionen sålunda:

"Statsekonomen (jämte samhällsfilosofen) har blivit så förnuftig, att han glömt bort allt vad glädjen, allt vad det poetiska, allt vad det högre livets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre livet."

Men går man till den textkritiska upplagan av Samlade verk 8 hos Litteraturbanken hittar man samma mening, lydande så här:

"Statsekonomen (jemte samhällsfilosofen) har blifvit så förnuftig, att han glömt bort allt hvad glädjen, allt hvad det poetiska, allt hvad det högre lifvets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre lifvet."

Det blir inte samma sak. — En läsare som vill läsa Almqvist vill rimligen läsa Almqvist så nära originalets textlydelse som möjligt. Åtminstone gäller det för mig. Kanhända är det en besynnerlig uppfattning hos mig.

Och om vi nu ändå är inne på detta med textkritik, så hade det gagnat Folkliv och fantasi om varje text i urvalet i direkt anslutning till texterna försetts med – då det inte är fråga om utkast – första publiceringsår samt eventuellt verk i vilket det då publicerades. Nu finns förvisso en utomordentligt god bibliografi i slutet av boken. Men för översiktens och omedelbarhetens skull hade det varit fint. 

Men för båda dessa kommentarer gäller ju följande vedermäle: den som är intresserad av sådant kan ofta med lätthet gå till de numera lättillgängliga textkritiska versionerna för jämförelse eller vidare upplysningar. De är utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet och finns digitaliserade på Litteraturbanken.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist är en fascinerande författare. Han behärskar romantiskt skrivande, likväl som realistiskt. Han kan skriva ironiskt och satiriskt och han kan genomföra analyser av sitt samhälle. 

Stundom synes han av urvalet att döma ha en tendens att vindla iväg i sina texter, men också det skänker ju mått av originalitet åt det skrivna. Magnus von Platen gjorde svensk kultur en betydande välgärning, när han skänkte den det urval av Almqvists texter som Folkliv och fantasi utgör. För min del gör den mig ännu mer intresserad av att läsa ännu mer av Almqvists litterära produktion.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1962. 222 sidor.

Bokrecension: Vägledare | Ragnar Jändel

Vägledare är skriven av Ragnar Jändel (1895–1939), författare och poet. Boken utkom år 1928.

* * *

Icke-väckt eller väckt människa — Ragnar Jändel gör skillnad på dem i essayerna som utgör Vägledare. 

Väckt är här den människa som aktivt och medvetet arbetar på sin bildning, de bildningssträvande. Och bildning betyder i hans mening inte enbart ett ackumulerande av kunskaper i syfte att befrämja inkomst och karriärmöjligheter, utan bildning ser han som något annat, ja, en hel livshållning: att se livet sannare och söka efter mening, gärna i de goda böckerna. 

Särskilt vänder han sig till arbetarungdomen: för dem vill ha visa på några av de författare som kan fungera som vägledare vad beträffar bildningssträvande. För mig, som sysslat en del med Vilhelm Ekelund, är det naturligtvis särskilt intressant att se Ekelund upptagen bland dessa vägledare.

* * *

Det finns ett tydligt elitistiskt drag hos Jändel. Han vill inte att arbetarungdomen som han adresserar skall läsa i allmänhet, utan han vill att de ska läsa sådan litteratur som fördjupar deras upplevelse av livet och själva levandet: han vill skapa förutsättningar för ett djupseende; litteraturen som förströelse eller tidsfördriv är han helt vänd från. Inte heller är det litteraturen som ideologisk ammunition som han rekommenderar; sådan konsumtion riskerar man att bli alltför ensidig av.

— Nej, för den med ”bildningsintresse” av genuint slag är det fråga om att söka ”bildningen, som den törstige söker källan, för att tillfredsställa sitt eget personliga, andliga behov.” Denne sökare är likgiltig, eller bör vara likgiltig för, den yttre framgången. Han vill vakna upp ur vardagstillvarons platthet. De andra diagnosticerar Jändel på följande vis:

”De flesta människor leva som i ett sömntillstånd, de flyta fram genom livet som i en dvala, utan att eftertänka vart det bär hän, vad det är för mening med att existera, utan kontakt alltså med de oerhörda livsproblemen.”

Dessa människor, menar Jändel, skall väckas, om de skall vinnas för bildningssträvandet och få ett behov av att se tillvaron på ett sätt som inte enbart är ytligt, inte enbart vardagligt, utan som utgör en kombination av stort allvar och barnets nyfikenhet. 

Denna strävan är individuell. Var och en måste gå sin egen bildningsväg. Även om gemensamma strävanden kan gagna är det individen det kommer an på att själv skaffa sig djupseendet. Den enskildes bildning gagnar alla, men vägen till bildningen måste var och en gå på egen hand.

Böckerna är då något som kan åstadkomma ökad bildning, men då inte ”dussinböckerna”, utan de böcker som författaren skrivit av ”ett djupt behov.” En rätt bok förmår möjligen ”väcka ens slumrande bildningsbehov.” Till dessa böcker bör man gå ”med samma känsla som man öppnar ett brev från en kär vän”, alltså som att bokens ärende verkligen angår en själv som människa.

* * *

En av de författare med ett ärende som den bildningssträvande kan gagnas av är alltså Vilhelm Ekelund. Jändel skriver, att ”[d]et torde knappast finnas någon svensk författare, som har mera att säga de verkligt bildningssökande än han.” Ekelund ”vill visa, hur det, trots allt, är möjligt att leva.” Han är en ”sällsynt givande författare” både ”som lyriker och som livsfilosof”.

Men Jändel behandlar också Dan Andersson, med vilken han var personligen bekant, och Sigbjörn Obstfelder, De författare han tar upp, menar han ”avgjort höja sig över mängden av flacka och likgiltiga medelmåttor.”

* * *

Bildning för Jändel är således inte bara ett hopsamlande av kunskap. Bildningen ger hos honom mer intryck av en process och livshållning för att uppleva världen, dess skönhet, och sanningen. Därmed kan han också påpeka, att bildning även kan finnas hos de enklaste människor. 

Jag får intrycket, att han med bildningssträvandet avser ett slags seriöst djupseende i tillvaron, som tydligt markerar mot filiströs bildningsfernissa. Bildningen fungerar som ett behov, och inte som ett smycke. Den syftar till att ”hålla blicken ren från vanans och vardagens damm och och att hålla hjärtat friskt och hindra det från att förtorka och förhårdna.”

Det finns ett mystiskt drag hos Jändel. Han lutar synbarligen emellanåt åt det religiösa hållet, även om religiositeten inte är av ett dogmatiskt slag, knappt kristen, fastän han lyfter fram Bibeln och vissa kristna författare som god läsning; det är inte utan att man blir nyfiken på hur Jändel skulle förhålla sig till författare som Epiktetos och Marcus Aurelius som alternativ eller komplement till några av de författare han själv nämner, såsom Thomas a Kempis.

* * *

Jändel vänder sig som sagt till arbetarungdomen, och då ”framför allt till den mognare och bildningsintresserade” delen av gruppen. 

Han skriver för att visa på författarskap som kan hjälpa till att fördjupa deras upplevelse av livet. Han avser inte att göra dessa ungdomar till effektivare föreningsmänniskor eller att hjälpa dem att göra en klassresa. Han talar till anden, Det är densammas vård och behov som utgör hans ärende. Visst är kunskap bildningens grund, menar han, men bildningen som sådan utgör mer än samlandet av kunskap. 

Bildningen utgör, skulle jag vilja uttolka det som, kunskapens omsättande i livsfilosofi, tillsammans med en skärpt blick för världen, dess skönhet och elände, och sanningen bortom klyschorna och det som bara är yta. Dessa väckta människor, väckta för bildningsprocessens tvingande krav, gör inte nödvändigtvis buller av sig, men är annorlunda från massan, från de flesta, och av dessa inte alltid gillade eller förstådda.

* * *

Den livshållning som Ragnar Jändel utformar i Vägledare är på många sätt sympatisk. Det är inte så att jag i allt kan instämma i vad han säger: en viss moralism vidlåder således somt, och man ser inte mycket av förståelse för den möjligen medvetna hållningen att ytlighet faktiskt kan vara ett sätt att leva som är att föredra framför den sensibla, genomskådande hållning som bör utmärka den person som eftersträvar den typ av bildning som Jändel skriver om. Hans nickningar mot mystik och religiositet står jag främmande inför.

Men på det stora hela måste jag ge honom rätt och jag vill gärna ställa mig själv som en vandrare i begynnelsen av en bildningsprocess, där bildningen genom lyssnande till alla tiders goda vägledare, är en livslång väg att vandra, snarare än ett mål som någonsin kan uppnås. Jag vill arbeta på att skärpa min blick, se ner i djupen av det mänskliga livet och existera medvetet, utan att för den sakens skull mista vare sig gott humör eller sinnesro. — Nå, det må vara en stjärna att navigera efter, fastän den aldrig kan uppnås.
– – –
Ragnar Jändel, Vägledare. Stockholm: Tidens förlag, 1928. 90 sidor.

Bokrecension: Myrstigar | Jesper Svenbro

Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland är skriven av poeten och filologen Jesper Svenbro (f. 1944). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Myrstigar innehåller fyra texter om läsning och skrivande under antiken. Två av texterna har först varit föredrag, två av dem var redan ursprungligen essäer. 

Svenbro rör sig mycket hemtamt i den antika världen; allt han skriver i Myrstigar utmärks av enastående klassisk bildning och stora språkkunskaper. Trots detta är tonen ödmjuk och läsaren känner sig inte överväldigad, trots de språkhistoriska analysernas sofistikerade art. Svenbro är pedagogisk, hoppar inte över att lägga ut tankeled som väl för honom är självskrivna, men alls inte för en läsare som saknar samma insikt i de ämnen som han tar upp till behandling.

Vad vi får oss till livs när vi läser Myrstigar är en intrikat överblick rörande associationssamband i antiken mellan det lästa och det skrivna respektive uttryck för desamma i poesi och metaforik. 

* * *

Det blir tydligt att den syn som fanns på läsning i relation till det skrivna var annorlunda än hur vi i allmänhet tänker kring ämnet i dag. Att läsa var att göra sig själv till ett instrument för den som skrivit och därmed nedlagt — begravt — sin röst i texten. 

Läsaren, och vi talar då främst om högläsning, ställer sig till förfogande för den som formulerat orden, varvid under antiken en explicit parallell uppstår med den antika pederastin. Svenbro visar hur denna koppling finns i den antika föreställningsvärlden, och kontrasterar den mot förändringen som Sokrates i Platons skrifter åstadkommer när han förändrar synen på en sådan relation mellan författaren och läsaren. 

Sokrates skrev som bekant inte själv, men hans kyska handlingssätt visavi en ung man som älskar honom illustrerar hur hans efterföljare förmås röra sig bort från detta att författaren är den aktive och läsaren blott ett instrument för författarens intentioner. Läsaren blir inte enbart ett instrument som återskapar den ursprungliga rösten, utan någon som verkligen förstår vad som skrivits och därmed också får förmågan att försvara, att hjälpa det skrivna.

Och Svenbro poängterar vidare att förutsättningen för att Platon, till skillnad från Sokrates, lämnade skrifter efter sig, var att dessa stannade inom Akademin, där han kunde räkna med att de blev förstådda på rätt sätt, och inte bara instrumentellt upplästes.

* * *

Läsning var således inte nödvändigtvis något som förknippades med frihet i den antika, grekiska världen; läsning var en funktion för dem som gjorde sig själv till medel för någon annan. Läsningen kunde med fördel utföras av en slav, medan skrivandet däremot var en mer aktad handling. Skrivaren, formulerar Svenbro, ”gör vad en grekisk fri man bör göra: styra, äga, kontrollera.”

Emellertid förblir skriften som sådan inte — som i andra kulturer — något gudagivet. Skriften, förstår jag det som, är i själva verket något lägre än talet, som är språkets naturliga uttrycksform. Bokstaven är död när den inte uttalas. Skriften begraver talet och läsandet återupplivar det.

Själva återupplivandet av talet får ett intressant uttryck i gravskrifter, som Svenbro särskilt uppehåller sig vid i en essä. Han påpekar därvid att den grekiska odödlighetstanken främst tog sig uttryck via två kanaler: en biologisk, och en uppburen av ryktet. 

Den biologiska odödligheten består i att man förökar sig och barnen bär sina förfäders drag, gärna kompletterat genom att barnet får ett namn som minner om dess förälder eller förfäder. Den ryktesburna odödligheten är förknippad med att minnet av en själv fortlever bland människorna. 

Inskriptioner på gravstenar kan hjälpa till att åstadkomma detta senare; särskilt som att den som läste en inskription på en antik gravsten läste den just högt, och därmed rent ljudmässigt återkallar något av den där begravde till de levandes värld.

Svenbro skriver särskilt om inskriptioner på barngravar och reflekterar kring hur barnets föräldrar genom barnets död berövades det som jag här kallar den biologiska odödligheten, men genom inskriptionen som markerar platsen för en grav förevigas både den som är död och den som mist någon i döden. Den döde blir kvar bland de levande genom att hans eller hennes namn uttalas.

* * *

Svenbro citerar generöst och förser gärna de ord och begrepp som han tar upp till behandling med dess grekiska lydelse. Stundom leder resonemangen till vad som först förefaller vara ganska halsbrytande slutsatser, men som likväl, när det språkliga pusslet lagts ut för läsaren, likväl förefaller möjligt eller rentav sannolikt. 

Jag kommer på mig själv med gå från tveksam till övertygad under loppet av några sidor. Svenbro lägger belägg vid belägg och koppling vid koppling tills en helhet ligger där färdig, omöjlig att avfärda. 

Så sker till exempel i essän som tar sitt avstamp i den antika fabeln om cikadan och myrorna, hos oss oftare känd som syrsan och myrorna, där cikadan spelar hela sommaren medan myrorna samlar mat, och så när vintern kommer står cikadan utan mat och tvingas be myrorna om hjälp, som då blott uttrycker att cikadan väl får fortsätta dansa. 

Svenbro ger denna fabel, som kan synas så snusförnuftigt moralistisk, en helt ny innebörd, i det att han visar hur cikadan i kultursfären fungerade som symbol för talet och sången och myrorna för skriften. Därmed öppnas fabeln upp för helt andra tolkningar än de som för oss nog ligger närmare till hands. 

* * *

Myrstigar är en fängslande bok som för oss rakt in i det antika Greklands kultur- och tankevärld och Svenbro visar hur våra egna föreställningar och associationer ibland är helt annorlunda än de föreställningar och associationer som en gång rådde då och där. Visst är Svenbros lärdom nästan bedövande, men tack vare hans utmärkta sätt att ta läsaren vid handen genom sina resonemang känner man sig likväl trygg boken igenom; man lämnas inte på efterkälken.
– – –
Jesper Svenbro, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital.

Bokrecension: Ögonvittnen | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier är skriven av litteraturhistorikern och litteraturkritikern Fredrik Böök (1883-1861). Boken utkom år 1926. 

* * *

År 1926, när Ögonvittnen kom från trycket, var Fredrik Bööks ställning i det litterära och kulturella Sverige oerhört stark. Han hade varit verksam som professor i litteraturhistoria i Lund och var landets odiskutabelt mest inflytelserika litteraturkritiker och hade gett ut en mängd böcker i allehanda ämnen. 

På hans ord kunde en författarkarriär skapas eller för alltid slås till marken. 

I Ögonvittnen är han emellertid inte den fruktade litteraturkritikern, utan en trivsamt berättande skribent, som oftast utifrån olika böcker får anledning att kåsera kring allehanda ämnen. Åtskilliga av de böcker som han tar avstamp i eller som han refererar i sina kåserier fungerar i allra högsta grad som intressanta litteraturtips än i dag. 

Ett exempel på det är Johan Christopher Georg Barfods bok om den skånska adeln, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, skriven mot slutet av 1700-talet och i sin helhet utgiven först postumt. Den skildrar aristokrater i södra landsänden: deras egenheter, stundom deras högfärd, stundom deras avsky för flärd och ställning. 

Således möter vi där en viss fältmarskalkinna Sofie Elisabet Staël von Holstein, barnsbarnbarn till Kristian IV. Hon skall vid färder till Kristianstad haft två trumpetare med sig på vagnen. De smattrade ut sina toner när hon for in i staden, som grundats av hennes mormors far. 

Malte Ramel, ”Rike Ramel” kallad, en annan person ur Barfods bok som Böök berättar om, föredrog å andra sidan gamla tiders enkelhet, och höll sig helst från huvudstaden och utmärkelser.

Ett annat verk jag gärna hade velat läsa efter att Böök presenterat det för mig i Ögonvittnen är W. H. Davies självbiografi, The Autobiography of a Super-Tramp. Om engelsmannen Davies får vi veta att han växt upp hos sin farfar på dennes värdshus, men driven av en stark vandringslust emigrerar till Amerika, där han lever luffarliv intill dess att han förlorar foten i en olycka. 

Den engelske luffaren hade stora litterära intressen och skrev poesi, som lyftes fram av ingen mindre än George Bernhard Shaw, som också försåg Davies självbiografi med ett förord.

* * *

Fredrik Böök är en mycket god stilist. Hans texter i Ögonvittnen osar av lärdom, men behåller en – ibland ironiskt spelad – ödmjukhet. Ironin använder han gärna när han skriver någon syrlighet, exempelvis när han kommer in på sedesförändringar i Sovjetryssland. — Och en viss lärdomsaristokratisk inställning kan väl skönjas i detta att han konsekvent avstår från att översätta citat.

Det är roligt att läsa Böök. Hans humör är gott. Pennan förmedlar väl skulpterade texter, skenbart enkla på det vis som endast mycket skickliga skribenter kan formulera dem. 

Vi påminns också om litteraturens otidsenlighet, eller snarare dess tidsöverskridande möjligheter: böcker som var nya eller för den delen gamla för Böök finns fortfarande kvar för oss att njuta av. Det kan väl hända att våra omdömen skulle bli annorlunda än de omdömen som Böök lämnar, men värdefull litteratur kan det naturligtvis likväl röra sig om: här litteratur som sätter oss i kontakt med pulserande liv i andra tider.
– – –
Fredrik Böök, Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag, 1926. 256 sidor.

Bokrecension: Tankefoster eller Tyskarna dör ut | Günter Grass

Tankefoster eller Tyskarna dör ut (ty. Kopfgeburten oder Die Deutschen sterben aus) är skriven av Günter Grass (1927–2015). Boken utkom på tyska år 1980. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Eva Liljegren, i en upplaga från 1981.

* * *

Tankefoster eller Tyskarna dör ut är en bok skriven i och för sin tid. Och i och för sin miljö. I dag fungerar den främst som ett tvärsnitt av ett Tyskland och en kulturmiljö som hunnit ändra sig mycket på de drygt fyrtio år som hunnit gå sedan Grass skrev verket.

Det är inte fråga om en roman i vanlig mening.

I stället utgörs berättelsen av två spår, som inte sällan går in i varandra. Det ena spåret är historien om hur Grass med sin hustru Ute tillsammans med filmregissören Volker Schlöndorff och hans hustru Margarethe von Trotta besöker Asien. 

Det andra spåret är det filmmanus som Grass arbetar på, och som han också diskuterar med Schlöndorff. Handlingen i och skapandet av detta filmmanus blir till stommen i Tankefoster, kring vilken Grass får anledning till många utvikningar, särskilt av politisk art.

De politiska utvikningarna följer naturligt på huvudpersonernas karaktärer i den tänkta filmen, Grass' tankefoster. De är ett nordtyskt,västtyskt lärarpar, Harm och Dörte Peters. De är progressiva och vänsterlutande, väl i grund socialdemokrater, mycket medvetna om de globala orättvisorna likväl som de är engagerade i politiken på hemmafronten, inte minst rörande etablerandet av ett kärnkraftverk och den för dem oroande möjligheten att den konservative politikern Franz Josef Strauss kan väljas till förbundskansler. 

Dessa två, Harm och Dörte, far på en resa till Asien. Med sig har de den stora frågan om de bör eller inte bör skaffa barn – i en överbefolkad värld, och i ett Tyskland där Strauss kan bli förbundskansler. Under resan med charterresebyrån Sisyfos – ett symboltyngt namn, så klart – får de möjlighet att överlägga om det möjliga barnet; men alltid när hon är villig, är han ovillig, och tvärtom. Och så kan de besöka och övernatta i ett slumsamhälle, genom resebyråns försorg. Och de kan överväga att adoptera.

Harm är refominriktad, men knappast i besittning av något större djup. Grass gör honom till en figur, en representant för ett ”å ena sidan, å andra sidan”. Tvehågsenheten mellan idealism och pragmatism går genom hans liv, och även Dörtes.

* * *

Grass låter namnen på tyska politiker flöda. För en svensk fyrtio år senare utan särskilda kunskaper om eller insikter i denna tyska epok blir överblickenen aning svårnådd; för den samtida läsaren i Tyskland när boken kom ut 1980 måste texten verkat hyperaktuell.

Den längtan som uttrycks rörande det delade Tyskland — två stater men en nation — om ett närmande och om en kulturgemenskap överbryggande muren och olika politiska system är lättare att förstå.

Aktuellt är också det återkommande temat om tyskarnas låga nativitet i relation till mängden barn som föds österut; tyskarna som etniskt folk kanske går under, med Tyskland består genom migration: en sådan utveckling antyds. — Och Grass leker med tanken hur det hade varit om det i själva verket funnits närmare en miljard tyskar istället för kineser, och hur dessa tyskars krav hade inverkat på samhället under en sådan befolkningsmängd.

* * *

Tankefoster är en tidsbunden, tidsfångande bok som talar precis till sin egen tid; färdigställd på nyårsafton 1979 kastar den en prövande blick ut över 1980-talet. Den Strauss som lärarparet räds och som Grass tillåter sig att skriva en alternativ biografi över, om Strauss istället ägnat sig åt författeri, vann inte förbundskanslerposten. Det vet vi nu; det visste man inte på nyårsafton 1979.

För oss fungerar verket som ett tidsdokument. Den vittnar om den inre och yttre kampen mellan pragmatism och idealism, om en till självgodhet gränsande medvetenhet om sin egen roll i de strukturella, globala problemen, och om hur Tyskland – från ett visst perspektiv – kunde läsas mot slutet av året 1979.
– – –
Günter Grass, Tankefoster eller Tyskarna dör ut (ty. Kopfgeburten oder Die Deutschen sterben aus) Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1981. 178 sidor.

Bokrecension: Djävulsdrogen | E. T. A. Hoffmann

Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels) är skriven av E. T. A. Hoffmann (1776–1822). Boken utkom första gången på tyska 1815. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Knut Stubbendorff, bearbetad av Carl-Michael Edenborg och Jesper Ims Johansson, i en upplaga från 2017. Denna upplaga är illustrerad av Sofia Falkenhem.

* * *

Broder Medardus är en högt begåvad kapucinermunk i ett inte närmare bestämt förflutet, någon gång under 1700-talet. Även hans eget förflutna är länge höljt i dunkel. Särskilt begåvad är munken vad gäller predikandet, men man anar att han mer tycker om att glänsa som predikant, än att förkunna budskapet som sådant. 

Medardus är mycket stolt; högmod ligger för honom. Det är väl därför han tar sig för att nalkas en av klostrets reliker: en flaska med en dryck som djävulen sägs ha frestat den helige Ambrosius med. Medardus tänker sig att det är ett gammalt uppfriskande vin, och dricker.

Så börjar hans förvandling. Drycken är nämligen ett djävulselixir, eller — som det kallas i denna översättning — en djävulsdrog. Genom den sätts Medardus i förbindelse med krafter långt större än honom själv, som ordnar slumpen för honom på de mest märkliga vis. 

Kvar i klostret kan han inte bli, han har blivit alltför excentrisk och vill därifrån; men istället för att lämna det och åter bli civil åtar han sig att fara på en resa till Rom å priorns vägnar. Och på denna resa händer besynnerliga ting, där Medardus hamnar i svåra situationer, där mörka krafter ständigt verkar vara i rörelse alldeles utanför synranden, och allt blir en kamp mellan det himmelska och det djävulska. 

Olika händelser ekar genom berättelsen i andra händelser, så att allt verkar försiggå i en bisarr spegellabyrint. Vad som är verkligt och vad som är föreställning och illusioner är inte alltid helt klart. 

Men mitt i denna virvlande tillvaro står Medardus själv – om än under olika antagna namn, i olika identiteter – sturskt, kraftfull, och ständigt med den mystiska makten som lägger korten rätt för honom, hur destruktiva de situationer än är som han råkar in i. Och dessutom driver honom en överväldigande lust efter den fromma, oskyldiga unga Aurelia, dotter till en greve, som ständigt korsar hans väg — återigen på de mest oväntade vis. Hans åtrå tar sig olika uttryck: från att vilja ta henne med våld till att akta henne som ett helgon.

* * *

Djävulsdrogen är en mycket suggestiv berättelse, där berättelsetrådar fogas till och in i varandra på ett sofistikerat vis. Om man ska våga sig på en liknelse, är historien som en vid, mörk sjö, där man bara anar att stora rörelser sker strax under vattenytan, samtidigt som man far fram. Det är dessa stora ting man inte riktigt ser klart som för båten framåt på sin särskilda rutt.

Men åter och återigen återkommer i berättelsen liknande ackord som förut, vad som händer Medardus utgör ofta ekon av vad som redan förut inträffat i hans liv eller hans förfäders liv. Det är emellertid inte lätt att låta bli att ibland hamna i svår förvirring, särskilt beträffande de mycket invecklade släktförbindelser som allteftersom avtäcks.

* * *

I Vertigo förlags upplaga av Djävulsdrogen har man frångått den tidigare svenska översättningen av verket: Djävulselixiret, som ligger närmare den tyska titeln Die Elixiere des Teufels. Carl-Michael Edenborg skriver att han gjort så för att få ett mer samtida ord. Jag övertygas inte av det argumentet: orden ”elixir” och ”drog” ger olika konnotationer, åtminstone i min läsning. 

Som recensent vore inte rätt av mig att undanhålla ytterligare en invändning. 

Vertigos upplaga är utomordentligt vacker. Omslaget, typografin, snodden, de vackra teckningarna av Sofia Falkenhem: allt ger ett exklusivt och tilltalande intryck. Därför får jag beklaga att inlagan inte fått ytterligare en korrekturläsning: korrekturfelen är nämligen legio. I en ny upplaga kunde detta med fördel och utan större svårigheter åtgärdas.

Detta oaktat är Djävulsdrogen en storartad och i viss mån förvirrande, läsupplevelse, där man som läsare ständigt bringas ur balans genom de öden som drabbar munken Medardus genom hans egen inneboende destruktivitet och de krafter som påverkar honom: man vet inte var man har honom och vet inte vad det kommer att bli av honom. 

Därtill är miljön svårt tilltalande: det är gamla slott, källarvalv, spöklika gestalter, dubbelgångare, latinska böner, kyrkor, kloster, munkar och nunnor — ja, många av skräckgotikens vedertagna ingredienser har här blandats samman till en välsmakande rätt.
– – –
E. T. A. Hoffmann, Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels). Övers. Knut Stubbendorff, bearbetning Carl-Michael Edenborg, Jesper Ims Johansson. Malmö: Vertigo förlag, 2017. 504 sidor.

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Följande händelse fick jag kännedom om via ett sponsrat inlägg på Facebook från "Nya Gamla Nyheter". Jag bestämde mig för att undersöka fallet i arkiven. En tragisk berättelse växte fram. 

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Det var på kvällen den 9 oktober 1894, en stund efter skymningen. I skräddarmästare Johannes Janssons verkstad, belägen vid korsningen mellan Södra Kyrkogatan och Lilla Kyrkogatan i Borås, befinner sig skräddarmästare Johannes själv och hans unge lärling Hjalmar Ljungqvist, som varit hos Johannes i bara två dagar. 

    De arbetar båda när någon som gått över innergården kommer in genom bakdörren och förmaket. Det är Karl Gustafsson. Han är välkänd för Johannes. Karl har arbetat för honom under två år, och först för omkring två veckor sedan slutat. Han hade redan tidigare under dagen besökt verkstaden. Men vid detta andra besök har han med sig en dubbelpipig hagelbössa och en revolver.

    Karl Gustafsson är drucken och ställer sig några steg från sin förre chef och frågar om inte denne vill se hans bössa. Men Johannes säger åt honom att genast gå ut. Då avfyrar Karl Gustafsson ett skott på nära håll. Haglen träffar Johannes i högra lungan och sliter upp ett stort hål i hans kropp. Johannes ropar av smärta och lyckas ta sig ut på gatan innan han faller ihop i famnen på en poliskonstapel som han möter där.

    Nästan genast efter att Gustafsson skjutit Johannes vänder han sig mot den unge Hjalmar, som rusar mot dörren. Gustafsson säger senare, att han siktar mot ryggen mellan axlarna på pojken. Hagelsvärmen träffar Ljungqvist bland annat i bakhuvudet, som spräcks sönder.

    Sedan tar sig Gustafsson därifrån. Han försvinner ut genom bakdörren igen och någonstans utanför sätter han gevärets kolv mot marken och pipan mot munnen och skjuter sig själv; han träffar överläppen och nässpetsen. Han tar då revolvern och skjuter sig själv två gånger bakom högra örat, men träffar inte rätt, eftersom han har svårt att röra armen. En polis hittar honom i en pöl av blod. Polisen reser upp Gustafsson i sittande ställning, och lyckas prata med honom. Gustafsson skall ha bett om att bli skjuten.

    Både Johannes Jansson och hans lärling Hjalmar Ljungqvist förs till mjölboden bredvid. Därifrån förs Johannes Jansson till lasarettet, där han snart avlider. Hjalmar konstateras död på platsen. — Skräddarmästare Johannes Jansson var änkling och blev femtioett år gammal. Han efterlämnade sex barn. Skräddarlärlingen Hjalmar Ljungqvist blev bara sexton år gammal.

    Karl Gustafsson förs också till lasarettet. Där är han vid medvetande och man kan samtala med honom; man märker inte av att han skulle vara berusad. Det sägs att han ber en vaktmästare om gift, och han sliter även av sina bandage. Men han kommer med tiden att bli återställd.

    På porten till skräddarmästarens verkstad upptäcker man texten ”Lefve anarkien!” som Gustafsson kritat dit.

Karta över Borås från 1855. Sannolik, ungefärlig plats för Johannes Janssons skrädderi markerad. Karta via British Library.

Rannsakning

Rannsakning med förhör rörande fallet hålls vid flera tillfällen i rådhusrätten. Vid det första tillfället, den 6 november 1894, ger Karl Gustafsson sin bild av vad som hänt. Med omlindat huvud svarar han stående i flera timmar på frågor från borgmästaren. 

    Det blir klart att Gustafsson mått mycket dåligt tiden närmast före morden. Han hade inget jobb längre och han hade tänkt ta livet av sig när han gjort av med sina pengar, om inte livet då blivit bättre. Han super oupphörligt. Under denna svåra tid har han emellanåt besökt sin före detta arbetsgivare, Johannes Jansson, men denne tyckte inte alls om att han drack, och rådde honom att ta sig från staden ett tag och skaffa sig nytt sällskap. Kanske kunde han få arbete hos Jansson igen längre fram. 

    Men Gustafssons sparpengar började ta slut. Han bestämde sig för att den 8:e eller 9:e oktober ta sitt liv. En kamrat som tyckte illa om skräddarmästaren hade flera gånger sagt att Jansson borde dö, och Gustafsson fattade ett hastigt beslut om att ta Jansson med sig i döden. 

    När rådhusrätten pressar Gustafsson om anledningen till att han skjutit Jansson, säger han att orsaken varit ”[m]itt onda lif och fyllan”. Han säger också att han hade ”[ä]n mindre skäl att döda” Ljungqvist. Och han förnekar inte vad han tydligen tidigare uppgett, att han ”var ond på hela mänskligheten o.s.v.”.

* * *

Rannsakningen fortsätter i en andra omgång den 13 november 1894, då olika vittnen hörs. Det berättas att Gustafsson verkar ha haft en en normal uppfostran. Det berättas också om hans drickande under tiden före morden. Tidigare i livet har han inte varit hemfallen åt omfattande alkoholbruk. En polis som känt Gustafsson i elva år vittnar om hur denne varit ”en arbetsam, sparsam och nykter person” under denna tid. 

    Det verkar inte heller varit något helt okänt för folk i Gustafssons omgivning att han övervägde självmord; tvärtom verkar han ha yttrat sig om det tämligen ofta i antydande ordalag. Dessutom bar han ständigt en revolver på sig. — Med anledning av texten på porten utanför skräddarens verkstad uppehåller rätten sig vid frågan om hur Gustafsson egentligen förhåller sig till den anarkistiska ideologin. Det verkar som att han har vissa, möjligen vaga, begrepp om den, men skriften på porten verkar inte varit grundad i politisk övertygelse.

    Vi får också veta att skräddarmästare Johannes Jansson ansetts vara en rejäl och ordningsam man, om än något knapp i maten till sina arbetare. Men Janssons brorsdotter berättar att Gustafsson själv aldrig klagat på maten förr, och säger dessutom att Gustafsson ”städse varit snäll och vänlig.”

* * *

Det tredje rannsakningstillfället äger rum den 20 november 1894. 

    Det vittnas då om att Karl Gustafsson på det stora hela av omgivningen tidigare verkar ha uppfattats som helt normal, åtminstone fram till dess att han gick utan anställning och började dricka hejdlöst. Även den mördade skräddarmästaren Johannes Janssons bror Lars Jansson hade haft Gustafsson anställd, och hade inget annat än gott att säga om honom, förutom att han tydligen arbetade en del vid sidan av. Det talas också om uppskov för att också kunna höra de läkare som skött om den skadeskjutne Gustafsson, men Gustafsson själv vädjar om att få en snabb dom — en dödsdom.

* * *

Den 26 november samlas rådhusrätten åter till rannsakning. Man försöker då få ett klart motiv ur Gustafsson, som tvekar, men verkar landa i att det i alla fall bidragit att han inte fått lov att återgå i Janssons tjänst. Man får intrycket att han faktiskt inte riktigt vet själv hur det blev som det blev. När han får frågan om mordet på Ljungqvist var oåterkalleligt när han fann också honom i verkstaden, svarar han: 

”Jag hade inga tankar då. Jag mins [sic!] inte, att jag tänkte på något. Allt gick på ett ögonblick. Jag tror inte, att en katt en gång kommit undan.” 

Och Gustafsson upprepar att han önskar dödsstraffet.

    Så blev det nu inte. Den 28 november 1894 dömer rådhusrätten i Borås Karl Gustafsson till livstids straffarbete för dråp på skräddarmästare Johannes Jansson och tio års straffarbete för dråp på skräddarlärling Hjalmar Ljungqvist. Därtill kommer vissa ekonomiska utbetalningar. Så avförs senare Gustafsson till Vänersborgs länsfängelse. Domen underställs Göta hovrätt som skärper påföljden: Karl Gustafsson döms till livstids straffarbete för båda dråpen.

* * *

Händelsen på kvällen den 9 oktober 1894 i centrala Borås framstår som påtagligt tragisk. Skräddarmästare Jansson verkar på alla sätt ha varit en redlig arbetsgivare, och Gustafssons antydningar om dålig kost verkar kunna avfärdas. Det berättas till och med av någon, att Johannes Jansson velat låna pengar av Karl Gustafsson, för att på så sätt förvara dem åt honom. Så blev det inte. 

    Av allt att döma hamnade Karl Gustafsson i någon slags psykisk kris. Han drabbas av tvingande självmordstankar, och att han väljer att ta sin tidigare arbetsgivare och vän med sig i döden och dessutom dennes helt nye lärling verkar ha varit ett hastigt infall, eller åtminstone inte ha föregåtts av någon längre planering. Man tycker sig ana en man som släpper allt och kastar sig i fördärvet. 

    Uppenbarligen är det verkligen Karl Gustafssons avsikt att döda också sig själv efter att han skjutit Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Det vittnar hans avskjutna överläpp och nästipp och de två skotten mot huvudet om. Därom vittnar också hans vädjan till polisen som finner honom, och hans önskan om att få gift på lasarettet. Därom vittnar kanske också hans vädjan om att dömas till döden. 

    Borås Tidnings referent vid rannsakningarna, som citaten ovan kommer ifrån, återkommer till att Gustafsson verkar skärpt och intelligent. Gustafsson är knappast sinnesförvirrad och är åtminstone i efterhand helt på det klara med att han har dödat. Men hans först uttalade vilja om att dömas till döden går ej i uppfyllelse: han döms till livstids straffarbete, och när han avförs till länsfängelset i Vänersborg försvinner han från min horisont. 

    Det vore intressant att söka vidare efter honom i källorna — och se vad det blev av honom. Blev han kanske med tiden frisläppt? Sådant hände. Eller blev straffarbetet hans lott livet ut?

    Vad som är klart, är emellertid att sju dagar efter den där kvällen i skrädderiet är Borås kyrka, nuvarande Caroli kyrka, välbesökt. Denna dag begravs både Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Johannes Janssons procession utgick från dennes hem, och Hjalmar Ljungqvists från lasarettet. Kyrkan hade prytts med granar, och kistorna med blommor. 

* * *

Källor:
"Ett morddrama", Borås Tidning, 11/10 1894
"Dubbelmordet", Boråsposten, 12/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson", Borås Tidning, 13/10 1894 
”Förhör”, Borås Tidning, 20/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson inför rätta", Boråsposten, 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 15/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 22/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 27/11 1894
”Dubbelmördaren”, Borås Tidning 29/11 1894
”Dubbelmordet i Borås”, Borås Tidning 7/2 1895
Borås. Död och begravningsbok 1877–1894 via Riksarkivet.

Bokrecension: Eresía | Giacomo Oreglia

Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... är en samling texter av Giacomo Oreglia (1924–2007), författare, översättare, poet.

Boken utkom första gången 1997. Jag har läst en reviderad upplaga från 2003.

* * *

Mängden böcker som skrivs är enorm. Själv kan jag tillgodogöra mig dem när de är skrivna på svenska och engelska, möjligen också på tyska. Giacomo Oreglia visar vilken nytta det hade varit för litteraturälskare att kunna också italienska! 

För många av de texter som utgör Eresía är recensioner och referat av litteratur som utkommit på italienska, och Oreglia fungerar därmed som en förmedlare av italienska rön till Sverige: han redovisar och refererar vad framstående italienska humanistiska författare tagit upp, och tillgängliggör det också för en svensk publik.

Detta är den nästan alltid synliga röda tråden i Eresía: förmedlandet av italienskt till svenska. 

Ämnena som han tar upp är för övrigt av mycket olika art. Således möter vi texter om de mest skilda saker och gestalter. Där finns skildringar av Giardano Bruno och Jeanne d'Arc, om en mängd olika italienska kulturpersonligheter genom tiderna, och då främst om Oreglias stora hjälte Dante Alighieri. 

Om Dantes funktion skriver han, utifrån att denne tänks ha "tagit på sig […] varje människas […] öde", att han kan

"inte bara bli vår mästare utan också förenas med oss genom ett sant, intimt broderskap, bli vår köttslige bror som även nästan rent fysiskt står oss nära."

Och senare:

"Måtte […]  Dante mästaren och brodern, blir det baner som kallar oss till förstärkning och försvar av det som ännu finns kvar av människan och av hennes mänsklighet."

I Eresía finns också på svenska återgivna italienska presentationer av författare från Sverige, såsom Harry Martinson, Eyvind Johnson och Lars Forssell. Och mer: masturbationens kulturhistoria. Lesbianismen genom tiderna. Anarkister och teatergestalter. Polemik och ros.

Dessutom, för teatermannen Oreglia, är det naturligt att en rejäl del av boken också ägnas åt olika typer av teaterhistoria.

* * *

Giacomo Oreglia utgör i sin själva person en brygga mellan italienskt och svenskt, mellan svenskt och italienskt. 

Genom honom och hans verksamhet förs de två så olika länderna betydligt närmare varandra, när han låter respektive folk stifta bekantskap med varandras kulturhistoria. Alltsammans gör han på ett personligt sätt, så att man tydligt förstår när han uppskattar någon han skriver om, respektive när han är mindre förtjust i någon — som den tyske författaren Ernst Jünger, vars anknytning till regimen under Tredje riket belyses och understrykes.

Intressant är också de mjuka grepp han behandlar katolsk religiositet med. Oreglia förefaller dras till kyrkans marginalfigurer, dess nästan-kättare eller mer originella gestalter. Katolska kyrkan som sådan kan han vara kritisk mot, men den religion som utströmmar ur henne fördjupar han sig gärna i, särskilt dess varianter.

Eljest är Oreglia svag för att betona hur oerhört betydelsefulla vissa av de gestalter han skriver om är, hur väldigt stora de är, vilken stor betydelse de haft. Det kan i längden bli en smula tröttande. Hans språk är dessutom ansträngande att läsa: meningarna kan vara mycket långa, med inskjutna bisatser som bryter flödet.

Giacomo Oreglia var uppenbart en grundbildad kulturgestalt, något av en renässansfigur, vars bidrag till svensk kultur varit synnerligen värdefulla. Hans insatser hjälper oss också att få upp ögonen för inte bara vilka skatter som kan finnas att upptäcka från italienskt språkområde, utan därtill förmås vi att reflektera kring vad säkert finns kvar att upptäcka från alla dessa andra språkområden: många, många smala böcker i humanistiska ämnen av stort värde, ett värde som kanske inte kan omsättas i förlagsvinster efter översättningar till svenska, men i bildningsvinster — i vinster för den mänskliga anden.
– – –
Giacomo Oreglía: Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... Stockholm: Ordfront förlag, 2003.

Bokrecension: Hågkomster | Hugo Hamilton

Hugo Hamilton

Hågkomster. Strödda anteckningar är skriven av greve Hugo Hamilton (1849–1928), ämbetsman och politiker. Boken utgavs postumt år 1928.

* * *

Hugo Hamilton föddes med en släkt full av ämbetsmän, militärer och – med Erik Gustaf Geijer som sin morfar. Hans situation är nästan så privilegierad som det är möjligt i ett Sverige där börd fortfarande var en faktor att räkna med när man skulle ta sig fram i samhället.

Det innebär inte att greve Hamilton på något vis framstår som osympatisk i Hågkomster, men möjligen som en aning naiv eller i alla fall oreflekterad i förhållande till sina egna förutsättningar. — Det stora värdet i Hågkomster ligger emellertid just i det som Hamilton själv formulerar sist i sin bok. Han skriver där, att boken endast vill gälla som:

"en anspråkslös samling strödda minnen av en föga märklig man, vilka han  vågat tro möjligen såsom tidsbilder kunna roa en och annan."

Det är nu blygsamt i överkant. Värdet är, som sagt, mycket stort, främst i det att Hamilton ger en lika vältecknad som välformulerad bild av aristokratiskt herrgårdsliv från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Genom vad han lyfter fram får vi en aning om de ideal som rådde beträffande livet just i en sådan miljö som var Hamiltons.

Det kan nämnas, att ur dagens perspektiv uttrycker Hågkomster en besynnerlig blindhet för gårdsaristokratins basförutsättningar: det idoga arbetet av torpare och dagsverkare, gestalter som enkannerligen skymtar fram hos Hamilton som kufiska original, ofta utan fullständiga namn, nästan alltid passande artiga, om än med en fallenhet för viss komiskt uppfattad grovhet, eller för all del underdåniga – åtminstone i äldre tider.

Det finns ett starkt idylliserande drag i minnena. Barndomens familjeliv utmålas i stort sett som otadligt trevligt och avsaknaden på skuggor, som dock kan anas på enstaka ställen, gör framställningen en aning endimensionell. 

* * *

Greve Hamilton går sin väg genom livet och samhället. Efter en längre studietid tar hans ämbetsmannabana fart, och hans yrkesliv blir i stor utsträckning kommittémedlemmens, chefsadministratörens och politikerns; han fick med tiden riksdagsmannauppdrag, ministeruppdrag och landshövdingeskap i Gävle, och dessutom talmanskap i riksdagens första kammare.

Hamilton träffar givetvis en mängd av tidens berömdheter, och han skriver gärna ner kvicka porträtt av dem. 

Under en resa i ungdomen far han med Björnstjerne Björnson, som tydligen talade gärna och lysande men lyssnade mindre. 

Och när Hamilton blir ansvarig för att organisera patentbyrån enrollerar han en viss August Andrée, senare känd för det olyckliga försöket att nå Nordpolen per luftballong. Hamilton uppskattade Andrée, men poängterar också hans obändighet. 

Greven träffar även Alfred Nobel. Honom fann Hamilton "groteskt originell" och "liten och ovanligt ful", men nya idéer framkastade Nobel ideligen. Det är för övrigt en egenhet hos Hamilton: han kommenterar i sina minnen återkommande sina bekantas utseenden, både när han tycker att de är fula och när de är vackra. 

Hamilton har därtill med både kung Oscar II och sonen Gustaf att göra. 

En längre episod behandlar hur Hamilton under en manöver tillsammans med kungens livläkare och kronprinsen försöker förmå konungen att bära en kappa under inspektionen, för att inte råka illa ut i det dåliga vädret. 

Vid ett annat tillfälle hamnade Hamilton på kejserliga jakten Hohenzollern, där han med några andra manades att diskutera tronfrågan i Norge i samband med unionsupplösningen, och detta inför kejsar Wilhelm II och kung Oscar II. Hamilton var också den som kontrasignerade konung Oscar II:s sista handling, och därtill den som kontrasignerade konung Gustaf V:s första handling.

* * *

Det är uppenbart att Hugo Hamilton uppskattar naturen. Han är en hängiven jägare och trivs i skog och mark. Således blir också landskapsbeskrivningarna många i Hågkomster. För en icke-jägare kan nog jaktbeskrivningarna bli en aning långdragna, om det än understryker en viktig del av vad Hamilton tyckte om att sysselsätta sig med under ledighet.

Med självklarhet beskriver Hamilton sina relationer med allehanda grevar och baroner, patroner och direktörer — knappast för att skryta, utan för att det var så hans liv såg ut. Greve Hugo Hamilton framstår inte som otrevlig människa; det vore anakronistiskt att kritisera honom för att han hade sin tids ideal, när de idealen senare ändrats. 

Själv menar han att han aldrig eftersträvat att komma upp sig i samhället. Tvärtom nämner han "min nästan sjukliga misstro till mig själv." Och han utmålar det verkligen ofta som att poster han fått som ämbetsman eller politiker fallit honom till del nästan av tvång: andra har förmått honom att till sist anta erbjudanden om olika uppdrag, efter att han stretat emot. 

På så vis framstår det som att han själv, misstrogen mot sin egen förmåga, nästan mot sin vilja förts mot de olika jobb han fått, och menar så att tal om att han själv skulle varit opportunist inte stämmer.

* * *

Hågkomster ger nycklar till olika delar av det förflutna. Först och främst till det högadliga livet under den aktuella perioden, men också till hur det politiska livet fungerade när nya processer på allvar börjat slå igenom, men ett äldre samhälles institutioner fortfarande hade ett enormt inflytande. 

Hamilton verkade i en brytningstid (och vilken tid är inte i någon mån en brytningstid!) och genom hans ögon får vi hans unika perspektiv på en del av de historiska händelser som utvecklat sig omkring honom.
– – –
Hugo Hamilton, Hågkomster. Strödda anteckningar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928.

Bokslut 2020

Antal inlägg: 61 (2019: 78, 2018: 91)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 4,5 (2019: 6,5, 2018: 7,6)

Antal recenserade böcker: 54 (2019: 71, 2018: 89)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) av Johan Brelin och urvalsvolymen Studentminnen av Per Erik Ahnfelt

Planer för 2021:
Fortsatt recenserande.

Bokrecension: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) | Johan Brelin

S:ta Helena, ristat av Charles Turner (1806 el. tidigare; beskuren) 

Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är skriven av Johan Brelin (1734–1782). Boken utgavs första gången 1758. 

Jag har läst verket i faksimil från Internet Archive.

* * *

Det finns en serie på Discovery Channel som heter ”I Shouldn't Be Alive”, där man i dramatiserade avsnitt blandat med intervjuer får följa ett levnadsöde som ofta trotsar vad man tror är möjligt att klara av som människa. Om serien funnits på 1700-talet hade Johan Brelin varit en självskriven kandidat att vara huvudperson i ett avsnitt. Faktum är att jag nästan förvånas över att det inte gjorts någon film om hans levnadsöde.

Men vi kan ta det från början. 

Johan Brelin är drygt tjugo år gammal när han i januari 1755 ger sig i väg med ostindiefararen ”Prinsessan Sophia Albertina” från Göteborg till Kanton i Kina.

En sådan handelsresa kan synas vara äventyr nog, och det var nog ett sådant, eller åtminstone livserfarenhet, som den unge mannen var ute efter. Men Brelin skulle möta äventyr även i en grad som torde varit ovanlig för dem som seglade på ostindiefararna. Vi får ta del av dem i hans resebok, som gavs ut 1758.

Det går för det mesta raskt undan och snart befinner vi oss i Asien. 

På morgonen den 3 september 1755 lägger fartyget till en bit utanför Kanton. Brelin kommer att få möjlighet att beskriva området och dess folk relativt ingående, trots en synbarligen relativt allmän misstänksamhet från kinesernas sida visavi de från avlägsna länder ankomna handelsmännen. Ja, Brelin skänker till och med läsaren en kompakt liten språkkurs.

Vad gäller växtlivet stannar han bland annat till inför en växt vid namn ”Bambou”, av vilket kineserna gör allehanda ting: "hus, och tak öfver sina fartyg", och dessutom 

"kläder, segel, skor, hattar, bord, stolar, mat- och drickes-käril, parasoller, solfiädrar, snusdosor, kiäppar, och af rötterna tillaga de en smakelig sallat."

Han noterar också att där finns många vilda djur, som är farliga för invånarna till och med när de är inomhus. Särskilt farliga är tigrarna, "som göra otrolig skada", men där finns också "leoparder, vildsvin, babianer, stenmårdar, räfvar och vildkattor". 

Det finns en varelse till som inte är att leka med. Vi låter Brelin berätta om denna, och avnjuter 1700-talssvenskan:

"Et slags mygg, som kallas Mousquiter, är den största plåga hvarmed man här är besvärad, besynnerligen om nätterna: De finnas til otrolig myckenhet, och deras stygn förorsaka en olidelig sveda. Kackolackar äro ej af mindre antal, dock äro de ej så näsvise som mousquiterne."

Kineserna själva synes Brelin vara välvilligt inställd gentemot. De har "ständigt et gladt och angenämt väsende, och större deleln är af et godt och bevekeligt sinnelag." Det ansågs fint, menar han, bland kinesiska män att äga ett stort omfång, så att man "kan fylla up sin stol, och vara heder för en bordsända". 

Men som kristen kan han naturligtvis inte uppskatta deras religiositet, men han beskriver den tämligen ingående. 

De kinesiska matvanorna synes honom till viss del föga tilltalande: De äter råttor, skriver han, och 

"[d]e äta ock grodor, ormar, flädermöss och mera sådant, så at af dem ingen ting som tienar til kropsens uppehälle, vare så ohyggeligt det nånsin vil, föraktas."

Men efter åtskilliga beskrivningar går resan vidare den 12 januari 1756. 

Också nu går det raskt, och snart är vi förbi Godahoppsudden vid södra Afrika och den 3 maj är vi framme vid den lilla ön S:ta Helena, som sextio år senare skulle bli berömd för att hysa en viss fånge vid namn Napoleon. 

Vid denna tid fungerar ön dock som mellanlandningsplats för ostindiefarare av olika nationer. Eller med Brelins formulering, så var ön ett "förfrisknings ställe".

Nu vänder emellertid snart Johan Brelins lycka, och vad som var en vanlig resa på en ostindiefarare byts i ett helt annat slags äventyr, efter att man den 17 maj når den avlägsna lilla ön Ascension, över hundra mil nordväst om S:ta Helena. 

På Ascension var Johan Brelin med i land och man jagade sköldpaddor. Nu ville det sig inte bättre, än att under en vandring på ön kommer Brelin ifrån sällskapet, går vilse, och ramlar dessutom och drar foten så illa ur led att han inte kan gå. 

När Brelin till sist lyckats kravla sig ner till en strand, visar det sig att han är på fel sida ön, men han kan se att hans fartyg nu är långt ute till havs: han är övergiven på en öde ö utan egentliga resurser och utan friskvattenkällor långt, långt ute till havs. 

Till all lycka visar det sig att han inte helt övergivits av sina kolleger. Dessa har träffat på en fransk skuta som de redan tidigare sett, och dennas manskap har förbundit sig att söka efter den försvunne besättningsmedlemmen, som en ond tunga tydligen baktalat på så vis, att man trott honom medvetet hållit sig undan och övergett expeditionen. Fransmännen räddar Johan Brelins liv när de anländer till Ascension.

* * *

Äventyren är inte slut med det som sagts om vad Brelin råkar ut för, men detta skall inte bli ett referat av hela boken. Nog att säga är, att för Brelin återstår många och stora svårigheter innan han till sist den 28 april år 1757 åter når Stockholm, efter att på vägen från Ascension ha besökt Brasilien, Portugal och Holland samt andra platser, och dessutom råkat ut både för att jagas av kapare och att lida skeppsbrott.

Inte minst värdefull ur historisk synpunkt är hans skildring av Lissabon, som inte långt tidigare drabbats av den svårt förstörande jordbävningen 1755, och vid Brelins besök där står i ruiner. De flesta invånarna där bor numera "antingen uti små af bräder upslagne barraquer, eller i tält af segelduk."

Men Johan Brelin kommer alltså till sist hem, kanske inte minst driven av en vilja av att rentvå sitt namn: han övergav aldrig sina kamrater på Ascension; han baktalades och de övergav honom.

* * *

Något utmärkande för Brelins berättarkonst är att i första hand berätta om det han själv sett. Han kan anmärka att andra hävdat att de sett det ena eller det andra, och kanske berätta vad de sett, men han vägrar oftast att gå i god för något som han inte själv bevittnat, även om han inte är helt konsekvent i metoden. Listan över djur i trakten av Kanton som anförs ovan kan han nog rapportera om för att det inte alls syntes vanskligt ur sannolikhetssynpunkt, fastän han väl rimligen inte personligen sett alla varelserna.

Överlag bär allt det Brelin berättar om sannolikhetens prägel: där finns inget av övernaturligheter. Men hans svåra öden kommer till sista att kompenseras av lyckligare öden, som för honom ända hem till hemlandet, nästan två år efter att han frånåktes på den sydatlantiska ön.

Förutom att Brelin lyckas i sin explicita föresats att förnöja med sin berättelse i kraft av de äventyr han genomlever, så förnöjer det också en sentida läsare att ta del av hans underbara språk, som är rappt och förvånansvärt lättläst, särskilt för att vara författat för över tvåhundrafemtio år sedan. 

Därtill får man anledning att reflektera över den tidens typografi; så är i denna bok de två prickarna över ä och ö ännu utskrivna som ett litet ”e”, vilket uttydes som ae, dvs. ä, och oe, dvs. ö.

Brelins resebeskrivning är en rafflande äventyrshistoria, som inte blir mindre intagande av att, så vitt jag förstår, vara historisk. Det är obegripligt att inte Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är mer känd än vad den är. 
– – –
Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57, Johan Brelin. Uppsala: 1758. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: Resa genom Sverige år 1804 (I-II) | Ernst Moritz Arndt

Ernst Moritz Arndt på äldre dagar

Resa genom Sverige år 1804 (I-II) (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804) är skriven av den pommerske historikern Ernst Moritz Arndt (1769–1860). 

Verket utkom första gången på tyska år 1806, och i svensk översättning av J. M. Stjernstolpe år 1807. Verket föreligger i fyra delar. Jag har läst del I-II i faksimil från Internet Archive.

* * *

Djupa skogar, vida dalar, höga berg, forsande åar, vackra sjöar kännetecknar väl fortfarande i stor utsträckning Sverige. För en långt större del av befolkningen än i dag måste landskapet varit grundförutsättningen och fonden i det dagliga livet i början av 1800-talet, då den svensk-tyske historikern Ernst Moritz Arndt från Pommern företog sig en resa runtomkring landet, och både besökte städer, smärre orter och landsbygd.

Resan påbörjades i Stockholm den 26 mars 1804, och gick vidare genom Västergötland till Göteborg, och därifrån uppåt Värmland och Dalarna för att omsider utsträckas till Gävle. Dessa strapatser skildras i de två första delarna av Resa genom Sverige år 1804. 

Och detaljskärpan är häpnadsväckande! — Ställe för ställe kan vi rekonstruera hans rutt, och så med ganska stor säkerhet säga var han befinner sig när han utlåter sig om än det ena och än det andra, företrädesvis kvaliteten på och effektiviteten av jordbruket, som särskilt intresserar honom, eller vackra naturscenerier.

Det kan bli en aning långrandigt att läsa de ingående redogörelserna för hur  jorden brukas i olika trakter. Men det finns dock gott också om annat material att fascineras av i reseberättelsen: här och var skriver Arndt några rader om människor ur allmogen som han träffar, stundom får de rentav namn. Seder och föreställningar skymtar fram. En annan världs konturer når oss genom Arndts beskrivningar.

* * *

Arndt disponerar sin text genom att låta resan i sig vara den röda tråden, men vad han möter ger honom anledning till diverse utvikningar och förklaringar, gärna ganska omfattande. 

Systemet med hållskjutsar mellan olika gästgivargårdar är förutsättningen för hela expeditionen, och därmed har Arndt sin inledande exkurs klar: det blir en utläggning av hur hållskjutssystemet fungerar och hur det vuxit fram. På samma sätt får vi på sina särskilda ställen i texten utläggningar om skolsystemet, kyrkans organisation, indelningsverket och annat, alltefter ämnena aktualiseras av resan.

Det tog tid att resa i början av 1800-talet. Likväl berömmer Arndt det svenska hållskjutssystemet, som var mycket väl utbyggt. Ville det sig väl, får vi veta att man kunde ta sig en mil på en timme. Men vädret kunde av naturliga skäl dra ner tempot ordentligt: översvämmade vägar forceras inte så lätt, som Arndt själv också erfar. Dessutom, får vi senare veta, plågas man, särskilt i mer bebodda områden, ofta "af en oändlig mängd grindar och gärdesgårdar."

* * *

För att bara i korthet nämna några arndtska omdömen av svenska orter, kan vi läsa att Stockholm som "[s]tad är icke allenast skön, utan der finnas äfven många goda och vänliga menniskor, och kanske är denna Stad den mest nöjsamma och artiga i verlden för fremlingar."

Köping däremot, "är en usel, illa byggd stad". Västgötska Hova "är ett muntert ställe". Angående Skara, så tror han att ej "någon af Biskopsstäderna i riket kan vara sämre […] den liknar alldeles en liten bondby."

Trollhättan å andra sidan "presenterar sig som en liten hygglig köping". Göteborg "är verkligen en vacker och liflig stad." Och staden har dessutom en "otvungen omgängeston". Munkfors är "ett Paradis".

* * *

Detaljskärpan nämnde jag ovan. Några exempel på sådana detaljer som skänker ögonblicksbilder av Sverige år 1804 vill jag gärna förmedla. 

Så får vi veta hur snöröjningen fungerar på landsbygden. Det åligger närliggande byar att hålla vägen fri, får vi veta. Man kan skotta, eller använda ett slags triangelformade plogar av bräder, som man ofta kan se uppställda vid milstolparna. När snön packas samman vid töväder leder, skriver Arndt, "snö-fogdar", som är "ett slags Vinter-police", bylagen ut för att med "skoflar och spadar" röja bort snön.

I trakten av Rotebro, utanför Stockholm, springer en varg över vägen framför Arndts ekipage, och detta skall ha uppfattats som ett dåligt omen. Utanför Mellerud springer ett lodjur på samma sätt förbi, vilket föranleder skjutsbonden att ta av sig hatten och spotta i den, efter vilket han förklarar vilken ondska detta djur för med sig, ett djur som tydligen "anses för en af Hin ondes äldsta bundsförvandter."

I Lidköping noterar han den besynnerligheten att folk "af ringare Classen" ständigt går barfota, både i och utom staden, men alla har handskar.

En särskilt levande beskrivning får vi av Storgruvan i värmländska Persberg. Arndt bestämmer sig för att stiga ned i den. Han skriver:

"Hvilken förfärande syn! Öppningen visar sig i dagen såsom en ingång till afgrunden, och ofantliga ispelare sträckte sig ännu ifrån densamma ned i djupet."

De tar sig ner på isiga stegar. Förutom iskalla händer 

"kom det det dofva ljud, som hvarje ton väckte, röken af kolelden inunder oss, den rysliga halfdag som utspridde sig omkring oss, och de branta bergväggarna."

Han fortsätter:

"Just under det jag var ned på botten, lossande man flera grufskott. Jag kan icke beskrifva detta underjordiska dunder, och den verkan det hade på mig."

Gruvor av tidig 1800-talstyp har kanske de flesta av oss ringa erfarenhet av i dag, men något annat som Arndt erfar en natt utanför Mora, medan han väntar på att man skall hitta en färjkarl, kan nog de flesta relatera till: mygghelvetet. Han skriver: 

"myggorne vid floden voro också obeskrifligt plågsamma; de kommo flygande i täta svärmar, och här lärde de mig verkeligen för första gången att respectera deras näsvishet."

Nå, det var några få snabba inblickar i ett Sverige såsom det såg ut för drygt tvåhundra år sedan.

* * *

Arndt uppskattar Sverige och högaktar svenskarna. Nog kan han komma med beklaganden kring att man inte nog vinnlagt sig om att utöka den odlingsbara marken eller inte odlar på ett tillräckligt effektivt vis här och var, men han är också snar att berömma jordbruket där det funkar väl. Han tycker uppenbarligen om den svenska naturen, och särskilt hänförande vyer vinner hans gillande.

Det är en aning hypnotiserande att läsa Resa genom Sverige år 1804. Det är som att se landet av i dag avskalat de senaste tvåhundra årens förändringar. Samtidigt som många orter är desamma som vi kan besöka eller se på vägskyltar när vi reser i dag, har en del platser som för Arndt fungerade som nav numera sjunkit ner i lugnare omständigheter, och andra orter svingat sig upp och nämns dagligen och stundligen. 

Visst kan omständligheten med vilken Arndt beskriver svenska förhållanden ibland bli tröttande, men däremellan kommer dessa guldkorn som jag särskilt värdesätter: en replik av en skjutsbonde år 1804, en dråplig iakttagelse eller skymten av folktro eller folksed.
– – –
Ernst Moritz Arndt, Resa genom Sverige år 1804 (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804). Övers. J. M. Stjernstolpe. Carlstad, 1807. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: En resa genom Sverige år 1586 | Samuel Kiechel

En resa genom Sverige år 1586 är skriven av Samuel Kiechel (1563–1619), köpman och reseskildrare från riksstaden Ulm i nuvarande Tyskland. 

Kiechels reseskildringar utgavs första gången i Tyskland år 1866, och den del som behandlar vistelsen i Sverige utkom i svensk översättning av B. Schlegel 1892, publicerad i Historisk tidskrift detta år. Verket trycktes åter år 1897 i Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 44, under egen titel, och det är si denna version jag tagit del av texten via Projekt Runebergs faksimil.

* * *

Den del av Samuel Kiechels resor som täcker Sverige är inte omfattande i sidantal, men innehållsmässigt är den mycket rik. Texten fungerar som en hel kartong med ögonblicksbilder av Sverige såsom det såg ut mot slutet av 1500-talet, sett med en besökares blick. Att det just är en besökare som skriver om Sverige gör dessutom att saker uppmärksammas som en inhemsk betraktare kanske inte skulle funnit det lönt att skriva om: för den senare hade det framstått som självklart — men inte nödvändigtvis så för Kiechel, och alls inte nödvändigtvis så för oss.

Så är till exempel något som gång på gång ställer till det för Kiechel de dåliga framkomstmöjligheterna: vägarna på land förefaller vara allt annat än lättforcerade. Man reser, som man gärna gjorde, på vintern, då slädar kan nyttjas och framförallt vattendrag frusit till så att isarna blir plana ytor att röra sig över. Kiechel skriver: 

"här i landet reser man mycket litet annat än om vintern, då det ej finnes ordentliga vägar."

I regel tar man sig några mil om dagen. Inte sällan far man vilse innan man åter hittar vägen som för dit man ska. 

Sedan uppstår samma bekymmer varje kväll eller natt: att erhålla husrum för hästar och sig själva och gärna något att äta. Pengar har Kiechel uppenbarligen, men det är långt ifrån någon garanti för att man blir insläppt och bjuden på något. Ofta verkar man anlända till byar eller ensligare ställen sent om nätterna, och dem man knackar på hos är inte överdrivet glada över att ha blivit väckta. 

* * *

Kiechel påbörjar resan den 9 februari 1586 genom att ta sig över Öresund från Helsingör till Helsingborg. Så går färden med släde snett upp över landet till Jönköping och vidare mot Stockholm, varefter man tar sig till Uppsala. Återresan går via Kalmar och sedan in i danska Blekinge och Skåne. 

Kiechel antecknar dag för dag var han – och de han för tillfället reser med – befinner sig och hur lång dagsresan blivit. Många orter känner vi igen, andra skulle man nog med hjälp av fantasi och en detaljerad karta kunde identifiera med viss säkerhet. 

Resedetaljerna vad gäller färdväg, reslängd och tidsåtgång i all ära! — Men riktigt liv får berättelsen genom de många anekdoter som Kiechel fyller sin skildring med. 

Här möter vi 1500-talets svenskar, allmoge, präster, fogdar, hertig Karl på en marknad och till och med konungafamiljen, som Kiechel får se i Kalmar vid ett tillfälle, tack vare att han har ett rekommendationsbrev till en adelsman som har möjlighet att släppa in honom i slottet.

Kiechels reseskildring är alltså mycket värdefull, och dessutom underhållande! — Låt oss titta lite närmare på något av det han berättar för oss om sin äventyrliga resa.

* * *

Om landets geografi får vi del av många intryck. Landet är, förutom "mycket kallt, rått", dessutom ”ringa bebyggdt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt". På ett annat ställe beskrivs landet som "uppfylldt med berg, sjöar och branta klippor så att det är både svårt och besvärligt att resa därstädes."

Vid nattkvarter är förhållandena sådana, att alla sover i ett och samma rum i stugorna, och inte nog med det, där håller också en försvarlig del av djuren hus. Däribland de unga grisarna, som tydligen tycker om att hålla till mitt i stugan. Kiechel ogillar detta, eftersom de luktar och "om natten" kommer de "och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än af den bästa måltid." 

Vill man vidare bli ordentligt välkomnad bör man komma med gåvor, kryddor till husmödrarna och gärna "mässingsringar, speglar, knifvar eller andra leksaker" till barnen.  

Det svenska folket verkar Kiechel tycka om. Karlarna är "starka, arbetsamma och groft byggda". De når hög ålder och klär sig enkelt och gammalmodigt. Åtminstone landsbygdskvinnorna beskrivs som "sköna, finbildade och hvithylta", rena i klädedräkt, "eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna." — Men även städernas kvinnor kan vara vackra.

Särskilt förtjusta verkar man i hemmen vara i silverskedar, så att man även i annars fattiga stugor helst ser till att ha sådana åtminstone åt husfar och husmor. Riktigt förmöget folk kan annars ha en halv tunna med silverskedar.

* * *

I Strängnäs pågår en marknad, och där får Kiechel syn på hertig Karl, den blivande Karl IX. 

Hertigen skall ha gått omkring och uppmanat folk att vara ärliga mot varandra. Och av en bonde ska Karl fått till skänks två mårdskinn, men Kiechel noterar att bonden fortsätter att följa efter hertigen, tills en i dennes sällskap frågar vad han vill; jo, han undrar om han för gåvan kunde få en häst! — Hertigen skall ha skrattat och sagt åt bonden att besöka honom. 

Kiechel, som får hertigens ord översatta för sig, får höra att Karl inte alls är en högfärdig person, utan "att han ofta tillbringar en half dag hos någon gammal bonde, som har god reda på landets bruk, för att med honom samtala om dagens händelser."

Väl i Stockholm beskrivs denna stad. Kiechel noterar bland annat att staden är av ringa storlek, men att hamnen är djup nog att stora skepp kan lägga till precis vid stranden. 

Ett litet problem fick han där också. Det visar sig att husen inte har dass inomhus, utan man måste gå ut för att göra det man gemenligen gör på sådana ställen. Hemlighusen är då uppställda mot varandra, och på ena sidan står de för män, och på andra sidan de för kvinnor. Den ordningen vet inte Kiechel av, och går på ett dass avsett för kvinnor och får ovett av en gumma för detta tilltag.

En annan detalj som Kiechel tar upp är att svenskarna, åtminstone vid gästabud, synes ta i hand mest hela tiden. Således tar man i hand i samband med att man skålar med varandra, och likaledes tar man i hand efter att man varit ute och kastat vatten. 

* * *

Mot slutet av sin resa kommer alltså Kiechel till Kalmar. Där befinner sig också kung Johan III med sin familj. Kiechel får tillfälle att se konungen och hans familj när de sitter och äter. Han lämnar följande beskrivning av kungens utseende: han 

"har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl."

Om de småländska husen delges vi också ett och annat. Husen är ofta fyrkantiga och i en våning. Innerväggarna är inte brädade, och gliporna mellan stockarna tätas med lera eller kogödsel. Det är ont om ljuskällor, i regel endast en fönsterliknande anordning i taket, som i övrigt är täckt med grästorv som djur får beta av under sommaren. 

Dörrarna är mycket låga, och trösklarna höga, det senare för att inte de unga djuren ska komma ut hur som helst. Vintertid är storstugan det rum vari man själv och många av djuren vistas, och där finns husbondefolkets sängar. 

Barnen ligger framför ugnen, drängar och pigor på bänkar. Besökande hänvisas till golvet, om man inte hedrar dem med att få ligga på bordet. Mindre barn ligger i en rund vagga, upphängd från taket. Kiechel noterar att det är husbondens, husfruns och barnens vana att under måltiderna rapa ordentligt, möjligen för att roa besökare.

Omsider når Kiechel danska Malmö. Vid det laget har han köpt sig ytterligare en häst, som emellertid är av det vilda slaget. Då han är ute och prövar sin nya springare tar sig denna för att sticka iväg över en gödselhög, med den konsekvensen att Kiechel faller av. Han är glad att falla i något så mjukt. Annars hade det månne gått illa. Men han beslutar sig för att inte mer rida den hästen.

* * *

Det var några glimtar från ett Sverige år 1586. En resa genom Sverige år 1586 ger ovärderliga inblickar i ett svunnet landskap, beläget här, men sedan länge förändrat. 

Fram träder ett tämligen ödsligt land, fyllt av skogar, svåra att genomkorsa. Men här och var finns stugor och gårdar där den vägfarande med lite tur och vigt munläder kan få lov att övernatta och kanske rentav få något i magen. 

Folket är rustikt, lever med sina djur och försöker överleva i en värld som stora delar av året är frusen. Här och var får vi syn på en fogde, en präst, eller en herreman: som hertig Karl som går omkring på marknaden, eller kung Johan som äter med sina närstående. 

En icke obetydlig del av Kiechels berättelse skildrar svårigheterna att ta sig fram. Det börjar bli vår, och vatten står på isarna, ibland trampar hästarna igenom. Mot slutet kan han inte längre använda släden, utan byter den mot en träsadel. Ofta rider man långt in på nätterna, ofta rider man vilse. 

En resa genom Sverige år 1586 är värdefull som kulturhistoriskt dokument. Genom skriften ser vi inte bara dem som brukar omnämnas i historieböckerna, utan också enskilda, ehuru ofta namnlösa, svenskar ur allmogen, och vi anar något av deras vanor, såsom de såg ut för omkring fyrahundratrettio år sedan. 

De är oss inte helt främmande, men ligger liksom bakom en tidens barriär som Kiechel genom sin berättelse hjälper oss att se igenom. Det är alltsammans en enastående läsupplevelse.
– – –
Samuel Kiechel, En resa genom Sverige år 1586. Uppsala: Föreningen Heimdals Folkskrifter N:r 44, 1897. Tillgänglig som faksimil via Projekt Runeberg.

Bokrecension: Också jag har varit Alfred Vestlund | Daniel Möller (red.)

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf är sammanställd av litteraturvetaren Daniel Möller och försedd med en inledning av Magnus Halldin. Boken utgavs 2016.

* * *

Jag vill hävda att Gunnar Ekelöf är en av de absolut främsta diktarna på svenskt tungomål. Hans texter rymmer så mycket känsla, med rötter ner i sagor, i myter, i livsproblem av olika slag. De är vida nog att försänka sig i, att vistas i. Och så språket! — Lekfullt, allvarligt, precist.

Redan i sin samtid blev Ekelöf berömd för sin konst. Det gjorde också att han ofta intervjuades eller ombads svara på olika frågor. Nästan samtliga dessa intervjuer och enkätsvar har samlats i Gunnar Ekelöf-sällskapets utmärkta bok Också jag har varit Alfred Vestlund, som med fördel kan fungera både som en ekelöfsk kommentar till de egna verken och den egna verksamheten som diktare, och som ett sätt att komma lite närmare den komplexa, stillsamma, skygga person som Gunnar Ekelöf förefaller ha varit.

För det ligger något skyggt över Ekelöfs framträdande. Skyggt, men resonerande, djupt. Har man hört Ekelöfs röst i de olika klipp som finns tillgängliga är det inte svårt att höra honom långsamt lägga ut texten utifrån de intervjuandes frågor; stundom vändande på frågorna, inte skyggande för paradoxer.

Ett av de drag som framkommer i flera intervjuer är Ekelöfs kärlek till musiken. Vid ett tillfälle beskrivs hur Ekelöf rentav dansar, en bild som naglar sig fast hos läsaren. Matts Rying skriver: 

"jag minns honom fågellik bölja över golvet, de ånga armarna flaxade värdigt i manuettrytm, en säregen och uppspelt balett med måndöd vinternatt utanför fönstret."

Ett annat drag är det inslag av rastlöshet som vilar över skalden. Han kände sig nog aldrig riktigt hemma i Sverige. Han är liksom ständigt på väg: gärna till det honom så närstående Frankrike, eller till Grekland, det senare i ett sammanhang kallat ”modern”. 

I dessa länder erfar han en annan stämning. Hans avoga inställning till Sverige synes åtminstone i någon utsträckning bero på en obehagskänsla inför ett teknokratiskt, byråkratiskt, genomreglerat samhälle, ja, han har ju myntat ordet ”folkhemskt” som är talande nog. Han värnar ett slags utanförskap och säger i samband med att han i Sverige talar om att vistas i Frankrike: ”Jag vill vara utlänning, och det är jag inte tillräckligt här. Jag vill vara turist.”

* * *

Särskilt intressant är det givetvis att läsa Ekelöfs egna kommentarer till sina diktverk: vad han själv uttolkar som deras grund, och vad han önskar säga med dem. Därtill: varur de kommer, vad deras bakgrund är. Så blir till exempel ett kapell som beskrivs i en dikt förklarat som ett faktiskt kapell, som Ekelöf besökt, utanför Mykene.

Vi får också veta något om hur Ekelöf rent praktiskt arbetar med sina dikter. Oftast förefaller det vara ett slags hantverksarbete, där Ekelöf arbetar och arbetar om sina manuskript. Stoff kan han ta ifrån miljön han vistas i, hemma eller utomlands. Drömmar är en annan källa till poesin. 

Ibland kan dock en omedelbarhet komma över honom, där endast ytterst lite ändras i de färdiga dikterna efter att de skrivits ner. Det ständiga arbetet kan också konkretiseras i hur dikter som en gång publicerats i tidskriftsform i en senare bokform har omarbetats.

* * *

Gunnar Ekelöf framstår i intervjusvaren som en människa som i sig själv är enkel, men aldrig grund. Åter och återigen återkommer han till hur han uppskattar sydländsk medmänsklighet, hövlighet, vänlighet. Det vilar en självklar ödmjukhet över honom, som inte skyggar för att gå in på högkulturella spörsmål, där han likväl är hemma som i sitt eget vardagsrum. Författarreferenserna passerar, och vi kan vara säkra på att Ekelöf vet vad han talar om när han utlåter sig.

Nog kräver Också jag har varit Alfred Vestlund ett visst Ekelöf-intresse. Men för den som har ett sådant bidrar samlingen till utökad bekantskap med skalden vars dikter, drygt femtio år efter hans död, ännu i allra högsta grad förmår skaka och beröra – och ofta får läsaren att bekräftande tänka: "ja, just så!" inför någon förlösande formulering.*
– – –
Daniel Möller (red.), Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf. Inledning av Magnus Halldin. Stockholm: Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016.

Bokrecension: Unsheltered | Barbara Kingsolver

Unsheltered är en roman av Barbara Kingsolver (f. 1955). Boken utkom första gången 2018. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Unsheltered utspelar sig på ungefär samma plats men i två olika tidsperioder. Det rör sig om den från början utopiskt syftande samhällsgemenskapen Vineland. Där bor i ett fallfärdigt hus någon gång under senare delen av 2010-talet en familj med sina särskilda problem och utmaningar. På samma tomt låg ett annat fallfärdigt hus på 1870-talet där en annan familj med just sina särskilda problem och utmaningar bodde. 

Kingsolver väver skickligt samman berättelserna från de två epokerna och genom båda går som ett tema ett ifrågasättande av en stor berättelse, ett narrativ eller om man så vill – ett paradigm. 

På 2010-talet skakas berättelsen om den amerikanska drömmen och möjligheten till ekonomisk utveckling, särskilt genom de vuxna barnens perspektiv, där dottern Tig står för det antikapitalistiska perspektivet, och sonen Zeke för det framåtsträvande, framgångsjagande.

På 1870-talet skakas en fundamentalistiskt kristen världsåskådning av darwinismens begynnande genombrott, manifesterat i läraren Thatchers kamp mot sin inskränkta rektor och indirekt mot samhällets ledare Landis. 

Den senare blir för övrigt något av en parallell till den Trump som på 2010-talet träder fram som representant för den gamla framgångs-berättelsens ohöljda inkarnation.

* * *

Naturligtvis har Unsheltered en tendens. Den antikapitalistiska, kollektivistiskt inriktade dottern Tig, som dessutom bott på Kuba en tid, skildras särskilt välvilligt. Det är hennes idéer som vinner ingång hos modern Willa, som är den som i första hand fungerar som romanens huvudperson. 

Willa och maken Iano är ett slags akademiska proletärer, hon en frilansande journalist, han en underbetald universitetslärare. Båda framstår som något av klassiska företrädare för en amerikansk vänster, så kallade liberals. 

Men fortfarande har de investerat i Den Stora Berättelsen: de har sökt framgång genom att försöka göra rätt karriärdrag, flytta hit och dit – men likväl står de nu och har inte råd att renovera sitt hus, som alltmer faller sönder omkring dem. 

Dottern visar på andra värden: vikten av att återanvända, att göra saker gemensamt, att nöja sig med vad man har, snarare än att sträva efter fjärran mål som kanske aldrig förverkligas. 

Den högutbildade sonen Zekes flickvän har tagit sitt liv och lämnat honom med en nyfödd son, som han inte kan knyta an till och som föräldrarna och systern får ta hand om. Zeke har fått sitt liv krossat genom flickvännens död, men är likväl kvar i racet: han försöker komma på fötterna inom ekonomisektorn, samtidigt som han dras med enorma studieskulder. 

Zeke är sin systers motbild. Båda är de något av karikatyrer på typer, men broderns drag är tecknade med tjockare linjer än systerns.

* * *

Misstron mot det västerländska, kapitalistiska samhället är vad som går som en ström genom de delar av Unsheltered som utspelar sig nästan i nutid. Misstron mot det gamla, religiösa systemets ovilja att belägga sina påståenden när de möts av ifrågasättande information är strömmen genom delarna som utspelar sig på 1800-talet. 

Thatcher, läraren på 1870-talet, blir en tragisk hjälte i kampen mot den nästan satiriskt ritade rektorn. Tig, dottern på 2010-talet, får väl tänkas vara en motsvarighet: hon pekar på ett alternativ till den då härskande ideologin.

Men det finns många fler personer i romanen. 

Särskilt utmärker sig den grekiske farfadern Nick på 2010-talet: överviktig, fördomsfull och elak, givetvis en anhängare av Trump. Och så har vi den historiska personen Mary Treat på 1870-talet, som står i brevförbindelse med Charles Darwin själv och fungerar som moraliskt stöd åt läraren Thatcher.

Mary Treat tillsammans med Willa är väl de två personer som för mig framträder som de mest realistiskt formade personerna, medan särskilt Willas barn mer blir mer av klichéer, ända ner till det plagg med Che Guevara-tryck som Tig klär sin brorson i.

* * *

Unsheltered är mycket välskriven och väl sammanhållen, om än något lång. 

Någon framåtdrivande story ser man dock inte mycket av. Tyngdpunkten ligger i stället på skildringen av brytningen mellan idéer, mellan De Stora Berättelserna och De Nya Berättelserna. Och väl så. 

— De politiska undertonerna finns där, särskilt mot slutet, men bärs upp av en uppenbar författarbegåvning. Boken sjunker alltså inte ner i det didaktiska träsket, blir absolut inte plakat eller pamflett. Vad romanen framförallt verkar är att skapa utrymme för ett ifrågasättande av de samhällsberättelser vi kanske ofta tar för givna, försjunkna i dem som vi nog ofta är. 

Huruvida det är en framkomlig väg att på Tigs sätt överge tanken på individuella framsteg, skrota det kapitalistiska systemet och börja agera mycket, mycket mer miljömedvetet — det kan måhända diskuteras. Men det är likväl alltid nyttigt att sätta självklarheter i fråga, om inte annat för att få perspektiv på vad man själv tar för givet, men som kanske kunde vara helt annorlunda.
– – –
Barbarba Kinsolver, Unsheltered. London: Faber & Faber Limited, 2019.