Bokrecension: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) | Johan Brelin

S:ta Helena, ristat av Charles Turner (1806 el. tidigare; beskuren) 

Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är skriven av Johan Brelin (1734–1782). Boken utgavs första gången 1758. 

Jag har läst verket i faksimil från Internet Archive.

* * *

Det finns en serie på Discovery Channel som heter ”I Shouldn't Be Alive”, där man i dramatiserade avsnitt blandat med intervjuer får följa ett levnadsöde som ofta trotsar vad man tror är möjligt att klara av som människa. Om serien funnits på 1700-talet hade Johan Brelin varit en självskriven kandidat att vara huvudperson i ett avsnitt. Faktum är att jag nästan förvånas över att det inte gjorts någon film om hans levnadsöde.

Men vi kan ta det från början. 

Johan Brelin är drygt tjugo år gammal när han i januari 1755 ger sig i väg med ostindiefararen ”Prinsessan Sophia Albertina” från Göteborg till Kanton i Kina.

En sådan handelsresa kan synas vara äventyr nog, och det var nog ett sådant, eller åtminstone livserfarenhet, som den unge mannen var ute efter. Men Brelin skulle möta äventyr även i en grad som torde varit ovanlig för dem som seglade på ostindiefararna. Vi får ta del av dem i hans resebok, som gavs ut 1758.

Det går för det mesta raskt undan och snart befinner vi oss i Asien. 

På morgonen den 3 september 1755 lägger fartyget till en bit utanför Kanton. Brelin kommer att få möjlighet att beskriva området och dess folk relativt ingående, trots en synbarligen relativt allmän misstänksamhet från kinesernas sida visavi de från avlägsna länder ankomna handelsmännen. Ja, Brelin skänker till och med läsaren en kompakt liten språkkurs.

Vad gäller växtlivet stannar han bland annat till inför en växt vid namn ”Bambou”, av vilket kineserna gör allehanda ting: "hus, och tak öfver sina fartyg", och dessutom 

"kläder, segel, skor, hattar, bord, stolar, mat- och drickes-käril, parasoller, solfiädrar, snusdosor, kiäppar, och af rötterna tillaga de en smakelig sallat."

Han noterar också att där finns många vilda djur, som är farliga för invånarna till och med när de är inomhus. Särskilt farliga är tigrarna, "som göra otrolig skada", men där finns också "leoparder, vildsvin, babianer, stenmårdar, räfvar och vildkattor". 

Det finns en varelse till som inte är att leka med. Vi låter Brelin berätta om denna, och avnjuter 1700-talssvenskan:

"Et slags mygg, som kallas Mousquiter, är den största plåga hvarmed man här är besvärad, besynnerligen om nätterna: De finnas til otrolig myckenhet, och deras stygn förorsaka en olidelig sveda. Kackolackar äro ej af mindre antal, dock äro de ej så näsvise som mousquiterne."

Kineserna själva synes Brelin vara välvilligt inställd gentemot. De har "ständigt et gladt och angenämt väsende, och större deleln är af et godt och bevekeligt sinnelag." Det ansågs fint, menar han, bland kinesiska män att äga ett stort omfång, så att man "kan fylla up sin stol, och vara heder för en bordsända". 

Men som kristen kan han naturligtvis inte uppskatta deras religiositet, men han beskriver den tämligen ingående. 

De kinesiska matvanorna synes honom till viss del föga tilltalande: De äter råttor, skriver han, och 

"[d]e äta ock grodor, ormar, flädermöss och mera sådant, så at af dem ingen ting som tienar til kropsens uppehälle, vare så ohyggeligt det nånsin vil, föraktas."

Men efter åtskilliga beskrivningar går resan vidare den 12 januari 1756. 

Också nu går det raskt, och snart är vi förbi Godahoppsudden vid södra Afrika och den 3 maj är vi framme vid den lilla ön S:ta Helena, som sextio år senare skulle bli berömd för att hysa en viss fånge vid namn Napoleon. 

Vid denna tid fungerar ön dock som mellanlandningsplats för ostindiefarare av olika nationer. Eller med Brelins formulering, så var ön ett "förfrisknings ställe".

Nu vänder emellertid snart Johan Brelins lycka, och vad som var en vanlig resa på en ostindiefarare byts i ett helt annat slags äventyr, efter att man den 17 maj når den avlägsna lilla ön Ascension, över hundra mil nordväst om S:ta Helena. 

På Ascension var Johan Brelin med i land och man jagade sköldpaddor. Nu ville det sig inte bättre, än att under en vandring på ön kommer Brelin ifrån sällskapet, går vilse, och ramlar dessutom och drar foten så illa ur led att han inte kan gå. 

När Brelin till sist lyckats kravla sig ner till en strand, visar det sig att han är på fel sida ön, men han kan se att hans fartyg nu är långt ute till havs: han är övergiven på en öde ö utan egentliga resurser och utan friskvattenkällor långt, långt ute till havs. 

Till all lycka visar det sig att han inte helt övergivits av sina kolleger. Dessa har träffat på en fransk skuta som de redan tidigare sett, och dennas manskap har förbundit sig att söka efter den försvunne besättningsmedlemmen, som en ond tunga tydligen baktalat på så vis, att man trott honom medvetet hållit sig undan och övergett expeditionen. Fransmännen räddar Johan Brelins liv när de anländer till Ascension.

* * *

Äventyren är inte slut med det som sagts om vad Brelin råkar ut för, men detta skall inte bli ett referat av hela boken. Nog att säga är, att för Brelin återstår många och stora svårigheter innan han till sist den 28 april år 1757 åter når Stockholm, efter att på vägen från Ascension ha besökt Brasilien, Portugal och Holland samt andra platser, och dessutom råkat ut både för att jagas av kapare och att lida skeppsbrott.

Inte minst värdefull ur historisk synpunkt är hans skildring av Lissabon, som inte långt tidigare drabbats av den svårt förstörande jordbävningen 1755, och vid Brelins besök där står i ruiner. De flesta invånarna där bor numera "antingen uti små af bräder upslagne barraquer, eller i tält af segelduk."

Men Johan Brelin kommer alltså till sist hem, kanske inte minst driven av en vilja av att rentvå sitt namn: han övergav aldrig sina kamrater på Ascension; han baktalades och de övergav honom.

* * *

Något utmärkande för Brelins berättarkonst är att i första hand berätta om det han själv sett. Han kan anmärka att andra hävdat att de sett det ena eller det andra, och kanske berätta vad de sett, men han vägrar oftast att gå i god för något som han inte själv bevittnat, även om han inte är helt konsekvent i metoden. Listan över djur i trakten av Kanton som anförs ovan kan han nog rapportera om för att det inte alls syntes vanskligt ur sannolikhetssynpunkt, fastän han väl rimligen inte personligen sett alla varelserna.

Överlag bär allt det Brelin berättar om sannolikhetens prägel: där finns inget av övernaturligheter. Men hans svåra öden kommer till sista att kompenseras av lyckligare öden, som för honom ända hem till hemlandet, nästan två år efter att han frånåktes på den sydatlantiska ön.

Förutom att Brelin lyckas i sin explicita föresats att förnöja med sin berättelse i kraft av de äventyr han genomlever, så förnöjer det också en sentida läsare att ta del av hans underbara språk, som är rappt och förvånansvärt lättläst, särskilt för att vara författat för över tvåhundrafemtio år sedan. 

Därtill får man anledning att reflektera över den tidens typografi; så är i denna bok de två prickarna över ä och ö ännu utskrivna som ett litet ”e”, vilket uttydes som ae, dvs. ä, och oe, dvs. ö.

Brelins resebeskrivning är en rafflande äventyrshistoria, som inte blir mindre intagande av att, så vitt jag förstår, vara historisk. Det är obegripligt att inte Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är mer känd än vad den är. 
– – –
Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57, Johan Brelin. Uppsala: 1758. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.