Bokrecension: Kungligt skvaller genom tusen år | Sven Eric Barck

Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia är skriven av rektorn och gymnasieläraren i historia Sven Eric Barck (1918 – 2008).

Boken går, som titeln antyder, igenom svensk historia sedan omkring tusen år tillbaka, och gör detta främst ur anekdotisk aspekt: Barck har velat lyfta fram de möjligen prekära situationer som våra regenter och deras anförvanter hamnat i. Saker som det nog en gång har skvallrats om, eller, vad gäller nyare händelser, kanske ännu skvallras om emellanåt.

Det är inga sensationella ting vi ställs inför. Mycket av det jag läser, känner jag direkt igen från Alf Henriksons Svensk historia som jag för tillfället också läser; Barck citerar till och med Henrikson vid upprepade tillfällen. Läsaren kan nog tidvis uppfatta Kungligt skvaller genom tusen år som en kondenserad version av Henriksons Svensk historia, där endast delar som kan kallas skvaller fått bli kvar. Och det rör sig då främst om olika kungligheters utomäktenskapliga förbindelser.

Det är knappast märkligt att åtskilliga av våra gamla regenter hade just utomäktenskapliga förbindelser, vilket också Barck påpekar. I regel var deras äktenskap arrangerade för att gynna diplomatiska förbindelser; romantik tog man inte särskilt stor hänsyn till. Att romantiken då söktes utanför äktenskapet var väl snarast allmänt accepterat.

Barck skriver i sin inledning:

"Vi bör också ha klart för oss att den breda allmänheten, speciellt under 1500-, 1600- och 1700-talen, såg mycket generöst på alla kungliga snedsteg. Regenternas giftermål hade ofta inte ingåtts av kärlek utan av rent politiska skäl."

* * *

Kungligt skvaller genom tusen år är inte en vetenskaplig avhandling. Men på grund av att innehållet emellanåt är ägnat att få läsaren att lyfta på ögonbrynet, hade jag mycket önskat utförligare hänvisningar till källor, vari dessa påståenden fötts eller åtminstone behandlats. Barck själv hänvisar till verkets typ för att motivera varför inte "en fullständig förteckning över använda källor" finns med, att det skulle "vara alltför pretentiöst". Jag håller inte med. Man behöver inte nödvändigtvis använda sig av en detaljerad notapparat, men en sammanställning i bokens slut, kapitel för kapitel, över var uppgifterna är hämtade, hade varit välkommet.

* * *

Så vad får vi ta del av? — Tja, att Kung Magnus Eriksson på 1300-talet kallades "Magnus Smek" på grund av en påstått homosexuell läggning; ryktet lär komma från heliga Birgitta, som inte var så speciellt förtjust i konungen. Att Bo Jonsson Grip, den stormrike jordägaren, lät skära upp magen på sin nyss döda gravida hustru, för att kontrollera om barnet levde, varvid han i så fall kunde disponera hustruns tillgångar och utestänga hennes släkt från dem (barnet lär ha levt).

Om Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustav, berättas att han efter sin landsförvisning stundom levde fattigt i Polen, och där såg, iklädd tiggardräkt, sin kusin Sigismunds intåg i Krakow. Birck upphåller sig också något vid den sinnessjukdom som möjligen fanns genetiskt i Vasasläkten.

Det talas något om Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora, och hennes kult av sin senare döde makes kropp, som hon helst ville behålla ovan jord tills hon själv gått bort. Drottning Kristina sägs, enligt skvallret, uppvisats icke bara manhaftiga utan också lesbiska drag.

Birck avfärdar också snarast legenderna om Karl XI:s resor inkognito i landet som "Gråkappan". Det sensationella 1800-talsryktet om att Karl XII i själva verket skulle varit en kvinna berörs hastigt, och avfärdas också det.

Det spekuleras även i Gustav III:s sexualitet och vana att omge sig med vackra unga adelsmän, liksom hans vana att ha en page sovandes vid sina fötter. Att Karl XIV Johan hade för vana att bespruta besökare med parfym har jag aldrig hört talas om innan, men det lär, enligt Birck, varit en vana han tagit sig efter att ha umgåtts med sin storrökande adoptivfar Karl XIII.

Om vår mest omskvallrade konung i modern tid, Gustaf V, nämner Birck dennes möjliga homosexualitet och i förbigående Haijbyaffären. Även Gustaf V:s broder Eugenes, konstnärens, sexualitet lär det ha skvallrats om. Och där nånstans tar skvallret slut. Om av hänsysfullhet, eller på grund av att våra senare konungar inte har något vi kan skvallra om i sina liv må vara osagt.

* * *

Birck skriver en rapp prosa som är mycket lättläst, även om materialet om de medeltida kungarna är så fulla av namn, att själva mängden är svårforcerad. Det är väl dock knappast möjligt att skildra den tiden, utan att på något sätt få med alla gestalterna. Till läsarens hjälp finns mot slutet av boken även ett antal ättetavlor, som kan göra släktförbindelserna överskådliga.

Till det mest intressanta i boken hör berättelserna om de utomäktenskapliga barnens fortsatta livsöden. Men den allmänhistoriskt intresserade finner nog det mesta av materialet i Kungligt skvaller genom tusen år även i mer omfattande krönikor; är man dock bara ute efter frågor kring utomäktenskapliga barn till konungar och en del obekräftade skvallerhistorier, så har man i stor utsträckning vad man behöver i denna volym.
— — —
Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck, Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2922-0. 120 sidor.

Bokrecension: Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi | Agne Furingsten (m.fl.)

Hällkista, Fristad

Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi är skriven av Agne Furingsten, Per-Eric Ullberg Omell, Eva Weiler och Bengt Östmark.

En av årets stora upptäckter för mig, har varit den stora mängd fornlämningar som finns i trakterna häromkring Borås. Därför har jag gång efter gång, utrustad med GPS, koordinater och information hämtade hos Riksantikvarieämbetets utmärkta tjänst Fornsök, och kamera givit mig i väg ut i skogarna och letat efter gamla gravar, ruiner och andra ting med anor. Jag blev förvånad att det finns så mycket att upptäcka, som jag inte hade någon aning om fanns därute.

Så har inte arkeologi varit mitt starkaste ämne. En hjälp mot denna brist är Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, del 1 i Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygdens serie i lokalanknutna ämnen. Med tydliga texter, stora och goda illustrationer och utan att förlora sig i detaljer berättar de många författarna om arkeologiska fynd som gjorts i Sjuhäradsbygden, och slutsatser man kan dra utifrån dem. Det är hejdlöst intressant, och överstrykningspennan har fått glöda den stund det tog att ta sig igenom skriften.

* * *

Egentligen hade jag väl velat referera hela boken, men jag ska nöja mig med att beskriva lite om gravskick genom tiderna, utifrån informationen i Känn Sjuhäradsbygden. Begavningskultur är ju något av ett specialintresse hos mig. Så för den som orkar läsa —

* * *

Man kan börja med att konstatera, att det kan ha funnits folk häromkring så tidigt som för tiotusen år sen, när inlandsisen dragit sig tillbaka upp mot nutida Vänern och Vättern, och Sjuhäradsbygden utgjorde den norra delen av en halvö, som fortfarande satt ihop med Europa. De äldsta arkeologiska lämningarna man funnit, är tre yxor och två flintspetsar som eventuellt är samtida. Dessa uppskattar man härstamma från nånstans omkring 8000 — 7000 år f.Kr.

I och med att folket började bli alltmer bofasta, uppträder också de första forntida gravarna i området. Det är från denna tiden som vi har våra hällkistor, som verkar ha fungerat som stora familjegravar, där man allteftersom personer dog, helt enkelt skuffade undan resterna efter de redan begravda och gjorde plats för en ny kropp. I södra Sjuhäradsbygden har man registrerat ett åttiotal hällkistor, varav 20 var utgrävda när boken publicerades (1988).

Trots att så få hällkistor undersökts ordentligt, har man gjort fynd. Man har hittat flintdolkar, spjutspetsar, lerkärl och annat. Emellanåt har man även funnit spår efter rödockra eller järnockrabitar i gravarna. Sveriges äldsta fynd av ett guldföremål kommer för övrigt från en hällkista i Jällby, utanför Herrljunga.

* * *

När stenåldern övergår i bronsålder omkring år 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Nu börjar man gravsätta sina döda i rösen och stensättningar. I regel uppfördes dessa stenhögar på bergstoppar eller på åsar, där de kunde ses. Dessvärre har många rösen och stensättningar förstörts under början av 1900-talet, då stenarna fraktades bort och blev till makadam.

* * *

I Norden räknar man järnåldern från år 500 f.Kr. fram till och med vikingatiden. Detta är den tid, varifrån flest forntida gravar är bevarade, mer än hälften av bygdens 8 500 registrerade gravar, nämner författaren. Stensättningar används fortfarande, men nu uppkommer också sådana företeelser som domarringar resta stenar.

Författarna slår fast, att gravplatserna kunnat fungera som gränsmarkeringar mellan olika bosättningar, och att gravarna rimligen funnits i närheten av de byar som börjat uppstå. Ofta kan man märka, att gravplatserna från yngre järnåldern finns i närheten av eller på senare uppförda kristna kyrkogårdar, varvid man behållit en kontinuitet i var man valt att begrava sina döda.

Längre fram, under yngre järnåldern börjar högarna dyka upp som gravplatser. Dessa var runda till formen, och välvda: som kullar, helt enkelt. Ofta återfinns åtskilliga av dessa högar bredvid varandra. Kropparna kremerades ofta, men jordbegravning var inte okänt, men blev vanligast först mot slutet av vikingatiden, säkerligen under kristet inflytande. De brända resterna placerades i en urna. Ofta skedde eldbegängelsen i närheten av det som senare blev graven, eller så anlades helt enkelt graven över det som varit bålet.

Gravhögarna är således det sista gravskicket att användas av nordborna, innan de kristnas.

* * *

Det korta sammandraget ovan är bara en bråkdel av den koncentrerade och väl uttryckta inblick man genom Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi får i ett forskningsfält som man nog kan ägna en livstid åt att studera, även om man begränsar sig blott till de kommuner som i dag utgör Sjuhäradsbygden: Herrljunga, Ulricehamn, Borås, Bollebygd, Svenljunga, Tranemo och Mark.

Boken gavs ut 1988, och det är inte utan att jag undrar hur forskningsfältet månne förändrats på de här 23 åren. Författarna ger väl mellan raderna uttryck för en lätt frustration, över att så många fornlämningar icke undersökts, och att de undersökningar som görs, i de absolut flesta fallen, kommer sig av att man fått i uppdrag att kontrollera marker inför vägbyggen och andra nyetableringar.

Inte för att det funkar så, men en stilla önskan kunde ju vara, att man nånstans under en sten i Boråstrakten kunde hitta en skatt som kunde bekosta ett projekt, där samtliga fornlämningsområden i Sjuhäradsbygden kunde bli ordentligt undersökta; vem vet vad man kunde finna! Kanske en ny Mönekrage — den 1500 år gamla guldkrage som hittades i ett stenröse i Möne socken, några mil norr om Ulricehamn, på 1800-talet — och som i boken kallas "den mest utsökta och värdefullaste enskilda fornsak som funnits i Sverige"...
— — —
Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, Del 1 ur serie. Agne Furingsten, m.fl. Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygden 1988. ISBN: 91-85846-90-2. 64 sidor.

Fragment: Jag drar norrut

På sistone har jag fördjupat mig något i nordisk mytologi. Jag är såld. Jag älskar helt enkelt de gamla fantasifulla myterna, med deras gåtfulla språk, djupt förankrade i nordisk mylla och natur, med svartalfer under jorden och i stenarna, och Oden i Godheim med sina släktingar, och vanerna i fjärran, och jättarna, och eldvarelserna, och fylgior och allt vad det heter.

Givetvis kan jag inte låta bli att lägga in en jämförandeaspekt med den judeokristna mytologin.

Och den är något helt annat. Där de nordiska gudarna är lika låsta i tidens gång och ödets kedjor som alla andra, med en födelse och en gång en död, svävar Jahve onåbar omkring som en osedd tyrann — på något vis bortom tiden. Oden framställs inte som allgod: tvärtom är han en listig sate, som ljuger som det passar honom. Han är således mycket mänsklig. Naturen är förandligad, där vinden skapas av en fågel nånstans långt borta. Men hos de av orientalisk läggning, är människan icke en del av naturen, utan dess herre.

Hos Eddaskrifterna prisas vettet och kunskapen högt, och själva kampen för att ernå allt högre visdom och kunskap är ett av de främsta motiven hos Odengestalten, som ju till och med offrar sitt ena öga för att få insikt i hemligheter, och vid ett annat tillfälle hänger sig själv i ett träd i dagar i sträck, för att få inblick i det fördolda. Det finns alltså en dynamik i gestalten, som saknas hos Jahve, som liksom per automatik vet allt, ser allt och hör allt. Oden är mer naturnära. Visserligen vet han oerhört mycket, men han är beroende av sina korpar, som samlar in informationen åt honom. Allt är inte fix färdigt: man anar en ständig utveckling.

I den nordiska mytologin finns ingen metafysisk synd som hos de judeokristna. Visst kan man vara en ond människa, men det är då inte beroende på tro eller otro, och någon medfödd arvsynd är det inte tal om. Inte heller bestämmer ens tro vad som händer efter döden, för hos nordborna hamnar de allra flesta i skuggvärlden hos Hel, utom de modiga kämpar som Valkyrjorna utväljer på slagfälten och samlar till Valhall, för att de en dag ska stå på gudarnas sida vid den sista kampen vid Ragnarök, då världsordningen faller samman, förebådad av en lång vinter, utan avbrott för somrar.

I de färgstarka myterna finns i den nordiska mytologin ett fantastiskt symbolspråk, väl anpassat att använda även i vår egen tid. Där finns inte mycket utrymme för gravdoftande självplågeri för att rena sig, vari man dödar sig medan man fortfarande lever. Nej, livet är värdefullt, inte främst som en transportsträcka till ett liv efter döden, utan som ett värde i sig självt.

Så för min del håller jag mig hellre i trakterna av rimtursar, fylgior, ljusalfer och andra väsen, än ägnar mig åt den långa ökenvandring som ett kristet liv fyllt av synd- och nådbegrepp måste innebära.

Bokrecension: Fornnordisk mytologi | Lars Magnar Enoksen

Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter är skriven av Lars Magnar Enoksen (f. 1960), som även illustrerat texterna.

Det är boken igenom uppenbart att Enoksen brinner för sitt ämne. Det är med stor entusiasm som han tar läsaren med på en vandring i de förkristna myterna och den förkristna världsförståelsen här i Norden. Glädjen inför undersökningsobjektet kombinerat med en mycket pedagogisk disposition, skänker Fornnordisk mytologi ett koncist och lättläst men ändå djuplodande intryck; den lyckas bringa reda i det fullkomliga myller av namn och platser som den gamla gudaläran består av.

* * *

Som huvudkälla för sin redogörelse väljer Enoksen att använda ett av kvädena i den äldre Eddan, nämligen Vaftrudnersmal, där Oden hamnar i en gåtkamp med jätten Vaftrudner med livet som insats. Och frågorna som i dialogen får sina svar, rör mycket om den fornnordiska världsåskådningen, från tidernas begynnelse till Ragnarök.

I Fornnordisk mytologi ingår Enoksens egna, välljudande översättning av just Vaftrudnersmal, dels rakt upp och ner, och sedan igen, med varje vers kommenterad. Kommentarerna fördjupar definitivt förståelsen för Eddatexten ifråga.

Så får läsaren genom Fornnordisk mytologi en god översikt av vikinganordbons religion och kult, sett främst, men icke uteslutande, genom den källa som Vaftrudnersmal utgör.

* * *

Vid studiet av Enoksens bok, blir det uppenbart att Alf Henriksons Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, som jag recenserade häromdagen, verkligen är en parafras — om man inte till och med borde kalla den fri dikt, inspirerad av den fornnordiska mytologin. Henrikson var givetvis fri att utforma sin bok hur tusan han ville. Men samtidigt kan jag ändå tycka att vår gamla mytologi är invecklad nog, utan att behöva komplicera förståelsen för den ytterligare.

* * *

Förutom en god orientering i mytologin, bjuder Enoksen dessutom på en god inblick i Eddaforskningens historia. I slutet av boken finns en kommenterad lista med rekommenderad litteratur. Enoksen har medvetet valt äldre litteratur; för egen del upplever jag dock, att det hade varit intressant också med några nutida titlar, för att få en överblick av forskningsläget i dag.

I boken finns också ett utförligt namnlexikon, som kan hålla läsaren i handen på vandringen genom ett möjligen obekant mytlandskap. Där förklaras de flesta ting och där finns namnen på de gestalter med, som man träffar på i skildringen. Och när det gäller gestalterna, finns ofta en kort förklaring av släktförbindelser med.

* * *

Den som vill läsa på och få en gedigen utbildning i asatron och den värld som vikingatidens nordbor såg omkring sig, bör absolut skaffa och läsa Fornnordisk mytologi, och bli bekant med Oden och Vaftrudner, men också med einhärjarna, asynjorna, nornorna (mina favoriter!), fylgjor, jättar, svartalver, ljusalver, Midgårdsormen och Fenrerulven, Loke och Tor, valkyrjor, eldandar, Hel, Ratatosk, skaldemjödet och många, många fler element från nordisk mythistoria.
— — —
Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter, Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 2004. ISBN: 91-85057-24-x. 152 sidor.

Text: Ge nödig vård åt lik

"Valkyriornas ritt" av Johan Gustaf Sandberg. Detalj.

Sigrdriva är en valkyria.

Det finns i den äldre Eddan åtminstone en beskrivning av hur man ska förfara med avlidna personer. Vi finner den i i verserna 32 och 33 i "Sången om Sigrdriva":

"För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova."

(övers. Erik Brate)

* * *

Texter som dessa är naturligtvis mycket intressanta för mig, som dagligen arbetar med avlidna personer. Och här märker vi, att även våra förkristna anfäder gjorde ordentlig vård om de bortgångna. Man ska ta hand om dem, varhelst de gått hädan. Dessutom ska kropparna tvättas: händer och huvud. Man ska kamma dem och de ska torkas, innan de läggs i kista.

Emellertid: formuleringar som "komma i kista" och "bedja dem saligen sova" låter misstänkt kristna. Vår äldsta handskrift som rymmer Eddan ungefär såsom vi känner den från i dag, kommer från 1270-talet och kallas Codex Regius. "Sången om Sigrdriva" återfinns där icke i fullständigt skick, men verserna ovan finns med.

Med tanke på att texten i sin helhet känns genuint fornnordisk, får vi nog anta att de bevarade textfragmenten ligger någorlunda nära orignallydelsen — en originallydelse som kan vara några hundra år äldre än själva handskriften Codex Regius. I "Sången om Sigrdriva" återfinns dessutom en av Eddans kraftfullaste lovprisningar av asagudarna (vers 3, 4):

"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"

(övers. Erik Brate)

* * *

Visst tar vi fortfarande hand om de döda, varhelst de månde gå bort och i vad skick de än månde vara. Tvagningen har dock nästan helt fallit ur bruk, och sker numera nästan enbart, då det är särskilt nödvändigt — till exempel om kroppen är rejält smutsig. Hos muslimerna finns dock seden kvar som en naturlig och självklar del av begravningsarrangemanget.

Bokrecension: Martin Bircks ungdom | Hjalmar Söderberg

Martin Bircks ungdom är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941), och blev hans genombrottsroman. Den utgavs första gången år 1901.

I den korta romanen — endast 127 sidor i min pocketupplaga — presenteras Martin Birck, och vi får följa honom från fem- eller sexårsåldern tills han blivit strax under 30 år. Det är en melankolisk gosse, och han erfar ständigt en känsla av utanförskap, trots ett till synes varmt hem, där modern är djupt religiös och fadern har fast anställning som tjänsteman.

Den unge Birck har förhoppningar om att bli diktare, och får en och annan dikt publicerad i tidningen, men något genombrott kommer inte; det gör däremot desillusionen, som ständigt går som ett tema genom boken. Också Birck blir tjänsteman, och ägnar sina dagar åt att kontrollera statliga räkenskaper.

Som ungdom är han svärmiskt förälskad i en kvinna han aldrig talat med; som något äldre har värmen svalnat, och han inleder ett förhållande med en kvinna, som han inte har råd att äkta. De får därför smyga med sin relation, av hänsyn till allmänna uppfattningen om utomäktenskapliga förbund av det slaget.

Bircks storasyster flyttar från lägenheten i Stockholm redan när Birck är ung, och gifter sig och äktenskapet blir olyckligt. Birck bor kvar hemma; själv mister han barnatron, till sin mors stora förtvivlan. Så dör senare ock modern, och Birck sitter hemma med sin fader, med vilken han alls inte har något särskilt att dryfta, utom jobbet som tjänsteman.

Birck reflekterar:

"Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med föredraga det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en barnsjukdom som man måste gå genom innan man blir man . . ."

* * *

Vad läsaren får följa, är alltså ett barns utveckling till man och samtidigt en ungdoms ideal som grusas av en likgiltig omgivning. Skildringen är så dyster, att jag sällan haft så svårt att orka mig igenom en så kort bok: den är helt enkelt alltför melankolisk; stämningen kryper in under skinnet på läsaren, och ibland har jag bara kunnat ta del av dess kompakta skymningsstämning några stycken i taget.

Stilen är naturligtvis — som alltid hos Söderberg — utsökt avvägd. Genom sin saklighet och sina eleganta formuleringar, som ofta är som gjorda för en citatsamling, når texten fram på ett mycket effektivt sätt, och gör sin verkan, och överför den stämning författaren vill förmedla.
— — —
Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg, Klassikerförlaget 1996. ISBN: 91-88680-14-2. 127 sidor.

Bokrecension: Asken Yggdrasil | Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.)

Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig historia är skriven av Alf Henrikson och förtjänstfullt illustrerad med teckningar av Edward Lindahl.

Fornnordisk mytologi och fornnordiska gudasagor är ett gytter av händelser och namn. Och läser man någon av de två Eddorna, märker man att de inte är omedelbart tillgängliga. Vad Alf Henrikson försöker göra med Asken Yggdrasil, är att välja ut några av de centrala myterna, och sy samman dem till en översiktlig enhet. Asken Yggdrasil blir på så vis en slags Barnens bibel, men över asatron. Inte på så vis att den är särskilt anpassad efter barn, även om den ger sken av det; mest får nog vuxna människor ut av berättelsen.

För att få ihop berättelserna till en enhet, har Henrikson också lagt ett perspektiv som man kanske inte vanligtvis ser i sammanhanget: han menar att vi nu lever efter Ragnarök, i den nya världen, och att asatrons myter skedde för längesen i det förgångna. Han tar sig friheter med stoffet, men ger ändå en levande sammanfattning av fornnordisk mytologi. Och även när Henrikson tar sig friheten att ändra i de traditionella uppfattningarna, är han ständigt intressant att läsa.

* * *

En liten hastig genomgång av myterna, såsom de systematiserats av Henrikson, kan vara på sin plats. Inte minst för att jag själv tycker om att återberätta dem... —

Alltsammans börjar med att världsalltet presenteras som den väldiga asken Yggdrasil, som innehåller både gudarnas värld högst upp, människornas värld nånstans i mitten, och dödsriket vid dess stam. Asken är så väldig, att människorna (som endast figurerar parantetiskt) inte uppfattar att de i själva verket är mikroskopiska varelser på en trädgrens bark. Och i askens grenar, finns också plats för jättar, svartalfer och dvärgar och allehanda vidunder.

Som huvudperson i skildringen framstår Oden själv. Det är i någon mån med honom som centralgestalt som berättelsen byggs upp. Oden bygger sig sin stora borg Valhall i trädets krona, och på Valhall reser sig tornet Lindskjalv, med utsikt över asken. Han gifter sig med Frigg, som flyger upp till Oden på falkvingar. Dessutom hade Oden då sina tjänarinnor Rist och Mist, korparna Hugin och Munin, vargarna Gere och Freke och den berömda åttafotade hästens Sleipner.

Asarnas antal ökar, med Odens alla barn: Tor, Balder, Brage, Tyr, Höder, Vidar och Saga. En del av dem gifter sig, och så kommer ytterligare gestalter in i sagokretsen.

Till Valhall kom goda kämpar efter döden, dithämtade av väsenden som kallades valkyrior, innan kämparna sjönk ner till Hel i dödsriket. Det fanns gott om plats för dem, och de fick namnet einhärjar, som dagligen höll krigslekar på Idavallen utanför Valhall.

In i deras värld kom också Loke, ett vidunder. Men han förställde sig, och vann Tors förtroende, och blev omtyckt. Loke hade avkomlingar, och två av dessa var Midgårdsormen och Fenrisulven. Oden, den allseende, kunde inte genomskåda Loke, men kunde dock märka av hans monsteravkomma, och därför befallde han att de skulle hämtas till Valhall för att oskadliggöras.

Ormen kastades i havet, där den växte så att den till sist blev så stor att den räckte runt hela människornas värld och bet sig själv i svansen. Allteftersom den fortsatte att växa, fortsatte den att äta upp sig själv bakifrån. Fenrisulven, en väldig varg, var inte lika lätt att ta sig an. Till sist kommer man på råd, att skaffa ett koppel av tråd tillverkat av dvärgar. Med list, som kostar Tyr hans högerhand, lyckas man så till sist fjättra honom.

Balder var alltså en av Odens och Friggs söner, och verkar ha varit något av en favorit. Därför hade Frigg tagit löfte av alla växter och ting, att de inte måtte skada sonen. Loke lyckades dock få reda på, att misteln aldrig blivit avkrävd något löfte. Och Loke får då den stackars Höder att skjuta av en pil av mistel mot Balder, som träffas och dör.

Då blir asarna skitsura. Loke flyr, men infågnas i laxskepnad. Han fjättras därefter i en grotta, där en orm droppar etter i ansiktet på honom dag och natt. Lokes hustru Sigyn fångar upp ettret i en skål, men när hon måste tömma skålen, faller giftet i Lokes ansiktet, och då skälver världen av hans rörelser i smärta.

* * *

Med tiden blir asken Yggdrasil gammal. Slutet närmar sig, Ragnarök. Detta förebådas av tre vintrar utan sommar emellan, och denna kalla tid kallades Fimbulvintern. Därefter skulle jättarna och andra varelser ta till vapen mot asarna, och ett stort slag skulle fälla de flesta asarna till marken. Från dödsriket skulle skeppet Nagelfar komma åkande, som av Hel tillverkats av naglar.

Så Fenrisulven tar sig loss, och Midgårdsormen kommer upp ur havet, och de befriar sin far Loke. Jättarna marscherar, och asarna med sina einhärjar gör sig redo. Fenrisulven attackerar själve Oden, som får in ett spjutkast i magen på väsendet, som dock inte dödar den. Oden dör.

Tor slår sin hammare i Midgårdsormens huvud, ormen dör, men etter slår ut från hans krossade huvud, och ettret dödar Tor. Loke och Heimdall, som vaktat vägen till Valhall, kastar varsitt spjut mot varandra, och dör båda.

Vidar, Odens son, vrider upp Fenrisulvens käkar så långt, att vargen dör.

Och till sist vänder striden, och jättarna flyr från platsen. Bara några få asar finns kvar i livet, och dessa tar sin tillflykt till båten Skidbladner, och glider ut mot rymden.

* * *

Två människor klarar sig genom Ragnarök, Liv och Lust. Henrikson skildrar dem som två ungdomar, som är ute och åker skidor i Fimbulvintern. Asken Yggdrasil välter, och en bit bark slits bort från trädet och svävar ut i intet. Denna barkbit blir jorden, och Liv och Lust skapar ett nytt människosläkte, som vi härstammar från i dag.

* * *

I Henriksons Asken Yggdrasil finns inget Ginnungagap med. Jätten Ymer finns inte, och Yggdrasil har på något vis tagit hans plats. Det aningens ovanliga sättet, att skriva historien så att vår samtid befinner sig efter Ragnarök är faktiskt ganska effektfullt, och tillåter Henrikson att ge en överblick över händelserna även efter det stora slaget. Om gudarnas öden får vi dock inte veta så mycket mer, än att de överlevande seglar ut i rymden, vilket alltså avviker något från vad vi vet från Eddorna, där ett nytt gudarike byggs upp. Och detta med barkbiten som blir jorden får vi väl helt enkelt kalla diktarens frihet.

Men har man med sig i bakhuvudet, att Henrikson inte är ortodox i sin skildring, så är berättelsen mycket underhållande. Inte minst genom att ge en pedagogisk orientering i tillvarons uppbyggnad. Och så får man lite reda på alla namn och begrepp som vår fornnordiska mytologi är består av.

* * *

Fornnordisk mytologi erbjuder ett mytsystem som mycket väl kan komma till god användning i dag. Mytologin är inte uppbyggd kring något sådant som synd och förlåtelse, utan av mod, vett, vänskap, fiendskap... Den ligger mycket närmare den mänskliga erfarenheten av hur livet fungerar, än vad någonsin den orientaliska mytologin kunnat göra.

Henrikson gjorde därför, med Asken Yggdrasil, en stor tjänst åt oss, som vill få lite reda på den nordiska mytologin. Han bygger därmed ut våra möjligheter att ha komponenter av den fornnordiska mytologin som levande referenser. Och han gör det med ett utmärkt, spänstigt språk — som alltid i alla hans skrifter.
— — —
Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.), Bra Böcker AB 1973, 126 sidor.

En samtalskväll om Jobs bok

Jag tog mig till Caroli kyrka i Borås, för att sitta med och lyssna till "En samtalskväll om Jobs bok". Och de som samtalade var Göran Greider och KG Hammar, modererade av Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund. Eventet anordnades i samverkan mellan Svenska kyrkan i Borås, Sensus och Borås Tidning.

Inträdet var gratis (men gåvor till Svenska kyrkans internationella arbete mottages tacksamt).

* * *

Kyrkan var onekligen välfylld. Åldersskiktningen av de församlade var god: många äldre, en stor skara medelåldersfolk och en hel del ungdomar hade hittat dit. Framme i koret, framför de många tända ljusen, tre stolar. På de tre stolarna, de tre svartklädda herrarna. Och så tog sig vindlande samtal sin begynnelse. — Två timmar senare skall det ha pratats en hel del om Job, och herrarna samtalare kan lämna kyrkan med varsin tackgåva, i form av änglar som tillverkats av glassplitter från Betlehem; glassplitter, får vi veta, från israelernas invasion.

* * *

Jobs bok är onekligen en av de märkligare böckerna i Bibeln. Berättelsen är välkänd. Den hedervärde och stormrike Job sticker i ögonen på djävulen. Denne tubbar Gud att låta honom få fritt spelrum med Job, för att bevisa, att tar man bara ifrån honom hans ägodelar och barn, så kommer han att förbanna Gud. Och Gud ger vika för djävulen, och djävulen plågar och skadar Job. Job försöker så gott han kan att hantera sin avgrundssmärta och sorg, icke mycket hjälpt av tre vänner som kommer dit. Till sist talar Gud till Job, och deklarerar sin allmänna allmakt, varvid Job bekänner sin allmänna intighet, och så får Job nya ägodelar och nya barn. Så var det slut med den berättelsen.

* * *

Greider menar, att Jobs bok är fantastisk litteratur, där han hos Gud — när denne skyltar med sin makt över skapelsen — ser en koppling till ekologi. Ty endast ekologi kommer i fråga som sådan kraft. Därför kunde rimligen Miljöpartiet lära av den hiskeliga gudsgestalten i Jobs bok.

Hammar, å sin sida, framstår som den beläste teologen, och talar gärna om texten som sådan, sammansmält av flera texter; en text som förvisso inte är någon form av direkt tilltal av Gud till människorna, utan snarare ett försök av människorna att tolka ondskans problem.

Greider fortsätter med att förklara Jobs lidande, med att han är rik. För att vara rik måste man nämligen, berättar han, skada andra människor. Därför straffas Job. Hammar håller inte alls med om det, utan ser Jobs bok snarare som ett teologiskt statement, där den litterära skapelsen Job används för att illustrera, att även den mest rättfärdige människa kan drabbas av lidanden, och att gudsfruktan inte nödvändigtvis är kopplad till materiell framgång, något som annars ofta finns som motiv i gammaltestamentliga skrifter.

— "Framgångsteologin är det primära målet för Jobs bok", säger Hammar.

* * *

På frågan om vad texten säger om Gud, svarar Hammar, att den till honom säger, att drabbas jag av olycka, så har det inte med mitt leverne att göra, inte med någon sorts gudomlig rättvisa. Greider tar delvis upp samma tråd, genom att bekräfta att olycka inte är kopplat till Guds gillande eller ogillande, men fortsätter med att kalla gudsbilden i Jobs bok för frånstötande, där Gud framträder för att visa upp sin makt.

— "Den gud man stöter på här är direkt frånstötande", säger Greider.

Hammar genmäler, att han inte heller tycker om guden som presenteras, men påminner om att gud framställs som han gör för att det är en del i metodiken: att visa att Gud inte skickar det onda, utan håller den tillbaka, att han säger: "Jag jobbar på en annan nivå." Senare återkommer Hammar, och säger att Gud bekämpar det onda på sitt sätt, vilket i förlängningen är en kamp för gudomlig rättvisa.

Hammar påpekar, att man inte kan tala om Gud. Gud har inte skrivit bibeln, säger han, och verkar mena, att texterna är litterära tolkningar av vem Gud är; och i texterna kan man hitta lite vad man vill: Greider kan hitta socialdemokratisk politik, säger Hammar, medan han själv gärna vill hitta mystiken.

— "Jobs insats slutar i en stumhet inför makten", säger Greider under samtalet, och gör därmed en viktig poäng. Genom bokens slut, där Job får åter sin rikedom i fördubblad form, legitimeras dessutom systemet.

* * *

När Stefan Eklund frågar Greider och Hammar vad Jobs bok kan göra för nytta i dag, hänvisar Greider främst till språket i sig, som han själv sade sig kunna plocka direkt in i en lång dikt han arbetar med. Han nämner också att han kunde referera till Job i en text om fastighetsmarknaden. Jobs boks språk kan, menar Greider, sätta fart på det egna språket, de egna orden.

Hammar säger att han själv sällan citerar Jobs bok, det är för svårt, men att han ofta refererar texten. Han menar att texten är lika relevant i dag som någonsin, i dag när världen, menar han, är ännu mer kommersialiserad, och så passar han på att nämna, att han vill se Gud som ett marknadsbefriat område, där inga säljmässiga anpassningar är nödvändiga, vilket påvisas i det, att en så avvikande text som Jobs bok fick plats i Bibeln.

* * *

I samtalskvällens andra del hamnar Greider och Hammar i den mildaste polemik mot varandra som jag nånsin hört. Hammar menar nämligen att det, på tal om att vännerna satt tysta bredvid Job till en början, finns en tröst i tystnaden. Job blir alltmer aggressiv och vännerna blir allt mer aggressiva, när de väl börjar tala med varandra.

Greider håller inte alls med. Förklaringar kan visst vara tröst, hävdar han. Genom förklaringar av faktiska omständigheter kan man till exempel komma ifrån skam eller få förklaringar till olika sjukdomar.

— "Tystnad kan inte räcka. Då går jag ur kyrkan. Det kan inte vara rätt väg att gå", säger Greider.

* * *

Givetvis kommer teodicéproblemet upp. Alltså frågan om hur lidande är möjligt med en allsmäktig, god Gud.

Hammar hävdar, att Gud i Jobs bok inte är allsmäktig; att han inte kan styra allt, men att han kämpar mot ondskan och försöker begränsa det. Han ser i boken en vandring från en allorsakande Gud till en kämpande. Det finns helt enkelt processer som Gud inte lägger sig i, såsom evolutionen eller kärleken.

Greider är inte lika diplomatisk eller försiktig:

— "Gud framstår som en pressad Berlusconi", menar han.

* * *

Vad gäller fenomenet tro menar Greider att man inte kan hämta mycket hos Job. Det finns andra ställen, säger han. Hammar å sin sida framhåller, att hos Job är tro en tro på att ett rättfärdigt liv leder till goda konsekvenser. Men sen skalas det av, och slutar i en öppen tomhet. Men han tror ändå.

— "Tron förlorar sitt objekt och blir en tillit, ofta ut i ingenting", säger Hammar.

* * *

Samtalskvällen avslutas med en frågestund. Visserligen är det endast tre personer som reser sig, och av dem har endast två personer en fråga att ställa. Men som svar på ett ateistiskt citat av nobelpristagaren i fysik, Stephen Weinberg, lyckas både Greider och Hammar fara på det de kallar ateistiska korsriddare. De känner sig inte träffade av den ateistiska kritiken, som Greider menar attackerar en halmgubbe, samtidigt som de själva, de troende, är nånannastans. Hammar framhåller att Weinberg har sagt att han läser poesi, och det tycker Hammar är utmärkt, för han ser kristendomen som poesi.

* * *

Således, jag fick höra ett vindlande samtal som stundtals handlade om Job, och stundtals gjorde avvikningar från ämnet. Vad gäller Jobs bok har jag inte många frågor; emellertid hade jag önskat att man talat mer om den oerhörda grymhet som gudsbilden i Jobs bok ger uttryck för, när han tillåter djävulen att döda Jobs barn, bara för att denne vill testa om Job då skulle förbanna Gud. Visst är det en litterär konstruktion — men ändå: vad säger det om gudsbilden?

Greiders tro förefaller vara som hans berömda frisyr: något yvig, något obestämd. Hammars religion är också som Hammars frisyr: omöjlig att upptäcka: hans tro är omöjlig att komma åt, omöjlig att definiera. För vad säger man om en kristendom som förvandlats till poesi? Vad betyder ett sådant uttalande? Ja, hur skall det förstås?

Så medan Greider, troende men kanske inte kristen, går omkring i en rödfärgad religion, där Job får illustrera rikedomens inneboende ondska, så försvinner Hammar — med sin stora kunskap — in i ett moln av mystik, där man helt enkelt inte kan peka på honom och säga: se, där är KG Hammar.

Citat: Boken som portal

"Buying a book is not about obtaining a possession, but about securing a portal."

– Laura Miller, amerikansk författare

22 böcker senare — Eller: Ännu ett Gärdhemsbesök

Tog en sväng till Gärdhem i Dalsjöfors, utanför Borås. I dag hade den stora second hand-affären extraöppet och halva priset på hela sortimentet; det vill säga: hälften av de redan låga priserna. Och, på Gärdhem finns en riktigt ordentlig avdelning med böcker.

I dag fyndade jag följande volymer:

Vilhelm Moberg: Det gamla riket
Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg
Vilhelm Moberg: De knutna händerna
Vilhelm Moberg: Brudarnas källa
Albert Bonniers förlag: Vilhelm Moberg: En vänbok
Heinrich Hesse: Undersåten
Dan Andersson: David Ramms arv
Homeros: Odysséen
Viktor Rydberg: Viktor Rydbers dikter
Knut Hagberg (red.): Sedernas bok
Bergman, Gösta: Ord med historia
Bertil Almgren (red.): Vikingen
Ture Nerman: Kampdikter
G. N. M. Tyrrell: Vid tröskeln till det okända
Lanzmann, Claude: Shoah
Alexandre Dumas: Greven av Monte Cristo, vol. I & II
Ernest Hemingway: En fest för livet
Howard Fast: Spartakus
Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget
Fritiof Nilsson Piraten: Bokhandlaren som slutade bada
Alf Henrikson & Edward Lindahl: Asken Yggdrasil

Och kostnaden för dessa verk? Summa 98 kronor.

Inte dåligt alls.

Något ur "Svenske ordseder eller ordsagor" (1604)

I Svenska folkböcker (red. Jöran Sahlgren, A.-B. Bokverk, Stockholm 1956) har ett antal äldre svenska texter bevarats. I volym VIII av denna serie finner vi bland annat Svenske ordseder eller ordsagor (Tryckt i Stockholm av Anund Olufsson Anno 1604).

I volymens förord, får vi veta att detta är Sveriges äldsta samling ordspråk, och bygger på de samlingar med latinska ordspråk som fanns under medeltiden. Emellertid vilar den svenska utgåvan tydligen på ett danskt original. I samlingen har också införlivats samtliga av Olaus Petri domareregler.

I förordet får vi även veta, att det nog kan vara en Johannes Bureus (1568–1652) som är samlingens upphovsman. (Mer om honom på Wikipedia.)

Några av dessa ordspråk gives så här nedan; några är bekanta, andra icke. Rimligen har man i Svenska folkböcker något moderniserat stavningen.

* * *

Av det stora nötet lärer ungnöt draga.

Aftonsång med dryck, morgonsång med hosto.

Allestädes framme, sällan välkommin.

Alle vilja väl hugga till, men ingen vill hålla i skafte.

Ära är att lära.

Allting skall man hoppas till det bästa.

Alle vilje gamble vara, men ingen vill gammal heta.

Alltid är frusin jord för lat svin.

Avundsman bör icke vittna.

Barnet gör i byn som det är hemme vant.

Bättre är två resor mätit än en gång förgätit.

Bättre är något än intet.

Bättre är en ko med ro än två med oro.

Dagarne blidke sorgen.

Döden är viss, men stunden är oviss.

Ett trull kysser icke gärna det andra.

Efter mans tal bör ingen dömas.

Få hava lyckan, men alle have döden.

Gamble vägar och gamble vänner de svika icke.

Han skall icke gå till skogs, som alle buskar rädes.

Varest aset är, där är kroppen.

Late herrer haver tröge dränger.

Man skall ej hava två tungor i en mun.

Ofta är stor ord små i gärning.

Präst vare präst, häst vare häst.

Kvinnotal liknas vid kråkegal.

Ris gör barnen vis.

Verket prisar mästaren.

* * *

Nu gäller det bara att memorera ordspråken, och svänga sig med dem, viss om att de varit i bruk i hundratals år...!

Citat: År av upplevelser för några tior

Angående att god poesiböcker går att hitta i pocketform till ett överkomligt pris:

"När jag tittar upp på bokhyllan ser jag Gullberg, Edfelt, Ekelöf, Martinson, Lagerkvist, Dan Andersson, Stagnelius, Heidenstam, Karlfeldt, Fröding, Lindegren, Aspenström, Björling, Boye, Ferlin, Diktonius – ja, nästan alla finns där. Veckors, månaders, ja års intensiva upplevelser för några tior. . . En sådan bok tar aldrig slut – man kan ständigt återvända till den. Hela lyrikbiblioteket, fyllt med läsäventyr som räcker i mansåldrar, har kostat vad ett par romaner betingar. Så håll ögonen öppna i bokhandeln!"

— Göran Hassler

Bokrecension: Ringaren i Notre Dame | Victor Hugo

Illustration av Alfred Barbou i originalupplagan
av Ringaren i Notre Dame. Detalj.

Ringaren i Notre Dame är skriven av Victor Hugo (1802–1885).

Innan Victor Hugo fyllt trettio år, hade han skrivit och gett ut det klassiska mästerverket Ringaren i Notre Dame, och därmed skapat de odödliga gestalterna Quasimodo och Esmeralda.

I boken spanar berättaren bakåt till 1400-talet, där den tragiska och mörka berättelsen utspelar sig. För att skapa den betryckta känsla som går genom boken, blandar Hugo romantiska och gotiska drag med en påfallande realism i miljöbeskrivningarna. Det finns inga hjältar i Ringaren i Notre Dame; det finns nästan bara tragiska livsöden.

Vi har Quasimodo, den missbildade och döve hittegossen som uppfostras av den bittre och spränglärde ärkediakonen Claude Frollo till ringare i den mäktiga katedralen i romantiteln; Quasimodo när ett förakt mot alla människor, ett förakt som är besvarat. Den ende han har att ty sig till är ärkediakonen. Och så Esmeralda, flickan som uppfostrats av zigenare, som utövar en så stark lockelse på många av de män som förekommer i berättelsen.

Hugo skriver om Quasimodo:

"Man måste göra honom den rättvisan att hans elakhet måhända inte var medfödd. Redan från sin tidigaste barndom hade han känt och sett sig vara föraktad av människorna. Människorösten var för honom ett uttryck för hån eller förbannelser. När han växte upp till man kände han endast hat omkring sig. Han hade lärt sig att hata själv. Han hade tagit upp det vapen med vilket man sårat honom."

Esmeralda lär vara mycket vacker, och fördriver sina dagar med danser och med sin tämjda get. Alla åtrår henne, men själv åtrår hon blott den ytlige kaptenen Phoebus de Châteaupers, vilken i sin tur vill ha Esmeralda blott för en natt.

Emellertid önskar ärkediakon Claude Frollo inget hellre än att själv sluta Esmeralda i sin famn, och han ser med avund hur folk omkring honom trånar efter den han själv ock åtrår.

För att ytterligare komplicera upplägget, förekommer också en viss mäster Gringore, filosof och poet, som genom märkliga omständigheter blir gift med Esmeralda, även om äktenskapet inte fullbordas.

* * *

Och i de parisiska nätterna konspirerar människa mot människa. Galgen skymtar ständigt i bakgrunden, och ett orättvist rättssystem ställer orimliga krav. Utan att avslöja för mycket av vad som händer, kan jag nog ändå hävda, att det mesta går åt helvete. Tragedin är ett faktum under bokens sista kapitel. Och även om jag aldrig sett Disneyversionen av Ringaren i Notre Dame, så vågar jag nog påstå, att den inte kommer i närheten av det mörker som sluter sig allt tätare kring flera av huvudpersonerna — och därmed läsaren.

* * *

Trots det myller av personer som förekommer i framställningen, är det svårt att känna en särskild bindning till någon av dem. Ärkediakonens inre strider är påfrestande att känna av, han förtrycker sina känslor så långt, att han nästan upphör att vara levande. Quasimodo är det visserligen svårt att inte tycka synd om, men i all sin deformation framstår han nästan inte som mänsklig. Esmeralda är alltför naivt änglalik, för att knyta några band med läsaren. Mest känner jag med den stackars poeten Gringore, som liksom bara råkar hamna i olycka efter olycka, egentligen utan egen förskyllan. Han vill nog helst bara få skriva sina teaterstycken i lugn och ro.

* * *

Ringaren i Notre Dame är ingen utdragen historia. Det är ett väldigt driv i den, över alla de drygt tvåhundra sidorna. Visst blir den aningens teatral emellanåt. Men jag förväntar mig det av alster från romantiken. Katedralerna ska vara väldiga och ha gömda rum. Prästerna skall vara svartklädda med kapuschonger. Och dialogen skall vara aningens spänd.

Genom att inte skapa andra hjältar än antihjältar, blir Ringaren i Notre Dame realistisk i mer än sina miljöbeskrivningar, och säger något om vad det innebär att vara människa med hela känsloregistret representerat: avund, hat, ilska, småsinthet, hämndgirighet, kärlek... Och genom att inte låta allt sluta väl för alla, undviker Hugo effektivt en patetisk, idylliserande upplösning. En bild som Hugo återkommer till i berättelsen, är den av flugan som fastnar i nätet, och blir rov för spindeln. På samma sätt låter han romanfigurerna bli offer för sina egna öden.
— — —
Ringaren i Notre Dame, Victor Hugo, Lindqvists 1970. 224 sidor.

Textkritisk analys: "Vem bestämmer om dopet?"

Textkritisk analys av biskop Antje Jackeléns debattartikel ”Vem bestämmer om dopet?" (Skånskan, 24 oktober 2011).

* * *

Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.

Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.

Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.

Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?

Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.

* * *

Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.

När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.

Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.

Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.

I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.

* * *

Således är Antje Jackeléns debattartikel full av antaganden om dopets välgörande effekter, som inte kan styrkas utanför kyrkans egen meningsbyggande begreppsvärld, och – menar jag – inte ens inom den. Jag hävdar att inget spädbarn borde få registreras som medlem i ett religiöst samfund, om det är möjligt att avvakta tills barnet vuxit upp och själv fått möjlighet att ta ställning och väga argument för och emot.

Vad gäller dopet som religiös rit är det svårare att angripa, utan att först ha en ordentlig diskussion om föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn såsom de önskar. Själv menar jag att det ingenting båtar för barnet att få sin religiösa identitet fastslagen redan som spädbarn, å andra sidan är det problematiskt att låta överheten gå in och fatta beslut åt föräldrarna. Därför önskar jag bara vädja, om att föräldrar bör låta sina barn själva avgöra om de skall döpas eller inte.

Men kanske kan dop rimligen ske vid konfirmationen, så att konfirmationsgudstjänsten förlorar sin etymologiska och teologiska betydelse som bekräftelse – och helt enkelt blir en dopgudstjänst.

Bokrecension: Tankar om historia | Dick Harrison

Tankar om historia är en samling essäer av Dick Harrison.

Det är ingen hemlighet, att jag är förtjust i Dick Harrisons alster. Hans fantastiska beläsenhet kombinerat med vurmen för källkritik är mycket imponerande och inbjudande. I Tankar om historia är tjugoåtta av hans texter samlade. Ämnesmässigt spänner de över vida områden. Man har tydligen försökt skapa någon sorts samband, genom att ordna upp texterna enligt alfabetet: således finns det en artikel för A och en för B och så vidare. Det upplever jag som ett konstlat grepp som samlingen klarat sig utan. Men det är av mindre vikt.

Många av essäerna tar avstamp i diverse olika historievetenskapliga böcker i olika ämnen. Harrison referar innehållet, lämnar sina synpunkter och jämför med andra böcker. Det är en metod att skriva texter som jag själv försöker tillämpa på mitt eget sätt här på bloggen, och följaktligen uppskattar.

* * *

Läsaren får lära sig mycket i Harrisons bok. Vi får följa med, när han berättar om adelns uppgång och nedgång, om bildernas betydelse för historievetenskapen, om hur man under medeltiden uppfattade Den Andre — i form av österns folk, om döden som antropomorf person — och Harrison resonerar kring huruvida döden som person rimligen är en man och kvinna, vilket verkar bero på var i världen man befinner sig.

Vi får också följa med ner i vardagens historia, och upplyses om sådana ting som man kanske sällan reflekterar kring: som att det före gatubelysningens tid knappast var aktuellt med promenader utomhus efter mörkrets inbrott: man höll sig inomhus.

Tårarnas historia utreds, liksom frågan om genus — manligt och kvinnligt — under medeltiden. Humorns historia resonerar Harrison kring: vad man sett som roligt och hur man skulle yttra sig för att verka humoristisk i olika tider. Vi får också en del till livs om familjens historia och om biografins roll som historisk genre.

I essän "Krönikören från Forum Julii" berättar Harrison om Paulus Diaconus och hans Langobardernas historia, skriven under 700-talet. Och Harrison skriver så väl om honom, att jag ser till att beställa Diaconus verk från ett antikvariat.

Kontrafaktisk historieskrivning har sin egen essä, liksom medicinhistoria och frågan om vad nationalism och etnicitet egentligen är för något. I essän "Ofred" slår Harrison, med stöd i Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk: Historiens största pansarslag, ett slag för att vändpunkten för nazisternas krigsföretag i öst inte var Stalingrad, utan just Kursk.

Propagandans historia berörs, liksom slumpens betydelse för olika historiska skeenden: som hur den skotske fursten Macbeths namn och minne bevarades för en stor eftervärld genom Shakespears initiativ att inkludera dennes person i sin pjäs.

Vi får lära oss att katten introducerades i Norden under medeltiden, men att hunden funnits här sedan urminnes tider. Hunden var så viktig, att man tidigt lagstadgade om att åtskilliga typer av människans bästa vän var straffbar att ta av daga. Först på 1200-talet utvecklades "hund" som skällsord, berättar Harrison, kanske inte minst på grund av bibliska negativa hundreferenser, förmedlade av prästerskapet.

Och så vidare, och så vidare.

* * *

Harrison skriver personligt. Han drar sig inte för att dela ut ett tjuvnyp åt en skånsk skoaffär — som namnges — från vilken han förväntar sig en ursäkt för dålig service. Han drar sig inte heller för att såga verk av andra historiker, som den utställningsbok som presenterade idén att folkgruppen vandalerna i själva verket drog sig tillbaka till Sverige efter att ha blivit utkastade från Nordafrika.

Harrison har ett berömvärt patos för att ådagalägga vad vi faktiskt har skäl att anta, utifrån vad källorna säger. Och vad vi inte har skäl att anta. Och han lyckas skriva sina texter både på ett populärt och vederhäftigt sätt: han tvingar sig inte att kompromissa med sin vetenskapliga tyngd för att vara mer tillgänglig, men är ändå förhållandevis lättläst, och absolut inte torr.

Tankar om historia rekommenderas varmt till var och en som vill öka på sin historiska allmänbildning, men också till var och en som vill komma i kontakt med goda exempel på essäistik.
— — —
Tankar om historia, Dick Harrison, Prisma 2003. ISBN: 91-518-4055-3. 318 sidor.

Bokrecension: Vårt behov av tröst | Stig Dagerman

Vårt behov av tröst är en samling texter skrivna av Stig Dagerman (1923 – 1954). De sammanställdes postumt av Olof Lagercrantz.

Samlingens texter är uppdelade i fyra avdelningar: Självbiografiskt, Noveller, Dikter och Artiklar. Och det är i novellerna som Dagerman briljerar. Många av de berättelserna vibrerar av ett dovt mörker, som inte kommer Franz Kafka efter. Novellen "Att döda ett barn" hör väl hemma bland det allra bästa som i Sverige utgetts, vad gäller kortnoveller.

Åtskilliga av dikterna äger också relevans. Själv fastnar jag särskilt för dikten "Råttan i gropen. Ett minne", som verkar berätta om en självupplevd händelse, då en råtta under ett arbete med uppsättning av telegrafledningar, fick sätta livet till. En till synes liten händelse för en okänslig själ, blir här en lyriskt finstämd memento mori-dikt i händerna på Dagerman.

De självbiografiska texterna vittnar om Dagermans personliga bakgrund, och om livet i ett Stockholm som tjöd av revolutionär aktivitet. Dagerman själv blev ju syndikalist, och kan genom sitt avstånd från de renodlade kommunisterna kritisera dem likväl som bourgeoisien. Så spar han i sina artiklar — den sista avdelningen i boken — inte på bläcksvärta, när han beskriver den totalitära Sovjetunionens sätt att bedriva förföljelse mot enskilda dissidenter.

Artiklarna känns dock i mycket hämtade ur sin tid: de blir ofta vittnesmål om en intellektuell vänstermans uppfattningar från tiden då andra världskrigets kanoner slutade mullra, till dess att Dagerman tog sitt liv. Mer allmängiltig är samlingens sista text, varifrån bokens titel hämtats: "Vårt behov av tröst är omättligt".

Här resonerar Dagerman, drygt två år före att han tog sitt liv, om sin ångest och depressiva sida. Han berättar om hur han inte har någon tro, men känner sig alltför osäker, för att söka tröst i rationalism och ateism. Men han jagar tröst i något, och landar väl i ett enkelt konstaterande: att livet skall levas, inte för att nå ett mål, utan för att livet i sig är målet, ett liv levt i frihet. Livet skall inte mätas, man skall vila i det.

I texten berättar Dagerman också om sin svåra skrivkramp, om hur han är så rädd om sin talang, att han inte vågar använda den, för att inte upptäcka att den i själva verket är borta.

* * *

Dagermans noveller tillhör den stora behållningen i Vårt behov av tröst. Det är en typ av berättelser som tål att läsas om, med sina skuggor, och sina ibland lätt skeva verkligheter... Som i "Lorden som jag rodde", där vi får oss berättat om en brittisk aristokrat som tillbringar en sommar med att bli omkringrodd på havet, på jakt efter grönaste gröna vatten...
— — —
Vårt behov av tröst, Stig Dagerman, Vingförlaget 1963. 291 sidor.

Text: ur Epistel X | Horatius

Quintus Horatius Flaccus (65 f.Kr. – 8 f.Kr.) inleder sin tionde epistel, med att försäkra sin vän Fuscus — som älskar staden — att de är som tvillingar i allt, utom i det som Horatius sedan beskriver:

"Du håller hårt likväl på ditt bo. Jag prisar naturen,
bäckarna, klippans häll med sitt mossiga kläde, och lunden.
Ja, absolut! Här lever jag, här regerar jag furstligt,
sedan jag utspytt allt som stans mobb höjer till himlen. [...]
Ty är naturenlighet icke grunden för människornas levnad?
Är icke plats för ett hus och en gård det första behovet,
och var fylls det så väl som just på lyckliga landet?"

(övers. Ebbe Linde)

Nog är detta ett fint exempel på hur text och däri beskrivna uppfattningar emellanåt kan trotsa seklernas gång, och vara lika giltiga i ett nu, som i ett avlägset då. Åtminstone för oss, som känner oss mer hemma i skog och mark, än på asfalt och gatsten.

Fragment: Äckel

På bussen såg jag en flicka, hon var blek och ful
och ännu långt från kvinna; och hon talade med
sina vänner om de ointressanta intressen en flicka
som hon intresserar sig för. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en vitskjortad man, trettio-något,
rakad och ren. Slipsen var blank och slipsnålen
blank, och han sa till kollegan, att nålen var köpt i Paris.
Jag kände igen den från Dressman. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en man i skägg; han köpte nog sin rock
från en överskottsbutik: grön i färgen och smutsig och
trasig. Hans ögon plirade genom tjocka glas ner
i en bok som var sliten och tummad. Det äcklade mig icke.

Diktfragment: ur "I denna hamn" | Stig Dagerman

Om en skeppskyrkogård. Eller handlar dikten om hela tillvaron?

"en millimeter om dagen
kryper det röda skaldjuret rosten
tungt över relingen hänger
de döda matroserna
och över allt annat
fruktar tystnaden steg."

— Stig Dagerman
ur dikten "I denna hamn"

Stig Dagermans självmord

Sent på kvällen, torsdagen den 4 november 1954, gick Stig Dagerman ut till garaget på Fenixvägen 2 i Enebyberg, där han bodde. Han stängde dörrarna och ventilerna. Och så startade han bilen.

Så tog den författartalangen Stig Dagerman sitt liv, efter fyra års skrivkramp.

Några timmar senare ska styvsonen Jonas och grannpojken Staffan ställa in sina cyklar. De finner den döde Dagerman, koloxidförgiftad. Antagligen var det inte författarens avsikt att verkligen dö. Man kan konstatera, att gasreglaget var avslaget, bildörren öppen och Dagerman själv såg ut att vara på väg ut ur bilen.

Dagerman ligger begravd på Älvkarleby kyrkogård, utanför Gävle. Från Älvkarleby kom han, och där växte han upp hos sin farmor och farfar.

På gravstenen står två strofer från hans dikt "Höst":

"Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken."

Stig Dagerman blev 31 år gammal.

* * *

Det är svårt att hitta uppgifter om de exakta omständigheterna kring Dagermans död på nätet. Jag har läst en obekräftad uppgift, om att han ska ha begravts två gånger: först i Danderyd, och sedan återigen i Älvkarleby. Dessa uppgifter har icke gått att bekräfta.

Bara för att få ihop den korta beskrivningen ovan, har en mängd källor — av olika tillförlitlighet — behövt tillfrågas. Några av dem är:

Wikipedia: Stig Dagerman
Landstinget i Uppsala län: Om Stig Dagerman
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek: Stig Dagerman
Läkartidningen: "I livet sover döden och i döden livet"
Sveriges Radio: Idag 50 år sedan Stig Dagerman dog
Tidningen Kulturen: Död mans hand
Dagens Nyheter: I skuggan av en far
4 november
Stig Dagermansällskapet
Flashback: Stig Dagermans begravningsplats?
Magasin Täby/Magasin Danderyd: Människosmugglare och vapengömmor

Fragment: Söndagshandla — Konstruktion VI

Vi åkte och söndagshandlade. Det är bland det värsta jag vet; det är likväl nödvändigt. Så medan jag lät min sambo sköta allt det praktiska, strosade jag omkring: först bland pappersvarorna (samma pennor, block och kalendrar som vanligt), sen bland cd-skivorna (samma samlingsalbum av Leonard Cohen, Elvis Presley och Ramones som vanligt), och sist dvd-filmerna (samma... som vanligt).

Men bland alla gula, taggiga lappar med skrikande text (rea! begränsat antal! ta 3 betala för 2!) och arméer av gummistövlar, konserverade svampar och annat umbärligt, stannade jag till och tittade på golvet.

Det hade jag inte gjort förut.

Golvet består av gråvita plattor, kanske två handsbredder i kvadrat. Däremellan svartgrå cement. Det är smutsigt överallt, smutsigt och slitet och plattorna skulle antagligen se precis lika smutsiga ut, efter att ha blivit sköljda med vad man nu sköljer hårda, gråvita golv med. Så lade jag märke till, att med jämna mellanrum, var cementen i det smala utrymmet mellan plattorna något bredare än annars.

Hade jag gjort vad jag borde gjort, så skulle jag satt mig just där, så att mammor med stripigt hår och mjukisbyxor fått vika undan med sina överlastade kundvagnar, och helgjobbande grovarbetare med självscanningapparater hade väckts ur dagdrömmar om sommarstugor, för att titta på mannen med basker på huvudet som satt och tittade på golvet.

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag gick vidare och snart tänkte jag inte mer på golvet, gråvitt, smutsigt, och emellanåt förstärkt med extra cement. Det kändes plötsligt viktigare att få med sig lite choklad till bilen.

Bokrecension: Tjänarinnans berättelse | Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse är en dystopisk roman författad av kanadensiska författaren Margaret Atwood (f. 1939).

I Tjänarinnans berättelse har USA genomgått en revolution. Efter ett antal sabotage mot kärnkraftsanläggningar och ett attentat mot kongressen, som leder till att författningen upphävs, har kristna fascister tagit makten.

Något år efter revolutionen utspelar sig huvuddelen av Tjänarinnans berättelse. Vi befinner oss då, eventuellt, nånstans i slutet av 1990-talet. Barnbristen är skriande, och i gudsstaten Gilead — som USA numera heter — kan kvinnor arresteras om de genomgått skilsmässa eller haft utomäktenskapliga relationer. Straffet: att bli tjänarinna, det vill säga, att existera som vandrande livmoder åt en så kallad Anförare i den nya staten, då Anföraren inte kan skaffa barn genom sin hustru. Tjänarinnan får då, i en märklig ritual, ha sex med Anföraren. Förhoppningen är att ett nytt barn skall avlas.

Så avförmänskligade är dessa kvinnor, att deras gamla namn inte används. Istället får de namn efter Anföraren de tjänar hos: Offred, i vår berätterskas fall. Det vill säga: "Of Fred", och anförarens namn är då Frederick.

* * *

Inte många år har gått sedan revolutionen. Ändå har Offred på något sätt lyckats att acklimatisera sig i den nya tillvaron; inte utan missmod, och inte utan hopp att återigen få träffa pojkvän och dotter, men ändå med resignation. Hon tar på sig sin röda i övrigt nunneliknande klädsel varje dag, gör sina ärenden, och avvaktar nästa befruktningsritual. I stan hänger regimens avrättade fiender upphängda på en mur; de hänger där, som konkreta hot mot dem som funderar på att inte underordna sig.

Men det finns underjordiska motståndsrörelser. Offred får kontakt med dem, antydningsvis, och som av en händelse. Men samtidigt kämpar hon med riskbedömning: har hon det inte bättre där hon är, än död på muren?

* * *

Berättelsen som Atwood skrivit är medvetet fragmentarisk. Dess ständiga, dagboksliknande introspektioner skänker en — förvisso tröttsam — autenticitet åt skildringen. Allt vi vet om Gilead vet vi genom Offreds upplevelser. Författarjaget är Offred själv. Genom ett oväntat tilläggskapitel — som dock ingår på ett fullt naturligt sätt i romantexten — får vi veta, att texten till Tjänarinnans berättelse ursprungligen ska ha talats in på band, av Offred själv eller av en annan kvinna, varvid man fått försöka pussla ihop de olika delarna till en så enhetlig text som möjligt.

Tjänarinnans berättelse är en osedvanligt trögläst historia. Men berättelsen känns genom sin långsamhet helt naturlig och realistisk. Och den upplevs ge en plausibel inblick i den människas tankevärld, som lever i en allomfattande diktatur. Det torde krävas en genuin författartalang, för att inte falla ur sin förklädnad: att förbli Offred, och att tala utifrån hennes horisont, inte sin egen. Och Atwood blir Offred på ett utmärkt sätt.
— — —
Tjänarinnnans berättelse, Margaret Atwood, Prisma Pocket 1987. ISBN: 91-518-2155-9. 349 sidor.

Grattis Tomas Tranströmer!

"Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. Överallt lyser ljung
så lång ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här."

—Tomas Tranströmer,
ur "Kort paus i orgelkonserten"

Bokrecension: Den okända släkten | Vilhelm Moberg

Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag är en samling texter författade av Vilhelm Moberg.

Åren 1948 till 1955 tillbringade Vilhelm Moberg mestadels i USA, för att arbeta med sin bokserie om Utvandrarna. Under sin vistelse där skrev han även artiklar för olika tidningar om emigrationen. Några texter från de två första åren i Amerika samlades i Den okända släkten, mer eller mindre redigerade.

Till boken har Moberg dessutom fogat två vid tillfället ej tidigare publicerade texter, ett efterord, författat tjugo år senare, när den utgåva jag har publicerades, och till efterordet har han lagt ett postscriptum.

* * *

När Moberg reser till USA reser han nog i någon mån för att söka sina egna rötter. Stora delar av den egna släkten utvandrade, både på hans mors och fars sida. Dessa utvandrares ättlingar träffar han nu i det land där de rotat sig och blivit amerikaner.

Men det är också ett sökande efter de som gick över land och hav tidigare än så: de första emigranterna, som Karl-Oskar och Kristina för illustrera i hans mästerverk. Han berättar om hur dessa svenskar mer eller mindre drevs ur sitt land av flerfaldiga orsaker. De första flyttade på grund av religionsförföljelserna i Sverige, då de förhindrades att fira gudstjänst efter eget sinne.

Längre fram orsakade befolkningsökningen, att drängar och pigor inte längre hade i utsikt att genom arv tillgodogöra sig svensk mark, och hellre valde att söka lyckan i det land som för dem blivit en legend — det Moberg kallar amerikalegenden. När 1860-talet gick mot sitt slut led Sverige svårt av missväxt, och emigrationen tog fart på allvar. På 1880-talet var utflyttningen så omfattande, att omkring tusen svenskar varje vecka lämnade Sverige.

"Det förekom att halva invånarantalet i en socken utvandrade. Hemman och torp lades öde, och inne i skogarna tömdes de små backstugorna på unga människor — kvar stannade endast de gamla och utlevade."

Och Moberg lägger ytterligare skäl till de nämnda; vissa ville icke tjänstgöra i värnplikten, som blev obligatorisk året 1901. Andra sökte större frihet, än vad som kunde fås i ett land hårt bundet i lagar och byråkrati.

* * *

Moberg gör nedslag hos olika personer och undersöker emigrationsfenomenet ur olika aspekter. Själv tycker han, när han skriver, att emigrationen på ett högst otillfredsställande sätt belysts. Ja, han antyder väl, att det ännu är en skam för Sverige, att erkänna den miljon människor som utvandrade för ett bättre liv i en annan nation.

Vi får följa Erik Janson och hans sekt, som var bland de allra första svenskarna i USA.

Vi får följa med när Moberg på ett amerikanskt bibliotek gör det fantastiska fyndet av farmaren Andrew Petersons omfattande dagbok. Peterson hade dagligen noterat sina göromål mellan 1854 till 1898, någon dag före sin död. Runt sextontusen noteringar återfinns i de volymerna. En oskattbar källa till emigrantlivet, som — så vitt jag vet — inte blivit tillgänglig för allmänheten. Ännu.

Vi får följa med när Moberg gör ett gripande besök på en svenskamerikansk begravningsplats, där hans mormors syster jordats för längesen. (Ett utsnitt från den texten finns här.)

Moberg beskriver också prästen Hasselquists mödor med att ge ut en svensk tidning i Amerika. Och Moberg beskriver hur nybyggarsvenskarnas första större gemensamma projekt gärna blev att bygga en kyrka — inte blott för den andliga spisens skull, utan också för att fortsätta den svenska vanan, att komma samman och träffas i kyrkan. Och när Moberg långt senare går i samma trakter, förfäras han över att kyrkan fortfarande är den enda samlingsplatsen i svenskbygderna: saknas gör kulturbyggnader som teatrar och konsthallar. Läsning av litteratur verkar sällsynt, berättar Moberg. Kyrkor finns dock i mängder.

* * *

Bland de viktigaste faktorerna för att sätta fart på emigrationen, räknar Moberg amerikabreven — de brev som de utvandrade sände hem, och som sedan gärna gick ur hand i hand och spred amerikalegenden. De svenska tidningar som trycktes i USA skickades också gärna hem, och också de spreds bland intresserade och månne bland dem presumtiva emigranter. Och förkunnelsen ljög inte helt:

"...när alla överdrifter skalats bort återstod det dock en sanningskärna, som var hållbar nog: för duktigt och arbetsamt folk erbjöd Amerika alltjämt större möjligheter än hemlandet."

* * *

Moberg slutar sin skildring från 1950 med orden:

"Vi kan vara tillfreds med att våra stamfränder assimilerats just av det folk, som i dag framstår som den mänskliga frihetens mäktigaste värn på jorden."

1968 känner Moberg sig dock föranledd att komplettera Den okända släkten med ett efterord, där han modifierar sitt omdöme. Det USA han lärt känna, har förändrats menar han. Det som kommit emellan är Vietnamkriget. Moberg verkar se bombandet av Nordvietnam, som en gärning som i någon mån ställer USA i paritet med Sovjet, och som en gärning som överflyglar Sovjets missgärningar i västvärldens opinionsbildning.

USA har blivit en aggressor. Moberg ser emellertid hopp i de uppväxande generationerna, och visar på riktningen: ett återgående till de frihetliga idealen i konstitutionen.

Men det tar inte slut där. Till efterordet har Moberg fogat ett postscriptum, föranlett av att Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, några dagar efter att efterordet författats. Han far så ut i en kort men hård litania mot de sovjetiska övergreppen, och hoppas att västvärlden — inte minst Sverige — ska få upp ögonen för diktaturen i öst. Om det hyser han dock inte mycket hopp; man har glömt de sovjetiska övergreppen så många gånger förr.

* * *

Den okända släkten är en vacker liten skrift. Moberg skriver en karg och mycket tilltalande prosa, som liksom — trots sin sofistikering — ännu liksom doftar av den småländska mylla författaren kommer av. När jag läser Den okända släkten känner jag nostalgi, trots att jag — mig veterligen — endast haft få släktingar som emigrerat. Man känner i texten och beskrivningarna av ett hårt slitande jordbruksfolk en samhörighet; man känner en förbindelse, ett arv att förvalta.

Lång tid har gått sedan Moberg skrev sina artiklar. Och det USA han beskriver finns kanske inte längre. Så blir också Mobergs samtidsskildringar skildringar av en historisk epok. Där han förfasar sig över USA:s inblandning i kampen mot Nordvietnam, anar vi samhällsandan. Och där han varnar i skarpaste ordalag för Sovjets pretentioner, anar vi dissidenten.

Jag tycker mycket om Utvandrarsviten; den är ett mästerverk i svensk litteratur, ett verk som i mitt tycke gott kunnat förläna Moberg ett nobelpris. Men Moberg är väl så skarp i sin sakprosa; omedelbar, men med poetisk klang. Karg, men aldrig utan känsla. Det gör läsningen till en njutning.
— — —
Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, Vilhelm Moberg, Bokförlaget PAN/Norstedts 1968. 150 sidor.

Text: Vilhelm Moberg | ur Den okända släkten

Vilhelm Mobergs prosa gör starkt intryck på mig. Jag läser för tillfället Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, där Moberg i en samling texter undersöker emigrationen till Amerika. Jag ska återge ett utsnitt ur artikeln "Svensk kyrkogård i Amerika".
Författaren beskriver där, med utsökt vemod, ett besök på en tidig svensk begravningsplats i Minnesota:

"Men de människor som från början bröt upp dessa åkrar har multnat här på renen, här ligger de så nära sina gamla fält som de har kunnat komma. De kom hit medförande sin fattigdom — och just ingenting mer. De var inga hjältar som bar svärd och sköld och brynja; det var bara vanligt folk i gråa vadmalskläder som gick i de träskor som de själva hade tillverkat. Deras historia är föga känd i det land som födde dem, och över dem själva växer glömskans vildgräs. Över deras ättlingar har nu redan rests gravstenar med text på annat språk. Och vad som står på de första invandrarnas stenar skall snart ingen mer kunna tyda — icke bara därför att det försvinner och vittrar bort, utan också därför att orden är inhuggna i stenen på ett obegripligt och bortglömt språk — ett språk som har blivit främmande för deras egna efterkommandes tungor."