Mårten på Pocketpocketpocket presenterar en lång lista med litterära dystopier från Wikipedia. Hur kan man väl låta bli att gilla litteratur som visar det alternativa... undergång... katastrof...
Listan finns här.
lördag 2 maj 2009
onsdag 29 april 2009
Bokrecension: Kafka
Kafka: En introduktion är skriven av David Zane Mairowitz och illustrerad av Robert Crumb och utgiven på svenska av Bakhåll förlag.
Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.
Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –
Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.
Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.
Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –
Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.
Teratologen
Nikanor Teratologen är på gång med en ny bok. Att hata allt mänskligt liv sägs utspela sig i Indien och ges ut på H:ström Text & Kultur nu under april månad, enligt information från Adlibris m.fl.
Så, då blir det en ny erfarenhet av Teratologens misantropi och svarta humor, återigen lär vi få se det oskrivbara utskrivet.
Så, då blir det en ny erfarenhet av Teratologens misantropi och svarta humor, återigen lär vi få se det oskrivbara utskrivet.
måndag 27 april 2009
Bokrecension: Mitt liv som förrädare
Mitt liv som förrädare: En ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse är skriven av Zarah Ghahramani i samarbete med Robert Hillman.
Mitt liv som förrädare handlar om Zarah själv. Det är en självbiografisk bok som berättar om hennes första drygt tjugo år i livet: hennes uppväxt i en familj där fadern var hög officer i shahens armé, där båda föräldrarna är kurder, perser och inte muslimer. Och hennes tid i fängelse.
Ghahramani ser på mullornas islamistiska styre i Iran med växande skepticism. – En händelse av snarast symbolisk art som verkar få henne att inse regimens absurda krav är, när hon och andra skolbarn förbjuds att bära vita sockar – eftersom det är en skymf mot martyrerna som stridit i kriget mot Irak.
Som student engagerar sig Ghahramani i proteströrelsen och blir till sist fängslad och förhörd. Hon hålls inlåst under vedervärdiga förhållanden, hon kränks och misshandlas; hennes hår rakas av, hon får begränsad möjlighet att gå på toaletten, och när hon försvarar sig mot en kvinnlig vakt som hon upplever gör ett närmande mot henne blir resultatet åter mer misshandel. I cellen över henne i det fästningsliknande Evianfängelset sitter en annan fånge. Han har varit fängslad i tio år. Hans psyke är inte balanserat. De två pratar med varandra genom ventilationssystemet, och Ghahramani blir vän med grannen, som ena stunden förfärar henne genom sin cynicism och andra gånger uppmuntrar henne.
Hon meddelas till sist att hon dömts till trettio dagars fängelse.
På dagen för sitt frisläppande körs hon i bil till en förort utanför Teheran. Där lämnas hon, blodig och medfaren.
Berättelsen är mycket intressant. Den skildrar en skräckregim som fortfarande är aktiv. Händelserna i boken inträffade för bara några år sedan. Vi får se det religiösa systemets förtryck av den enskilde individen. Läsaren ges också glimtar av shahens regim, som inte heller var ett lyckorike. Men fokus ligger på mullornas Iran. Naturligtvis rekommenderar jag alla att läsa den här boken. Iran finns kvar. Mullorna finns kvar. Låt oss lära oss mer om dem.
Mitt liv som förrädare handlar om Zarah själv. Det är en självbiografisk bok som berättar om hennes första drygt tjugo år i livet: hennes uppväxt i en familj där fadern var hög officer i shahens armé, där båda föräldrarna är kurder, perser och inte muslimer. Och hennes tid i fängelse.
Ghahramani ser på mullornas islamistiska styre i Iran med växande skepticism. – En händelse av snarast symbolisk art som verkar få henne att inse regimens absurda krav är, när hon och andra skolbarn förbjuds att bära vita sockar – eftersom det är en skymf mot martyrerna som stridit i kriget mot Irak.
Som student engagerar sig Ghahramani i proteströrelsen och blir till sist fängslad och förhörd. Hon hålls inlåst under vedervärdiga förhållanden, hon kränks och misshandlas; hennes hår rakas av, hon får begränsad möjlighet att gå på toaletten, och när hon försvarar sig mot en kvinnlig vakt som hon upplever gör ett närmande mot henne blir resultatet åter mer misshandel. I cellen över henne i det fästningsliknande Evianfängelset sitter en annan fånge. Han har varit fängslad i tio år. Hans psyke är inte balanserat. De två pratar med varandra genom ventilationssystemet, och Ghahramani blir vän med grannen, som ena stunden förfärar henne genom sin cynicism och andra gånger uppmuntrar henne.
Hon meddelas till sist att hon dömts till trettio dagars fängelse.
På dagen för sitt frisläppande körs hon i bil till en förort utanför Teheran. Där lämnas hon, blodig och medfaren.
Berättelsen är mycket intressant. Den skildrar en skräckregim som fortfarande är aktiv. Händelserna i boken inträffade för bara några år sedan. Vi får se det religiösa systemets förtryck av den enskilde individen. Läsaren ges också glimtar av shahens regim, som inte heller var ett lyckorike. Men fokus ligger på mullornas Iran. Naturligtvis rekommenderar jag alla att läsa den här boken. Iran finns kvar. Mullorna finns kvar. Låt oss lära oss mer om dem.
lördag 25 april 2009
Reportrar utan gränser
För att hänga med i situationer där det fria ordet blir klämt: läs gärna Jesper Bengtssons blogg. Bengtsson är svenske ordföranden för Reportrar utan gränser.
torsdag 16 april 2009
Bokrecension: Kappan
Kappan är skriven av Nikolaj Vasiljevitsch Gogol och utgiven på Bakhåll förlag.
Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.
Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.
Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?
Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.
Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.
Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.
Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.
Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?
Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.
Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.
onsdag 15 april 2009
LIX!
Kolla in LIX-beräknaren på www.lix.se.
LIX (läsbarhetsindex) är som bekant ett sätt att beräkna hur avancerad en text är. — Inlägget nedan, Bokrecension: En svältkonstnär, har till exempel ett LIX-värde på 37 och klassificeras därmed som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar", enligt LIX-beräknaren ovan. Så – så djävla pretentiös kan jag väl inte vara ändå...
Läs mer på Wikipedia.
LIX (läsbarhetsindex) är som bekant ett sätt att beräkna hur avancerad en text är. — Inlägget nedan, Bokrecension: En svältkonstnär, har till exempel ett LIX-värde på 37 och klassificeras därmed som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar", enligt LIX-beräknaren ovan. Så – så djävla pretentiös kan jag väl inte vara ändå...
Läs mer på Wikipedia.
Bokrecension: En svältkonstnär
En svältkonsnär och andra texter utgivna under författarens levnad är en volym i Bakhålls utgivning av Franz Kafkas samlade verk. Den innehåller Kafkas samtliga under sin livstid publicerade texter. En svältkonstnär är dessutom försedd med informativa förord. Ett extra kapitel om Kafkas förläggare Kurt Wolff återfinns i slutet av boken.
Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...
Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.
Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!
Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.
Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...
Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.
Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!
Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.
måndag 13 april 2009
Brev: Franz Kafka
Herr Kafka,
kände att jag ville skriva några rader. – Jag har ägnat en del tid åt att läsa några av de noveller och texter som du har låtit publicera. Och herregud, de är bra! Jag vill också gratulera till den utmärkta formgivningen av boken som förlaget bestått med: det strama omslaget i linnepapper, dina egna teckningar på framsidan, trådbindningen, papperskvaliteten, typsnitt, marginaler... alltihop är så utmärkt genomfört.
Häromdagen läste jag Förvandlingen. Och inte bara i den texten, utan genomgående, tycker jag att det är en stor förmån att få ta del av din virtuosa språkkänsla, som när du beskriver det absurda som om det vore något högst alldagligt: apan som blir som en människa. Eller i fallet ovan – mannen som en morgon vaknar som en jätteinsekt.
Jag vet att du inte var så förtjust i att dina opublicerade texter skulle publiceras. Jag hoppas du har tänkt om angående det, eller att du med avsikt avkrävde löftet av Max Brod, att dina verk skulle brännas, eftersom du visste att han inte kunde lova dig nåt sånt. Snälla, ta inte illa upp, jag vill läsa mer av vad du skrivit!
Med all vänlighet, etc.
söndag 5 april 2009
Bokrecension: Genom den trånga porten
Genom den trånga porten: Mina sju år i kloster är skriven av Karen Armstrong.
Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.
Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.
Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.
De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.
Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.
Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åtsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.
Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.
Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.
I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.
Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.
Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.
Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.
De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.
Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.
"När allt kommer omkring så finns det ingen människa som helt kan tillfredssträlla oss, förstår du. Det kan bara Gud. Och ju tommare hjärtat är på kärlek till andra, desto mera kan Han uppfylla det med sin kärlek." (sid. 213)Orden kommer från Armstrongs föreståndare.
Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åtsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.
Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.
Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.
I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.
torsdag 2 april 2009
Profan tidebön
Laudes, sext, vesper, completorium – några av de mest uppmärksammade tidpunkterna för böner i tidegärden. Tidebönerna, allt som allt åtta bönestunder under dygnet, skapar en rytm i klostret, bland katolska präster och bland andra som tilltalas av bönetypen, vare sig man nu iakttar alla bönestunder eller någon eller några om dygnet. Tidebönerna har en fast, repetitativ karaktär med bestämt innehåll: hymner, psaltarpsalmer, responsorier, böner... – På min tid gillade jag tideböner skarpt.
Nu... något annat. Jag vill inte begränsa det estetiska i tidebönerna till det sakrala: tvärtom, jag vill utesluta det, jag skulle vilja skapa tidpunkter under dygnet för nästan ritualiserat läsande: dikter, särskilda texter (varför inte nåt av Nietzsche?)... En kort stund, lugn men samtidigt koncentrerad... begrundande... Kanske rentav ett mumlande högläsande? —
Mhm... detta är nåt jag vill fundera på.
Nu... något annat. Jag vill inte begränsa det estetiska i tidebönerna till det sakrala: tvärtom, jag vill utesluta det, jag skulle vilja skapa tidpunkter under dygnet för nästan ritualiserat läsande: dikter, särskilda texter (varför inte nåt av Nietzsche?)... En kort stund, lugn men samtidigt koncentrerad... begrundande... Kanske rentav ett mumlande högläsande? —
Mhm... detta är nåt jag vill fundera på.
fredag 27 mars 2009
Bokrecension: Det är roligt att veta bäst
Det är roligt att veta bäst är skriven av Barbro Lindgren. Boken är effektfullt illustrerad av Magnus Bard.
Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.
Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.
Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.
Ett kapitel handlar om döden.
Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.
Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.
Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.
Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.
Ett kapitel handlar om döden.
"Nu har jag tagit reda på en del, sen sist, om hur kropparna behandlas efter döden. Inte särskilt värdigt i sanningens namn." (sid. 86)Trams. Som begravningsentreprenör har jag större insikt i hur döda kroppar hanteras än de flesta. Ovärdigt är det sista jag skulle vilja benämna hanteringen. Tvärtom vinnlägger sig alla som har med de döda att göra om att på ett så värdigt sätt som omständigheterna tillåter hantera dem.
"Kistorna är numrerade och ibland kan det bli problem med vem som ligger i vilken." (sid. 87)Det är helt enkelt inte sant. Kistor är alltid märkta med namn och personnummer. Ofta på flera platser på kistan. Där jag är verksam har en kista vanligtvis tre namnmärkningar i huvudändan: en på locket, en på bottendelen och ytterligare en på locket med detaljerad information om begravningsförfarande. Vid begravningsceremonin är dessutom ofta den dödas namn och födesel- och dödselår angett i fotändan av kistan. Att kistorna skulle vara numrerade har jag aldrig någonsin varit med om.
Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.
torsdag 26 mars 2009
Kafka!
Läser för tillfället med behållning Kafkas En svältkonstnär. – Det är en novellsamling som innehåller Kafkas hela publicerade skönlitterära material. Texterna spänner över en halv sida, en sida eller någon sida; de är mycket vilsamma. Som en andaktsbok för folk som oss – litterära esteter...!
tisdag 24 mars 2009
Moleskine - ny hemsida
Via Moleskinerie – fancluben med mängder av texter, videor och bilder som anknyter till den utsökta anteckningsboken – får jag veta att Moleskine fått en ny hemsida.
måndag 23 mars 2009
Översvallande beröm
Varför jag brukar vara så positiv i mina recensioner? – Det är enkelt. Jag läser nästan aldrig ut en bok som jag inte får ut något av. Undantag skulle kunna tänkas: en bok som jag blir så förbannad av att jag bara måste få såga den. Klassiker som man ska ha läst, fastän läsningen inte är särskilt njutbar. Eller en dåligt skriven bok om nåt ämne som är högintressant för mig.
Så är det med det.
Så är det med det.
fredag 20 mars 2009
Bokrecension: Mannen som älskade Yngve
Mannen som älskade Yngve är skriven av Tore Renberg.
Mannen som älskade Yngve utspelar sig i Stavanger, i huvudsak under några veckor av vårterminen 1990. I centrum står huvudpersonen Jarle Klepp, 17 år; det är utifrån hans perspektiv som berättelsen skrivs. Runt honom finns bäste vännen Helge. Helge och Jarle är alternativa. De bär palestinasjal, lyssnar på indiepop och är åt vänster i politiken.
Och så. En omvälvande händelse för Jarle. En ny kille börjar i en parallellklass. Han heter Yngve och Jarle blir blixtförälskad. Jarle förefaller aldrig ha trott att han var nåt annat än straight. Men nu var det ändå så här.
I boken beskrivs flera parallella historier: Helges och Jarles relation. Jarles relation med flickvännen. Jarles mamma. Jarles pappa. Politiken. Bandet Helge, Jarle och en Andreas spelar i. Textens språk är mycket bra. Historier berättas och släpper in kontemplativa moment. Berättaren är Jarle, runt ett decennium senare. Det greppet ger en annan överblick och en annan möjlighet att låta romanens berättare fundera kring det som händer: berättaren är samma person som boken handlar om; men med en större överblick.
Tonårsförälskelsen beskrivs träffsäkert. Relationerna tecknas realistiskt. Händelserna beskrivs på ett sätt som inte känns konstruerat.
Mannen som älskade Yngve är en tragedi. Slutet lämnar läsaren med en klump i magen. Hur som helst är den mycket läsvärd; det är en bra berättelse, berättad med ett bra språk.
Mannen som älskade Yngve utspelar sig i Stavanger, i huvudsak under några veckor av vårterminen 1990. I centrum står huvudpersonen Jarle Klepp, 17 år; det är utifrån hans perspektiv som berättelsen skrivs. Runt honom finns bäste vännen Helge. Helge och Jarle är alternativa. De bär palestinasjal, lyssnar på indiepop och är åt vänster i politiken.
Och så. En omvälvande händelse för Jarle. En ny kille börjar i en parallellklass. Han heter Yngve och Jarle blir blixtförälskad. Jarle förefaller aldrig ha trott att han var nåt annat än straight. Men nu var det ändå så här.
I boken beskrivs flera parallella historier: Helges och Jarles relation. Jarles relation med flickvännen. Jarles mamma. Jarles pappa. Politiken. Bandet Helge, Jarle och en Andreas spelar i. Textens språk är mycket bra. Historier berättas och släpper in kontemplativa moment. Berättaren är Jarle, runt ett decennium senare. Det greppet ger en annan överblick och en annan möjlighet att låta romanens berättare fundera kring det som händer: berättaren är samma person som boken handlar om; men med en större överblick.
Tonårsförälskelsen beskrivs träffsäkert. Relationerna tecknas realistiskt. Händelserna beskrivs på ett sätt som inte känns konstruerat.
Mannen som älskade Yngve är en tragedi. Slutet lämnar läsaren med en klump i magen. Hur som helst är den mycket läsvärd; det är en bra berättelse, berättad med ett bra språk.
onsdag 18 mars 2009
SAOL gratis på Internet
Via Författarcoachens blogg får jag veta att Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket numera finns tillgänglig på Internet, kostnadsfritt. Utmärkt!
måndag 16 mars 2009
Översättningslek!
Googles språkverktyg är kul, upptäckte jag häromdagen. Vi tar ett stycke ur en text jag skrev för några dagar sedan:
Nåväl, det kanske bara är jag som finner ett nöje i sånt här...
"Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna."och så gör vi texten engelsk med Googles hjälp:
"The book is still hope. People gather knowledge to faith. The development is progressing and knowledge formed. Step by step. GLADE for glade, gene for gene, star for star."Det gick ju sådär. Men vi fortsätter – vi gör den engelska texten tysk:
"Das Buch ist noch Hoffnung. Menschen sammeln Wissen zum Glauben. Die Entwicklung schreitet voran und Wissen bilden. Schritt für Schritt. Glade für glade, Gen für Gen, Stern für Stern."Okej. Då tar vi och gör texten fransk, sedan spansk och ser vad som händer när vi tar och översätter den tillbaka till svenska:
"Boken är fortfarande hopp. Samla kunskap om människor till tro. En fortsatt utveckling och kunskap. Steg för steg. Att Glade Glade, gen för gen, stjärnan för stjärnan."Hur "vetande till vetande" lyckas bli "kunskap om människor till tro" kan man väl fråga sig. Men det felet verkar ha uppstått redan i steget svenska till engelska, där vetande plötsligt blev faith... Religiöst eller postmodernt bias, måhända... Vad "Att Glade Glade" betyder, kunde väl vara något oklart. — Jaja, man kan naturligtvis inte begära att det ska funka i mer än ett led – och poängen är ju inte att översättningsprogrammet ska klara av att översätta litterärt, snarare allmänt begripligt.
Nåväl, det kanske bara är jag som finner ett nöje i sånt här...
söndag 15 mars 2009
Bokrecension: Mörkrets apostlar
Mörkrets apostlar: Satanism i äldre tid är skriven av Per Faxneld.
Mörkrets apostlar är en analytisk genomgång av satanismens historia från tidiga kristna sammanhang fram till tiden före Anton Szandor LaVey grundar Church of Satan.
Faxneld har gjort ett gediget arbete med intressant resultat. Han har granskat olika organisationer som genom tiderna beskyllts för att vara satanistiska och olika personer som beskyllts för att vara satanister. Och analysen kommer fram till att det ofta inte är fråga om mer än just beskyllningar. Många av de sammanslutningar som behandlas är rent allmänt ockult flummiga, där visserligen satansgestalten inte sällan ingått som ett inslag, men ofta omskapad till något annat än ondskans princip; Satan blir där knappt igenkännbar från kristen mytologi. Faxneld avfärdar således att personer som Aleister Crowley, Gilles de Rais och Helena Petrovna Blavatsky skulle vara satanister i egentlig mening. De allmänt kända organisationer som Faxneld kategoriserar som satanistiska i ordets mer egentliga mening är inte mer än en handfull under de senaste tvåtusen åren. Den första sammanslutningen satanister som Faxneld finner belägg för är Fraternitas Saturni, med Eugen Grosche alias Gregor A. Gregorius i spetsen. Organisationen grundades sannolikt på 1920-talet.
Boken är en akademisk avhandling. Språket är förhållandevis klart, om än just något akademiskt torrt. Är man intresserad av satanism är det här en bok man bör läsa. Jag saknar emellertid en genomgång även av den i dag mest kända formen av satanism, nämligen just Anton Szandor LaVeys någorlunda ateistiska Church of Satan. Naturligt hade i så fall varit att dra en avgränsning i tid vid millennieskiftet. Men jag kan också förstå att Faxneld slutar sin redogörelse innan LaVeys organisation kommer in i bilden. Alla kan inte täcka allt. I synnerhet när man gör en genom tiderna så vid undersökning som denna, är det bra att ha tydliga gränsdragningar mellan det man ämnar gå igenom och det man avstår från att undersöka.
Mörkrets apostlar är en analytisk genomgång av satanismens historia från tidiga kristna sammanhang fram till tiden före Anton Szandor LaVey grundar Church of Satan.
Faxneld har gjort ett gediget arbete med intressant resultat. Han har granskat olika organisationer som genom tiderna beskyllts för att vara satanistiska och olika personer som beskyllts för att vara satanister. Och analysen kommer fram till att det ofta inte är fråga om mer än just beskyllningar. Många av de sammanslutningar som behandlas är rent allmänt ockult flummiga, där visserligen satansgestalten inte sällan ingått som ett inslag, men ofta omskapad till något annat än ondskans princip; Satan blir där knappt igenkännbar från kristen mytologi. Faxneld avfärdar således att personer som Aleister Crowley, Gilles de Rais och Helena Petrovna Blavatsky skulle vara satanister i egentlig mening. De allmänt kända organisationer som Faxneld kategoriserar som satanistiska i ordets mer egentliga mening är inte mer än en handfull under de senaste tvåtusen åren. Den första sammanslutningen satanister som Faxneld finner belägg för är Fraternitas Saturni, med Eugen Grosche alias Gregor A. Gregorius i spetsen. Organisationen grundades sannolikt på 1920-talet.
Boken är en akademisk avhandling. Språket är förhållandevis klart, om än just något akademiskt torrt. Är man intresserad av satanism är det här en bok man bör läsa. Jag saknar emellertid en genomgång även av den i dag mest kända formen av satanism, nämligen just Anton Szandor LaVeys någorlunda ateistiska Church of Satan. Naturligt hade i så fall varit att dra en avgränsning i tid vid millennieskiftet. Men jag kan också förstå att Faxneld slutar sin redogörelse innan LaVeys organisation kommer in i bilden. Alla kan inte täcka allt. I synnerhet när man gör en genom tiderna så vid undersökning som denna, är det bra att ha tydliga gränsdragningar mellan det man ämnar gå igenom och det man avstår från att undersöka.
fredag 13 mars 2009
Text: Fröding möter Nietzsche
Följande utsökta prosadikt skriver Fröding i spåren av Nietzsches Så talade Zarathustra:
"En natt gick Zarathustra upp på berget med sina lärjungar för att betrakta stjärnorna.
Och vid de sutto på berget och blickade upp mot himmelen eller skådade ned mot dalen, där skogen växte utmed branterna, sänkte Zarathustra sitt huvud och föll i tankar.
Därefter höjde han åter sitt huvud, talade och sade:
'Huru ofta haver jag icke sagt eder dessa orden: flyr dygden och befliter eder om det ont är! Ty I veten, att dygden är fåvitska trälars tal, och att det onda är ett gott för den, som är det ondas herre och icke tjänare. Och huru haver jag icke förmanat eder att älska och förkovra eder självandes och icke eder nästa! Ty livet är kort och den som gör andras gärning och icke egen, han skall vara såsom ett torrt träd, och det torra trädet kan aldrig varda till virke i den bryggan, som leder till övermänniskan.
Men när haver jag sagt eder, att I skolen binda människorna med band, på det I själva mån vara fria? Det är trälars sed, som till makt komma. Eller när haver jag sagt eder, att I skolen slå och förtrampa dem som tävla med eder om högheten? Det är trälsed.
Skåder ned på skogen, där många toppar skjuta upp över de andra! Månne det höga trädet varder högre, om de låga träden huggas ned? Eller höjer edra ögon upp till de tusen sinom hundratusen stjärnorna, som tindra i rymden! Tron I att den stjärnan Sirius glänser med klarare sken, om de övriga stjärnorna släckas? Det är småpiltars tro.
Så vakter eder nu för trälars sed och småpiltars tro, när I låten övermänniskan växa i eder! Ho vet, om den sig störst tänker är den störste! Och månne icke den ännu klenväxte, som stor växtkraft haver, är större än den redan storväxte, som mindre kraft haver av begynnelsen och allaredo uppfyllt sitt växandes mått? Så låter var och en växa och lysa efter sin art och förmåga och varer icke lågsinnade! Den där starkast lyser och störst är av alla, när alla äro i sitt fylle och sin fulländning, av hans frö och gnista skall övermänniskan framgå!"
Sålunda talade Zarathustra och hans lärjungar förundrade sig storligen.'"
– "Sålunda talade Zarathustra", Gustaf Fröding 1894.
onsdag 11 mars 2009
Bokrecension: En kortfattad historik över nästan allting
En kortfattad historik över nästan allting är skriven av Bill Bryson.
Det här är en riktigt bra bok. Den kaxiga titeln harmoniserar väl med stilnivån på språket texten igenom. Bryson gör en bedrift att tala om, när han lyckas skriva ner en översikt över mer eller mindre hela naturvetenskapens historia – på ett sätt som är inbjudande, lustigt och flytande. Texten är genomdränkt av fotnoter, så det är fullt möjligt att undersöka författarens källor till sina framställningar. Och fotnoterna är placerade som slutnoter och tynger inte texten märkbart, utan är bara en förtjänst.
Bryson tar läsaren med på en odyssé av namn, socialt missanpassade akademiker men lysande snillen, engelska excentriker, enkla människor med brinnande intressen. Boken spänner över vida vidder: universums historia med Big Bang som ett möjligt ursprung, jordens historia och solsystemets övriga historia, oceanernas historia, kontinentaldrift. Vi får lära oss om atomer, protoner, kvarkar, molekyler, celler, DNA, bakterier, virus, atmosfären, evolutionen och därmed inte minst människosläktets uppkomst och utveckling. Detta är en bok som försöker beskriva hur det blev som det är. I den mån vetenskapen anar svaren. Författaren berättar på ett sätt som gör att det känns som att man oftast förstår. Det blir enkelt och begripligt utan banalisering.
Boken är full av svindlande siffror: eoner sveper förbi på några sidor. Dinosaurier, Newton och Einstein får finna sig i att rymmas mellan samma pocketpärmar. Och detta i all ödmjukhet. Ett citat av Bryson kan illustrera den tillbörliga försiktighet man kan känna inför ämnenas omfattning:
Det här är en riktigt bra bok. Den kaxiga titeln harmoniserar väl med stilnivån på språket texten igenom. Bryson gör en bedrift att tala om, när han lyckas skriva ner en översikt över mer eller mindre hela naturvetenskapens historia – på ett sätt som är inbjudande, lustigt och flytande. Texten är genomdränkt av fotnoter, så det är fullt möjligt att undersöka författarens källor till sina framställningar. Och fotnoterna är placerade som slutnoter och tynger inte texten märkbart, utan är bara en förtjänst.
Bryson tar läsaren med på en odyssé av namn, socialt missanpassade akademiker men lysande snillen, engelska excentriker, enkla människor med brinnande intressen. Boken spänner över vida vidder: universums historia med Big Bang som ett möjligt ursprung, jordens historia och solsystemets övriga historia, oceanernas historia, kontinentaldrift. Vi får lära oss om atomer, protoner, kvarkar, molekyler, celler, DNA, bakterier, virus, atmosfären, evolutionen och därmed inte minst människosläktets uppkomst och utveckling. Detta är en bok som försöker beskriva hur det blev som det är. I den mån vetenskapen anar svaren. Författaren berättar på ett sätt som gör att det känns som att man oftast förstår. Det blir enkelt och begripligt utan banalisering.
Boken är full av svindlande siffror: eoner sveper förbi på några sidor. Dinosaurier, Newton och Einstein får finna sig i att rymmas mellan samma pocketpärmar. Och detta i all ödmjukhet. Ett citat av Bryson kan illustrera den tillbörliga försiktighet man kan känna inför ämnenas omfattning:
"Summan av allt detta är att vi lever i ett universum vars ålder vi inte riktigt kan beräkna, vars omgivande stjärnor vi inte med säkerhet vet hur långt de är ifrån oss eller varandra, och vars materia vi inte kan identifiera men som fungerar i enlighet med naturlagar vilkas egenskaper vi inte förstår på djupet." (sid. 162)Boken ger också en känsla av så lite vi ändå vet. Bryson beskriver hur människan bara en enda gång varit nere i det djupaste djupet i världshaven, Marianergraven. 1960 sjönk de under fyra timmar ner till 10 918 meters djup. De blev kvar där i tjugo minuter. Sen dess har människan aldrig återvänt. Vi vet inte mycket om våra hav. "Vi har bättre kartor över Mars än över våra egna havsbottnar" (sid. 251), skriver Bryson. Så det finns så mycket, mycket kvar att utforska. Bryson intervjuar paleontologen Richard Fortey:
"Enormt stora delar av världen är fortfarande inte undersökta.'Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna.
'Vad gäller trilobiter?'
'Nej, vad gäller allting.'" (sid. 290)
tisdag 10 mars 2009
Bokrecension: Dead Sea
Dead Sea är skriven av en mästare på spänningslitteratur – Brian Keene.
Dead Sea är en zombieroman. Huvudperson i handlingen är den homosexuelle afroamerikanske mannen Lamar Reed. Runt honom faller civilisationen sönder, när Hamelin's Revenge – sjukdomen som får folk att dö och sedan fortsätta sin tillvaro som zombies – snabbt sprids från människa till människa, och mellan djuren, och mellan djur och människa. Han slår följe med två syskon som blivit föräldralösa, och efter att Baltimore, där de bor, helt och hållet går under genom eldsvådor och zombieinvasion, tar de och några få andra sin tillflykt till ett museialt kusträddningsfartyg. De lämnar fastlandet.
På båten finns så ett dussintal människor, alla olika karaktärer; kanske i överkant många för att man som läsare ska minnas dem i tillräcklig grad för att genast kunna sätta dem i sammanhang allteftersom de åter dyker upp i berättelsen. De tror sig funnit säkerhet på båten. Men naturligtvis är de inte säkra. Även på båten går det åt helvete. Och flykten från Hamelin's revenge fortsätter.
Nåväl. Det här är en utmärkt underhållningsroman av spänningsgenren. Den är svår att lägga ifrån sig, och är mycket lättläst. Kanhända skulle man tveka att sätta den lika högt som jag, om man inte uppskattar zombies som populärkulturellt fenomen (jodå!). Det gör nämligen jag. Det är roligt att karaktärerna hinner få djup, trots att de är många, och trots bokens ändå rätt begränsade storlek – en bit över trehundra sidor.
Jag har tidigare recenserat The Rising av samme författare. Liksom jag rekommenderade den boken varmt, rekommendar jag även Dead Sea varmt.
Dead Sea är en zombieroman. Huvudperson i handlingen är den homosexuelle afroamerikanske mannen Lamar Reed. Runt honom faller civilisationen sönder, när Hamelin's Revenge – sjukdomen som får folk att dö och sedan fortsätta sin tillvaro som zombies – snabbt sprids från människa till människa, och mellan djuren, och mellan djur och människa. Han slår följe med två syskon som blivit föräldralösa, och efter att Baltimore, där de bor, helt och hållet går under genom eldsvådor och zombieinvasion, tar de och några få andra sin tillflykt till ett museialt kusträddningsfartyg. De lämnar fastlandet.
På båten finns så ett dussintal människor, alla olika karaktärer; kanske i överkant många för att man som läsare ska minnas dem i tillräcklig grad för att genast kunna sätta dem i sammanhang allteftersom de åter dyker upp i berättelsen. De tror sig funnit säkerhet på båten. Men naturligtvis är de inte säkra. Även på båten går det åt helvete. Och flykten från Hamelin's revenge fortsätter.
Nåväl. Det här är en utmärkt underhållningsroman av spänningsgenren. Den är svår att lägga ifrån sig, och är mycket lättläst. Kanhända skulle man tveka att sätta den lika högt som jag, om man inte uppskattar zombies som populärkulturellt fenomen (jodå!). Det gör nämligen jag. Det är roligt att karaktärerna hinner få djup, trots att de är många, och trots bokens ändå rätt begränsade storlek – en bit över trehundra sidor.
Jag har tidigare recenserat The Rising av samme författare. Liksom jag rekommenderade den boken varmt, rekommendar jag även Dead Sea varmt.
fredag 6 mars 2009
Bokrecension: UKON kalender
UKON kalender är skriven av Ulf Karl Olov Nilsson.
UKON kalender är ett konstverk, ett experiment, nåt intressant... Boken är utformad som en almanacka, men datumen är inte i kronologisk ordning, utan i bokstavsordning. Följaktligen följer "Måndag den nittonde oktober" på "Måndag den nittonde januari". Bara idén till detta är underbart nyskapande och provocerande. — Det mesta av boken är tomma rader. Som i vilken almanacka som helst. Det poetiska inslaget, förutom datumens följd och koncepetet som sådant, består i de visdomsord som står längst ner på högersidan på uppslagen; på samma sätt som traditionella almanackor brukar ha ordspråk och citat där, så använder Nilsson utrymmet till sina små luriga, knepiga, krumbuktande aforismer. Ibland vet jag inte om han driver med läsaren, eller om det är tänkt att ligga någon form av esoterisk kunskap i sentenserna...
Nilsson har en helt underbar virtuos och lekfull hantering av språket, och det är mycket inbjudande. När jag inte begriper vad han är ute efter avfärdar jag det inte som nonsens, utan som textens och författarens frihet att skriva just nonsens, och placera in det i ett konstverk av den här arten: på så sätt blir det något mer, det får volym och tar upp plats i sin egen rätt: som del av konstverket.
Man bör känna tacksamhet till Sanatorium Förlag som vågat satsa på den här boken. Resultatet blev utmärkt.
UKON kalender är ett konstverk, ett experiment, nåt intressant... Boken är utformad som en almanacka, men datumen är inte i kronologisk ordning, utan i bokstavsordning. Följaktligen följer "Måndag den nittonde oktober" på "Måndag den nittonde januari". Bara idén till detta är underbart nyskapande och provocerande. — Det mesta av boken är tomma rader. Som i vilken almanacka som helst. Det poetiska inslaget, förutom datumens följd och koncepetet som sådant, består i de visdomsord som står längst ner på högersidan på uppslagen; på samma sätt som traditionella almanackor brukar ha ordspråk och citat där, så använder Nilsson utrymmet till sina små luriga, knepiga, krumbuktande aforismer. Ibland vet jag inte om han driver med läsaren, eller om det är tänkt att ligga någon form av esoterisk kunskap i sentenserna...
"Det ser nästan inte ut som någonting alls."Vad betyder det? Hur ska jag förstå det? Kärnfullt och pregnant: men vad åsyftas? För läsaren att applicera kanske...? —
"Du måste ta reda på vad som är meningen med just ditt liv,Ett motto så gott som något. Nästan nietzscheanskt...
med din tillvaro här på jorden – och sedan försöka bli just det!"
"Dröm: en lärare i naturvetenskap börjar rosta efter att haSammansmältning. En blixtreaktion på yrket i syntes med ämnet...
tillbringat natten i en fuktig hotellsäng."
"Det är bättre att vara glad och negativ än glad och positiv."En effektiv vändning av vad som med nåt ord utbytt och omarrangerat annars hade fått en klang av klisché.
Nilsson har en helt underbar virtuos och lekfull hantering av språket, och det är mycket inbjudande. När jag inte begriper vad han är ute efter avfärdar jag det inte som nonsens, utan som textens och författarens frihet att skriva just nonsens, och placera in det i ett konstverk av den här arten: på så sätt blir det något mer, det får volym och tar upp plats i sin egen rätt: som del av konstverket.
Man bör känna tacksamhet till Sanatorium Förlag som vågat satsa på den här boken. Resultatet blev utmärkt.
Bokrecension: Protokoll
Protokoll: Grundkurs i normalt beteende är skriven av Nicolas Espinoza och Johan Holmström.
Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:
Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.
Anbefalles!
Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:
"§1, Passa in till varje prisKul och träffande.
Kyrkobesöket är ett illa valt tillfälle att profilera sig och bygga eget varumärke. Man är inte där som människa, utan som statist, eller rent av rekvisita i någon annans påkostade produktion. [...] Att alltid ta en psalmbok är viktigt. Dels är det helt i linje med att passa in och dels är bläddring i denna bok det enda tillåtna lilla nöje kyrkobesökaren har att tillgå när kyrkans undermåliga show väl drar igång. [...] Den som vill sjunga på riktigt får naturligtvis gärna göra det, men aldrig med ljudligare stämma än prästen. Han måste alltid vara värst. [...] Nattvarden är den enda ritual som den sekulariserade kyrkobesökaren inte behöver delta i. Det är alltså bara här som både troende och kättare har tillfälle att markera var de står i själva huvudfrågan. Nattvarden ska alltså inte ses som en chans att sträcka på benen och få gratis vin och en liten macka."
Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.
Anbefalles!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
