Bokrecension: Kappan

Kappan är skriven av Nikolaj Vasiljevitsch Gogol och utgiven på Bakhåll förlag.

Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.

Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.

Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?

Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.

Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.