Bokrecension: Osynliga händer

Osynliga händer är skriven av Stig Sæterbakken och utgiven av Vertigo förlag.

Låt oss börja med den fysiska boken. Formatet är utmärkt. Hårda pärmar, stilrent omslag föreställande en naken man visad bakifrån, hängd i en fot: en tydlig referens till den hängde mannen i tarotkortlekens arcana major. Texten är satt i Bodoni som ger en fransk, gammal känsla, fastän bokens innehåll är allt annat än gammalt.

Antihjälte i boken är polisinspektör Kristian Wold. I ett nästan ständigt regnande Oslo får han i uppdrag att gå igenom ett fall en sista gång innan man lägger ner det: en flicka som försvunnit. Men detta är inte så mycket en deckare som ett personporträtt av en trött polis, fast i ett förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som han försöker undvika så mycket som möjligt. Han förälskar sig istället i den försvunna flickans mor, och de inleder ett märkligt förhållande.

Samtidigt som Wold, till sist på sin fritid, utreder fallet med den försvunna kvinnan, undersöker han en lokal gangster. Efterforskningarna kring gangstern får Wold att vistas i ett Oslo av prostitution och pornografi. I ett nästan ständigt regnande.

Det här är en smutsig och mycket mörk text. Polisen är ingen svår, operaälskande ensamvarg. Han är en mördare, en tafatt och hjälplös människa. Texten hukar inte, utan tar läsaren med in i misären och en verklighet där allt är grått och smetigt och halvt falskt, halvt uppriktigt.

För lite dekadens: läs Osynliga händer.