Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.