Bokrecension: Det var en gång ett krig | John Steinbeck

Det var en gång ett krig (eng. Once There Was a War) är en samling artiklar av John Steinbeck (1902–1968). Artiklarna skrevs under Steinbecks tid som krigskorrespondent under andra världskriget. 

Boken utkom första gången på engelska 1958. Jag har läst en svensk översättning av Hadar Högberg och Alvar Zacke i en upplaga från 1971.

* * *

John Steinbeck är känd som författare, belönad med Nobelpriset i litteratur, skildrare av stora depressionen i Amerika. Men han var också krigskorrespondent under andra världskriget och rapporterade från England, Nordafrika och Italien. Det är drygt femtio artiklar från detta värv som han samlade i Det var en gång ett krig.

Steinbecks inledning är mycket intressant. Den vittnar om hur han själv tänker kring sitt skrivande som korrespondent. Han skriver om hur han med tiden glömt de händelser som han skildrar. De platser vars namn han av krigspolitiska skäl utelämnat minns han inte längre vad de hette. Han berättar om hur texterna är snabbt tillkomna och sedan telefonerade över Atlanten för att tryckas i tidningar, särskilt New York Herald Tribune. 

Steinbeck funderar också kring sina egna artiklars förhållande till sanningen. Särskilt hur han väl förvisso inte ljugit i artiklarna, men också hur han medvetet utelämnat sådant som man inte tänkte sig torde vara lämpligt för hemmapubliken att ta del av. Steinbeck skriver:

”Allt som står att läsa i denna bok hände verkligen. Det är i de utelämnade detaljerna som osanningen ligger.”

Och: 

”Ja, vi skildrade bara en del av kriget, men på den tiden trodde vi, uppfyllda av patriotiskt nit, att det var bäst så.”

Den yttre censuren var därvid inte den tyngsta instansen som justerade vad som skrevs; Steinbeck menar att bedömningen av vad som uppfattades som lämpligt och mindre lämpligt att berätta om i allmänhet redan fanns inom korrespondenten. Till exempel ansågs det mindre lämpligt att skriva om soldaternas sexuella behov under tiden utomlands. På samma sätt ansågs det mindre lämpligt att skriva om de höga militärernas ibland mindre tilltalande sidor. 

* * *

Steinbeck själv uppfattar vid omläsningen av sina egna texter att de är kantiga och repetitiva. Det anser inte jag. De är balanserade, noggrant formulerade korta texter, som inte på något sätt ger intryck av hafs och hast. 

Den litterära konsten tas här i anspråk för att skriva journalistik och skildra enskilda människor, personligheter och händelser. Som när en mycket underlägsen amerikansk styrka intar en ö besatt av långt fler tyskar genom att tyskarna missuppfattat amerikanarnas truppantal. Eller hur det gick till när väldiga mängder soldater skeppades över från USA till England. Eller vikten av amuletter för många soldater. En och annan skepparhistoria eller spökhistoria får också finnas med.

Det är ett civiliserat krig som skildras. Till det som Steinbeck inte ville visa hemmapubliken hör det brutala våldet, den brutala döden. Den djupa ångesten, den obeskrivbara smärtan hänsyftas det sällan på. Det är desto mer plats för äventyrsanda och familjevänlig krigsdramatik.

Visst är artiklarna i Det var en gång ett krig vittnesbörd om och historiska kvarlevor efter andra världskriget, såsom John Steinbeck uppfattade det. Visst är berättelserna målgruppsanpassade. Men kanske kan man ana mörkret i närheten. Kanske kan man hitta det i de skuggor som är alldeles utanför berättelserna, och som Steinbeck väljer att inte belysa.
– – –
John Steinbeck, Det var en gång ett krig. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1971. 188 sidor.