Bokrecension: Ceremony | Leslie Marmon Silko

Ceremony är en roman skriven av Leslie Marmon Silko (f. 1948). Boken utkom första gången 1977. Jag har läst en upplaga från 2016.

* * *

Ceremony har blivit en modern klassiker. När boken kom ut på 1970-talet passade den perfekt in i en tid som medvetandegjorts om feminism, etniska minoriteters rättigheter, kolonialism och liknande idéströmningar. Ceremony skildrar nämligen en amerikansk indians erfarenheter främst under 1940-talet som krigsveteran, men också som en person av blandad härkomst: vit far, indiansk mor.

Det är inte fråga om en linjär berättelse. Den utspelar sig tvärtom på många olika tidsplan och är dessutom försedd med poetiska stycken. Först mot senare delen av boken börjar tidsplanen någorlunda lägga sig i ordning och det blir enklare att följa med.

Det berättartekniska greppet att låta historien vara sönderklippt återspeglar eljest huvudpersonen Tayos förvirrade inre konflikter: han har stora problem med att hitta sin identitet som amerikan och indian och ännu mer med att hantera sin krigserfarenhet.

Efter kriget har han suttit på mentalsjukhus för veteraner och flaskan har underlättat för honom att ta sig igenom vardagen. Men boken skildrar Tayos väg ut ur de inre konflikternas grepp: han genomgår en ceremoni, där gamla indianska berättelser och traditioner smälter samman med Tayos yttre erfarenheter.

* * *

Jag kan inte säga att Ceremony fungerar för mig. Boken är intressant, men fångar mig likväl inte. Jag märker att jag tappar koncentrationen, att jag får tvinga mig igenom den.

Till det bästa i romanen hör, i mitt tycke, miljöbeskrivningarna; vi anar den torra öknen i New Mexico. Det ligger förvisso något lockande i det fragmentariska framställningssättet, men den uppbrutna kronologin irriterar mig mer än den fascinerar mig.

Silko låter indiansk berättartradition flyta samman med berättelsen om krigsveteranen Tayo på ett gripande sätt. Det skänker för oss som inte är närmare bekant med den kulturen ett exotiskt, främmande element åt historien.

Det är dessutom konstnärligt intressant att se hur Silko låter myter och huvudberättelsen stundom smälta samman, så att man inte riktigt vet vad som kan uppfattas som verkligt och inte. Hur är det till exempel med Tayos möten med kvinnan Ts’eh? Är hon en mytologisk varelse eller en verklig kvinna – eller kanske förkroppsligad mytologi?

Dessutom skildrar ju nästan hela romanens berättelse om Tayo i någon mån en manifesterad ritual, en ritual som han genomgår för att återfå balans och hälsa.

* * *

Tayo är en individ misshandlad av världen. Hans uppväxtförhållanden har inte varit idealiska, hans krigserfarenheter har skadat honom. Till det kommer ett övergripande narrativ av indianerna som historiskt förtryckta och marginaliserade. För Tayo blir det extra problematiskt, eftersom han har både indianskt och vitt ursprung och därmed blir någon form av liminal gestalt: en gränsperson som varken hör till de ena eller de andra, ett faktum som ställs på sin spets mot slutet av romanen.

Men det övergripande temat i romanen kan ändå sägas vara en mans tillfrisknande från krigserfarenheten, även om många motiv ryms utöver detta övergripande. Såsom utanförskap, alkoholen som tröst och förbannelse, familjekonflikter, med mera.

Ceremony har inte utgivits på svenska. Kanhända hade jag uppskattat den mer på mitt eget språk, då jag förhoppningsvis på det sättet kunna tillgodogöra mig fler nyanser av berättelsen. Nu kan jag uppskatta romanen som intressant, men likväl passar den inte riktigt min personliga litterära smak. Den är inte stram och koncis nog.
– – –
Ceremony, Leslie Marmon Silko. Penguin Books 2016. ISBN: 978-0-14-312946-2. 243 sidor.