* * *
Vilhelm Ekelund talar mycket om sanning, men jag skulle vilja börja med att lyfta fram ett annat begrepp och applicera det på hans författarskap, nämligen äkthet. Det är ett starkt intryck av äkthet som jag erfar när jag läser Ekelunds essayer, fragment, aforismer, meditationer. Oavsett om texterna beskriver den yttre verkligheten på ett sant vis eller inte i det ena eller andra fallet, så uttrycker de en äkthet i erfarenheten som inte går att ta miste på.
Ekelund är en upptäcktsresande i andens värld, i intellektets och tänkandets territorier, och han rapporterar sina iakttagelser på ett vis som ibland är svårt att förstå, men alltid uppenbart djupt äkta, så äkta att han ibland bänder eller expanderar språket för att få det att uttrycka det han har ett behov av att uttrycka.
I de två böckerna Veri Similia I-II blandas olika typer av texter. Särskilt uppehåller sig Ekelund vid Dostojevskij och Goethe, Emerson och Carlyle. Det säger mig mindre än annat; särskilt i aforistiken och andra reflexioner om litteratur och det litterära samt om själva levnadskonsten berör han mig som läsare starkare.
* * *
Ekelund är inte så mycket en guide på en livsvandring, som en samtalspartner, en insiktsfull och bildad samtalspartner som kan få oss att fästa blicken på sådant som vi annars inte hade sett eller åtminstone inte sett på samma sätt.
Oberördhet av det yttre och andra människor fungerar som ledmotiv i verken. Det ger uttryck för ett frihetspatos av högsta potens: för att vara fri, måste man vara fri både från andra människors makt att påverka ens inre, och den egna själviskhetens förmåga att förvränga ens blick. Man bör för sin inre hälsas skull inte ens försöka få rätt mot orätten när den riktas mot en själv; tvärtom bör man hitta en glädje i förmågan att sätta sig över orättvisan, att inte låta den få sig ur balans.
"… i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig."Vad ska vi då göra mer? Jo, Ekelund råder oss att ta vara på dagen, att inte låta smått stå i vägen, att inte ägna sig åt småsaker som distraherar, men samtidigt inse att småsaker hör till livets goda. Vi ska gå till de stora verken, se upp för snusförnuftet.
Man ska vara lugn. Man ska inte vara upprörd. Man ska vara solbelyst, stå i solen. Man ska hänge sig åt glädjen. Man ska vara medveten.
"Antingen är man en levande, d.v.s. en tänkande, tankeälskande, eller är man en död, d.v.s. tanketom, tankefientlig. Något tredje gives ej."Ekelund hjälper sina allvarliga läsare att vandra lugna och vakna genom livet.
* * *
Vi kan uppehålla oss lite på vad Ekelund säger om litteratur och böcker.
Böcker, goda böcker, är inte en slit-och-släng-vara, utan något som förblir: en kamrat. En bra, god bok läser man om och blir man inte färdig med: den ger nytt. Vidare är en god författare inte pladdrig.
"Alla goda författare äro lakoniska, de må ha skrivit än så många volymer."Det hänger väl rimligen ihop med Ekelunds förkärlek för det klassiska: de raka linjernas svalhet.
Men det finns också goda läsare. De läser långsamt.
"Läsa hastigt är precis lika galet som äta hastigt."Läsandet skall alltså avnjutas, kännas av, inte bara hastas igenom.
* * *
Några självbiografiska fragment finns också med i volymen. Två stannar jag särskilt inför. Det ena ett porträtt av en sträng latinlärare i Ekelunds barndom. Det andra hans vistelse i Hamburg, där han bland annat tjusas av de begagnade böcker som säljs på kärror. Båda dessa texter är fulla av känsla.
Ekelund är ständigt aktuell för den läsare som vill utforska tänkandets värld: den inre världen. Man kan hålla med honom i hans uppfattningar eller inte, ta hans råd eller låta bli, men vad han skriver fungerar onekligen som impulser som sätter de egna tankarna i rörelse och därmed – i bästa fall – för läsaren i riktning av ett rikare inre liv.
– – –
Veri Similia I-II, Vilhelm Ekelund. Noter av Nils Gösta Valdén. Albert Bonniers förlag 1963. 182 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar