torsdag 19 december 2019

Bokrecension: Predikare | Bo Bergman

Predikare är skriven av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom år 1967.

* * *

Samma år som Bo Bergman avlider 98 år gammal utkommer Predikare. Det är en samling litterära kåserier, experimentella essayer, vittnesbörd från ett långt liv i närhet av litteraturen. De har fått formen av predikningar. Man kan säga att Bergman återbesöker de valfrändskaper han skaffat sig genom åren: de litteratörer som han stått nära, oaktat om de levt i helt andra tider än Bergman själv.

Så är den förste författaren i samlingen den person som ligger bakom Solsången, en isländsk eddadikt, påverkad av kristendomen. Bergman inleder ett drömsamtal med honom och verkar beklaga att tiden är utan tro. Jag förstår det inte som att Bergman i dialogen förordar en särskild religion i sig, utan snarare bejakar människans behov att sätta sin tro och lit till något, något som inte är förfuskat.

Postillan fortsätter med att lägga ut texten om Goethe, Montesquieu, Ludvig Holberg, Kierkegaard, H. C. Andersen, Bellman och Strindberg.

Strindberg träffar han också i en dröm, bredvid dennes staty i Tegnérlunden. Innan dess har Bergman karaktäriserat Strindbergs välkända komplexitet så här:
"Han kunde vara infernaliskt elak och barnsligt älskvärd, tapper och feg, naiv och hånfull, sällskaplig och människoskygg, hämndgirig och ödmjuk, likgiltig för sin betydelse och öppet förklarande att han var Sveriges största författare."
Och Bergman minns att han mött Strindberg. "Jag mötte honom ibland på Riddargatan. Han gick rak i ryggen som en gammal major, och då hade han både Infernokriser och Svarta fanor och Blå böcker bakom sig."

Men så möter då Bergman Strindberg igen, på 1960-talet, i drömmen. De samtalar lite innan Strindberg vänder ryggen till och går från platsen.

* * *

Bergman minns tillbaka. Han formulerar till exempel en intagande bild av ett Stockholm för länge sedan:
"Jag minns sommarsöndagarna från min egen ungdoms Stockholm på 1880-talet, när det inte fanns några bilar att bli överkörd av och stillheten kunde sjunga i öronen. En idyll i stenöknen."
Det är svårt att gripa om det tidsperspektiv som Bergman har. Han nämner till exempel att hans debut utföll "ganska lyckligt", och att "[t]ill och med C.D.W. visade sig nådig, så långt han kunde sträcka sig, nr det gällde en ung poet, som naturligtvis inte kunde förutsättas obesmittad av tidsandan." C.D.W. syftar på den legendariske akademisekreteraren Carl David af Wirsén.

Bergman själv valdes in i Svenska Akademien 1925 och satt där i över fyrtio år. Det betyder att han bara i det sammanhanget träffat personer som Henrik Schück, Sven Hedin, Olle Hedberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Verner von Heidenstam, Pär Lagerkvist, Fredrik Böök, Eyvind Johnson, Lars Gyllensten (som i sina memoarer skriver om ett möte med Bergman i dennes bostad), Harry Martinson, Dag Hammarskjöld, Albert Engström, Gunnar Ekelöf, ja, för att nu endast nämna några!

* * *

Bergman är mycket gammal när Predikare kommer ut. Hans vishet är inte av det deklamatoriska slaget; han förkunnar ingen sanning med ivrarens stirrande blick. Han är stillsam. Han konstaterar:
"När man står i början av sin vandring, vet man vad som är rätt och fel. När man hunnit till slutet, vet man ingenting – bara att det många gånger varit tungt att gå och att man velat ge mycket för en bägare friskt vatten."
Om inte det är vishet, vet jag inte vad vishet är. Insikten att säkerheten hör ungdomen – ja, det omogna – till, och att tvivlet kommer med en erfarenhet av det mänskliga som påverkar omdömet om nästan. Ytterligare skriver han i annat sammanhang:
"Vi kan inte vila oss längre. Själen vet inte vad den skall ta sig till. Arbetet har blivit bedövning mer än glädje, och ångesten driver oss ständigt vidare mot mål som inte är något riktigt mål, bara en anhaltstation."
Det ligger något av nostalgi och blick tillbaka över Predikare. Inte resignerat, men nöjt. Som om Bergman ser ut över vad som varit och skänker några ord till några av de författare som betytt mest för honom genom åren, vilket samtidigt ger honom tillfälle att göra reflexioner också av allmännare slag. Han skriver: "Jag har haft det bästa umgänge."

Hans varma ton gör att läsaren genast är beredd att tro honom: Bo Bergman har trivts med sina valfrändskaper. Och läsaren trivs med att lyssna till Bergman berätta om dem.
– – –
Predikare, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1967. 120 sidor.

0 kommentarer: