Bokrecension: Resor utan mål | Harry Martinson

Resor utan mål är skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången år 1932. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Resor utan mål är självbiografisk. I vad mån Martinson tar sig friheter med sin egen biografi vet jag inte: historierna i sig ger emellertid ingen anledning att betvivla att de är självupplevda och återskapade ur författarens minnen.

Boken blev rejält hyllad när den kom ut 1932. Martinson hade då tidigare givit ut två diktböcker, men inte prosa – även om Resor utan mål också innehåller poesi, liksom fortsättningen Kap farväl! året som utgavs året efter. Kap Farväl! befäste verkligen Martinsons rykte som betydande författare. 

Harry Martinson kom från mycket enkla förhållanden. Han blev inte proletär i någon fabrik i hembygden. Han blev en havets proletär, när han sexton år gammal gav sig ut till sjöss. I fartygens innandömen kom han att slita som eldare under åratal. 

Men det var inte enbart slit. Han fick verkligen se sig omkring. Stad efter stad besöker han, land efter land. Ibland metropoler, ibland små hålor. 

* * *

Martinson berättar fragmentsvis och associationsvis. Han börjar inte berättelsen med att anföra att när han var si eller så gammal gick han till sjöss och sen hände det ena och sen hände det andra. Nej, han hoppar. Anekdoter följer på ögonblicksbilder och intryck. 

Och han låter spänna språket till det yttersta, utan att det blir fråga om konstlade formuleringar, även om bildspråket ibland känns ovant eller vågat. Läs till exempel följande liknelse:

”Kasta en stock på vattnet framför en springdelfins bågvägskurs! Han hoppar i en båge över stocken, liksom en Kristus skulle ha gjort om han varit en springdelfin.”

Språkligt är Resor utan mål koncis, precis och kompakt. Verket är mättat, fastän det är ganska kort. Mastigheten gjorde också att jag boken styckevis.

* * *

Precis som det finns en Wanderlust i Vägen till Klockrike som jag nyligen skrev om, så är samma Wanderlust tydlig i Resor utan mål. Det är den färdandes Martinson vi möter, han som drivs vidare, tar hyra på fartyg igen, ger sig iväg och landar i Rio, i New York, i Kalix. 

Överallt tar han in dofterna av de kulturer som finns på platserna, och inte minst intresserar honom kvinnorna. De kvinnor som säljer sitt sällskap återkommer i berättelserna. Prostitutionen verkar varit ett givet inslag i många sjömäns liv.

* * *

Det är mellankrigstid. Martinson går till sjöss strax efter första världskrigets slut, när minor fortfarande gungar till havs. Och han blir kvar åtskilliga år. Han är grovarbetare, ingen passagerare. 

Nog har han en litterär blick, sjömannen, men han ger inte intryck av att sitta på däck och skriva romaner. Han befinner sig vid pannan och skyfflar kol. Han tvingas lära känna fartygen han arbetar på: deras egenheter, hur deras pannor bör skötas. Han är en sjöfartsindustrins proletär som senare gör litteratur av sina resor och sjöindustriella erfarenheter.

– – –

Resor utan mål, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1967. 118 sidor.